Offentlig kommers med våra privatliv
I slutet av november ska Uppsala tingsrätt hålla huvudförhandling i ett fall där en cancerpatients sista strid med döden blev tv-underhållning.
Bakgrunden är ett avsnitt av tv-serien Sjukhuset på TV 3. Där visas hur en sjuk man drabbas av akut andnöd och hur sjukhuspersonalen rusar fram till honom. Man får se hur andningsutrustningen krånglar och ta del av personalens diskussioner om mannens tillstånd i personalrummet och ute i korridoren. De beskriver den utsiktslösa situationen. Någon nämner att man ringt hans fru.
Två dagar efter tv-inspelningen avlider mannen.
Några veckor senare visas sjukhusdramat på tv. Med en reklampaus för bland annat vinterdäck, festtoppar och fruktpuré.
Varken den numera avlidne mannen eller hans anhöriga hade informerats om eller gett sitt samtycke till filmningen eller tv-visningen.
Kvällen då programmet visades satt den avlidnes änka och dotter i tv-soffan. TV 3 stod på av en slump. Chocken när de plötsligt fick se inslaget med sin man respektive pappa var bedövande. När de kort därefter kontaktade landstinget för att få en förklaring, och en ursäkt, blev svaret att inga fel hade begåtts. Landstinget hänvisade till ett avtal med produktionsbolaget Titan. Genom detta avtal hade landstinget upplåtit sjukvården, patienterna och journalerna som grund för tv-underhållningen.
Till slut bestämde sig de anhöriga för att stämma landstinget i domstol. En kritisk fråga som domstolen ska pröva är om det allmänna genom avtal med bolag kan avtala bort sekretessregler som bland annat har som syfte att skydda de enskilda vars privatliv berörs av det allmännas handlingar eller aktiviteter. Så här långt har Justitieombudsmannen, JO, uttalat att det är ”i högsta grad anmärkningsvärt att Akademiska sjukhuset genom ett avtal har godkänt att gällande sekretessregler kan åsidosättas”.
Men framförallt handlar domstolsprövningen om att fastställa ansvar – och om att förhindra liknande övertramp i framtiden.
De anhöriga hävdar att landstinget har kränkt rätten till privatliv och personlig integritet enligt Europakonventionen. Först svarade landstinget att rätten till privatliv enligt Europakonventionen överhuvudtaget inte var aktuell i fallet. Den ståndpunkten har landstinget nu backat från. Sedan kopplade landstinget in en advokat som tidigare företrätt bland annat just TV 3. Och då lanserades i stället försvarslinjen att alltihopa handlar om landstingets yttrandefrihet.
Den klassiska konflikten mellan personlig integritet och yttrandefrihet skulle man kunna tro. Men hur är det egentligen med den saken i det här fallet? För att undgå ansvar i ett mål som rör kränkningar av enskildas rättigheter försöker ett landsting, det vill säga en del av det allmänna, åberopa regler vars syfte är att ge enskilda rättigheter gentemot det allmänna. Datainspektionen är den myndighet som arbetar för att säkra individens rätt till integritet i samhället. Och Datainspektionen har tidigare uttalat att det allmänna inte kan åberopa grundlagsskydd för att undgå förpliktelser enligt lag som är menade att skydda den enskildes personliga integritet. Detta blir nu också en av de frågor som Uppsala tingsrätt måste pröva.
Men mer står på spel i Uppsalarättegången. Nämligen miljontals kronor. Fallet i Uppsala är långt ifrån unikt. 12 av Sveriges 21 landsting och regioner har liknande avtal, som står i konflikt med gällande sekretesslagstiftning. Detta samtidigt som de ger produktionsbolagen ett mycket stort spelrum. Och avtalen kan vara väldigt lönsamma även för landstingen. Landstinget i Uppsala påstår sig ha sparat in reklamkostnader på cirka 60 miljoner kronor genom serien Sjukhuset. Det är svårt att uppskatta exakt hur många miljoner som är i rullning om man lägger ihop alla avtal och tv-produktioner i landets alla landsting och regioner – men mycket blir det.
Det är dessvärre inte bara patienter på sjukhus som riskerar att känsliga personuppgifter sprids till obehöriga genom tv-sändningar eller publiceringar i andra medier. Justitiekanslern, JK, har till exempel riktat kritik mot poliser som låtit tv-team filma kroppsvisitationer och kroppsbesiktningar i samband med gripanden. I andra sammanhang har JK kritiserat att uppgifter om personer som misstänks för brott, men visar sig vara helt oskyldiga, läcker ut till pressen mycket tidigt och i strid med sekretessbestämmelser.
Hos Datainspektionen pågår för närvarande en annan rättslig prövning, som också handlar om kommers med personuppgifter. När en företagare från Sollentuna fyllde 62 år fick han ett brev med reklam för inkontinenshjälpmedel. I brevet fick han flera frågor. ”Händer det att du måste gå upp på natten för att kissa? Känner du att du inte har samma tryck i strålen som förr?” Han ringde därför upp företaget och frågade var de hade fått tag på hans personuppgifter. Företaget svarade att de hade köpt uppgifterna av marknadsanalysbolaget Bisnode – som i sin tur köpt dem av Bolagsverket. De uppgifter som Bolagsverket sålde fanns i myndighetens obligatoriska register över firmatecknare och styrelseledamöter i aktiebolag.
Bolagsverket är inte ensamt om att tvinga till sig uppgifter om enskilda för att sedan sälja dem vidare. Detta utan att de enskilda som berörs har lämnat sitt samtycke eller ens informerats om vad som sker. I somras kunde Dagens Nyheter rapportera att Transportstyrelsen, CSN och Skatteverket gör samma sak. Transportstyrelsen säljer personuppgifter för 30 miljoner kronor om året. Storkunder får rabatt.
Skatteverket säljer inte bara uppgifter om levande personer. I somras avled en 27-årig man från Stockholm efter en tids sjukdom. Det dröjde inte länge innan den avlidne mannens 23-åriga före detta sambo mottog brev från flera konkurrerande stenhuggerier. De ville sälja gravstenar. Marknadsföringen möjliggjordes genom att Skatteverket hade sålt uppgifterna om dödsfallet, sambons adress med mera till bolagen.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Dagens Nyheters avslöjande av Skånepolisens registrering av romer har resulterat i en våldsam debatt om hur det egentligen står till med skyddet för den personliga integriteten i Sverige. Men även om registrering på etnisk grund är särskilt upprörande är integritetsfrågan i sig inte ny. För några år sedan kunde en statlig utredning, med justitiedepartementets dåvarande rättschef Olle Abrahamsson i spetsen, konstatera att det fanns påtagliga brister i skyddet för den personliga integriteten i Sverige. Utredningen framhöll att den dittillsvarande regleringen av integritetsskyddet i regeringsformen – alltså vår egen grundlag – i huvudsak motiverats utifrån andra intressen än att stärka individens rätt att själv bestämma över information som rör ens personliga förhållanden. Slutsatsen blev att lagstiftaren inte hade lagt tillräcklig vikt vid integritetsskyddsaspekterna i samband med ny lagstiftning och att integritetsskyddet rent allmänt värderats lågt.
Utredningen fick resultat i lagstiftningen. Den 1 januari 2011 infördes en bestämmelse i regeringsformen som förbjuder övervakning och kartläggning av människors personliga förhållanden i betydande mån och som sker utan samtycke. Och genom grundlagen knyts därmed polisens etniska register ihop med fallet om cancerpatienten som exponerades i tv och med myndigheternas försäljning av tilltvingade personuppgifter till kommersiella aktörer. Grundlagsskyddet mot hantering av personuppgifter som i betydande mån innebär kartläggning av den enskildes privatliv gäller nämligen inte bara inom den brottsbekämpande verksamheten, utan också vid exempelvis hantering av uppgifter om den enskildes hälsa i patientjournaler. Och grundlagen kräver numera att det görs en proportionalitetsprövning i fråga om ändamålet med behandlingen och i vilken utsträckning personuppgifter ska lämnas ut.
Att göra tv-program av sjukvård och polisarbete behöver i sig inte vara något dåligt. Det kan säkert ha stort värde både som underhållning och som samhällsinformation. Företag kan också ha berättigade intressen av att kunna rikta reklam till valda målgrupper. Men det får aldrig göras på ett sådant sätt att enskilda människors rättigheter riskerar att undergrävas. Det avgörande är att miljonindustrin runt patientjournaler och statligt insamlade personuppgifter inte driver det allmänna att kompromissa med sekretess- och integritetsskyddet.
När de anhöriga till den avlidne mannen på Akademiska sjukhuset i Uppsala i november tar plats i tingsrätten står allt detta på spel. Men framförallt handlar det för deras del om upprättelse för en kär och saknad make och pappa.
Clarence Crafoord är jurist och chef för Centrum för rättvisa.
