Ett sådant spårsinne har den amerikanske journalisten och historikern Robert Kaplan, vars böcker och artiklar om internationell storpolitik fått en allt större läsekrets de senaste två decennierna – det är nu sexton år sedan han gav ut den clairvoyanta storsäljaren The Coming of Anarchy.

Första gången Kaplan besökte Rumänien var 1981. Landet var då utarmat, ödelagt och isolerat. Den kommunistiske diktatorn Ceausescus självständiga utrikespolitik var uppskattad i väst, men accepterades i Moskva bara för att den byggde på ett brutalt inrikes förtryck av allt ”borgerligt” – förmodligen det värsta förtrycket i hela Östeuropa. Bakom den påtvingade tystnaden och de pompösa stalinistiska fasaderna fann Kaplan en rik men tragisk historia som i hög grad formats av landets geografiska läge. Det bördiga slättområdet mellan Karpaterna och Svarta havet, som genomkorsas av Donau, har i århundraden varit plats för invaderande arméer från norr och söder. Här har strider stått mellan bysantinska och osmanska härar, mellan habsburgska, ryska och turkiska styrkor och mellan nazistiska och sovjetiska intressen.

Området införlivades i Romarriket i början av 100-talet e.Kr. och var redan då påverkat av grekisk kultur. Under Rom latiniserades folket i regionen – ”rumänerna” – både språkligt och kulturellt. Denna västorientering förstärktes paradoxalt nog av först bysantinsk och sedan grekisk-ortodox kristendom, och den har löpt som en ytterst kraftfull underström genom områdets historia. I rumänsk historieskrivning har landet, med betydande rätt, framställts som en kämpande utpost mot såväl de osmanska muslimerna som den ryska expansionismen – ett samhälle på kanten av Centraleuropa eller, som bokens titel lyder, i skuggan av Europa. Kaplan jämför Rumänien med Georgien och Armenien – ”etniska nationer” som överlevt århundraden av invasioner och främmande förtryck utan att förlora sin särart.

Boken är emellertid inte främst historisk, snarare har den karaktären av en reseberättelse där Kaplan tar läsaren med till landets olika regioner, beskriver deras topografi, bebyggelse och lokala livsmönster. Det bakomliggande syftet är att söka fånga Rumäniens särart, det sätt på vilket geografin och historien har format landets utsatthet och kommit till uttryck i dess materiella kultur och i rumänernas uppfattning om sitt förflutna, sin samtid och sina framtida hot – men också att besvara frågan vad rumänerna har gemensamt med övriga Centraleuropa. I den rumänska självsynen tycker sig Kaplan urskilja en frälsaren-på-korset-hållning, en föreställning om att det egna landet, gång efter annan i sin historia, har tvingats offra sig för det övriga Europa för att hålla de muslimska och rysk-slaviska attackerna stången.

Det moderna Rumänien är ett resultat av Berlinkonferensen 1878. Landet blev då en suverän stat, fri från osmansk överhöghet. De följande decennierna fram till första världskriget genomgick Rumänien en snabb modernisering under den från Preussen inhämtade monarken Carlos I. Under första världskriget ockuperades landet av tyskar och österrikare efter att 1916 ha slutit upp på ententens sida. Frederna 1919–1920 gav Rumänien en tillfällig plats i solen bland Europas nationer – segrarmakterna överförde delar av Transsylvanien, Bessarabien och Bukovina från det kollapsade Österrike-Ungern till det nya Stor-Rumänien. Versaillesfreden – denna wilsonska olycka – blev emellertid också början till Rumäniens och hela Centraleuropas utdragna lidande. Samtidigt som rumänerna jublade över sin nyvunna storhet drog två av signatärmakterna, USA och Storbritannien, undan sitt stöd till fördraget. Som Kaplan påpekar återkom inte USA i Centraleuropa förrän 1944 – och då var det för sent. I realiteten utelämnade segrarmakterna nationer som Rumänien, Polen och Tjeckoslovakien – liksom Finland och de baltiska staterna – till de två nationer man fördömde och strävade efter att isolera, nämligen Tyskland och Sovjetunionen.

Innebörden av det maktvakuum som sålunda skapades i öst stod inte omedelbart klart för tidens ledare. Ändå borde de kanske ha kunnat ana följderna. Europeisk historia påminner i mycket om återkommande vulkanutbrott. Krigens och revolutionernas lavaströmmar, som exempelvis efter 1917–1918, stelnar gradvis och skapar sedan former som definierar hela epoker – till dess nya eruptioner inträffar och utraderar etablerade strukturer. Människors medvetande, det gäller inte minst de ledande aktörernas föreställningar, ligger oftast ett eller flera steg efter. Mellankrigstidens Europa var för sin samtid inte någon ”mörk kontinent”, i varje fall inte 1920-talet. Tvärtom var det fyllt av magnifika konferenser och pakter. Nedrustning, pacifism och kollektiv säkerhet var 1920-talets dominerande tema. Men det var också den etniska nationalismen. Demokratin däremot, hade som Kaplan framhäver, svaga rötter i Centraleuropa – inte minst gällde detta Rumänien där såväl intelligentian som den breda bondebefolkningen präglades av nationalistisk populism och anti-semitism. Depressionen i början av 1930-talet drabbade Rumänien hårt och förstärkte de auktoritära politiska tendenserna.

När andra världskriget stod för dörren var scenen satt för de kommande årtiondenas tragiska utveckling. Rumänien kunde inte räkna med att stå utanför en uppgörelse mellan Hitler och Stalin. Efter en kort inre maktkamp i Bukarest grep general Antonescu rodret och anslöt 1940 Rumänien till Nazi-Tyskland – ett val som delvis betingades av Bukarests önskan att återfå det Bessarabien som Stalin annekterat 1939. Vid det tyska anfallet mot Sovjet ställde Antonescu mer än en halv miljon soldater till Hitlers förfogande. Som Kaplan visar i ett särskilt kapitel, gick de rumänska trupperna på order av Antonescu fram som en veritabel slaktmaskin mot den judiska befolkningen i norra Bukovina, Bessarabien/Moldavien och Dnestrien. Det beräknas att cirka 300 000 judar mördades av rumänerna i dessa områden. Samtidigt vägrade Antonescu märkligt nog att utlämna det egentliga Rumäniens flera hundra tusen judar till Hitlertyskland och Förintelsen. Vilka orsakerna än kan ha varit till denna paradox, hade den i varje fall inget med humanism att göra. Som Kaplan visar var Antonescu en övertygad antisemit och ytterst brutal, både i sin krigföring och i sin regeringsutövning. Det tyska nederlaget vid Stalingrad och landstigningen i Normandie fick Bukarest att byta linje. Antonescu avsattes, Rumänien anslöt sig till de allierade, i realiteten till Röda armén och deltog med flera hundra tusen nyutskrivna soldater i slutstriderna mot Hitler.

Vid krigsslutet ockuperade ryssarna på nytt Rumänien – det var elfte gången på cirka 200 år. De följande fyra decenniernas socialistiska folkdemokrati blev, enligt Kaplan, de kanske mest materiellt och andligt ödeläggande i landets långa historia. Just av denna anledning skapade befrielsen 1989 enorma förväntningar. Några av dessa har faktiskt infriats. Inträdet i Nato (2004) och anslutningen till EU (2007) har stärkt demokratin, liksom rättssystemet och kampen mot korruption. Det stora bakslaget kom 2014 när den lagliga regimen i Kiev störtades och Ryssland invaderade Krim och östra Ukraina. I ett slag kastades Rumänien tillbaka till ett läge som i flera avseenden påminner om perioder i dess tidigare historia. Nationens framtid som självständig och fri stat ligger åter i vågskålen. Utgången beror främst på vad som sker med Ukraina.

Som Kaplan understryker är landet en central del av rysk historia och identitet – att Moskva skulle ge upp och acceptera Ukrainas inträde i EU och Nato är uteslutet. Kaplan återger ett samtal med några av den rumänske presidentens ledande säkerhetsexperter, vilka menar att landet är tillbaka i rollen som ett västligt frontland mot öst. En viktig skillnad är givetvis medlemskapet i Nato, men samma experter uppfattar inte att medlemskapet utgör något skydd mot Rysslands nya subversiva strategi. Artikel fem i Nato-fördraget kan åberopas vid en direkt militär invasion, men knappast mot nätattacker, sabotage, finansiering av extremgrupper och infiltration av ”gröna gubbar”, som på Krim. Den senare metoden är för närvarande inte aktuell i Rumänien, men inget utesluter, enligt rådgivarna, att den kan bli aktuell i Moldavien, som ju gränsar till den Moskvadominerade enklaven Dnistrien.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Den säkerhetsordning som byggdes i Europa efter det kalla kriget har brutit samman genom främst Putins agerande, men det har också västmakternas övergripande föreställning att Ryssland med de avtal som då ingicks var oåterkalleligt tillbakahållet (contained). Inte bara Rumänien utan hela Central- och Nordösteuropa befinner sig nu i limbo, i osäkerhet och spänning inför vad som komma skall. Skulle Donald Trump erövra Vita huset, utesluter inget en uppgörelse mellan Washington och Moskva över huvudet på européerna – ett avtal som likt ”Peace in our time” i München 1938 mellan London och Berlin åter lämnar Centraleuropa att ensamt försvara sin frihet.

Robert Kaplan har en osedvanlig förmåga att söka upp potentiella konflikthärdar och fånga in de bakomliggande geografiska och historiska förhållanden som kanske blir synliga för en bredare allmänhet först när kriserna bryter ut. In Europe’s Shadow är en sådan bok, men brokigare och mer svåröverskådlig än tidigare böcker. Men bokläsning är inte som att glo in i mobiler, appar eller paddor – tjusningen är att den kräver ansträngning och uthållighet och just därför ger en djupare tillfredsställelse.