Jaha, jaha, svarade Hollande, det var jätteintressant, tack så mycket. Och sen gjorde Hollande absolut ingenting, vilket möjligen är begripligt med tanke på att makthavare säkert får massor av tips om olika faror som hotar, och att de inte kan åtgärda allt direkt.

Ändå utgår jag ifrån att François Hollande ångrade att han inte hade lyssnat på just Gilles Kepel då satirtidningen Charlie Hebdos hela redaktion mejades ned av islamistiska terrorister i januari 2015. Ett attentat som bara ett par dagar senare följdes av ytterligare ett mot en judisk livsmedelsbutik, och i november samma år genomfördes ett ännu större attentat mot konsertscenen Bataclan, uteserveringar i Paris och stadens största arena, Stade de France, där en vänskapsmatch i fotboll spelades,och där bland andra presidenten själv var närvarande.

Terroristerna visade sig alla vara frans­ka (och i det sista fallet även belgiska) medborgare. De var födda och uppvuxna i Frankrike/Belgien. De hade gått i skolan här och bodde i princip fortfarande kvar i de kvarter och förorter de aldrig hade lämnat. Och det var just detta som var nytt, förbryllande och skrämmande i det Frankrike som förvisso har en lång historia av islamistiska attentat, men där dessa utförts av algeriska befrielse- och terrorgrupper, alltsedan kolonialtiden.

Och nu uppstår förstås frågan: Vad är det som har hänt i Frankrike egentligen? Vilka är landets muslimer? Vad tycker och tänker de? Hur många är det som redan är eller skulle kunna bli terrorister?

Den forskning som funnits länge kring de här frågorna förstärks nu ytterligare och framförallt när en ny aktör stiger fram, Hakim El Karoui, kulturgeograf verksam vid tankesmedjan Institut Montaigne.­ Redan i september 2016 kommer han ut med rapporten Un islam français est possible (En fransk islam är möjlig), där han med hjälp av ett brett underlag får fram en klar och tydlig bild av de frans­ka, och till Frankrike invandrade, muslimerna. Hur många de är, hur gamla, vilken utbildning de har, vilka religiösa regler som är viktiga för dem och hur det fungerar (eller inte) att leva som muslim i det franska samhälle som ju är programmatiskt sekulärt. Det resultat som väcker häftigast debatt är att av Frankrikes cirka fyra miljoner praktiserande muslimer bekänner sig ungefär en fjärdedel till en politisk islam, alltså en islam (oftast salafism) där sharia trumfar lagstiftningen. Denna grupp är enkelt uttryckt fattig, ung, dåligt utbildad och lever i det vi skulle kalla utanförskapsområden. Gruppens tolkning av islam kräver också ett tydligt avståndstagande gentemot det omgivande samhället, något som senare i den franska debatten har kommit att kallas separatism.

I slutet av den här rapporten kommer El Karoui även med ett antal förslag på hur man via lagstiftning och regler på alla berörda nivåer i samhället, från förskola, föreningsliv till beskattning, på sikt ska kunna motverka och komma till rätta med denna separatism. Och för den som följer fransk politik är det senare lätt att konstatera att den lag mot separatism som klubbades i båda kamrarna under vintern 20/21 var i stort sett identisk med El Karouis förslag.

El Karoui har sedan dess publicerat ytterligare fem rapporter där han fortsätter undersökningen av ideologin islamism och dess geopolitik. Här har Frankrike stått i centrum, men också den stora muslimska (och många gånger islamistiska) omvärlden och de inbördes relationerna är grundligt genomtröskade. Man kan med fog påstå att El Karoui är en forskare och intellektuell som då och då ställer kollektiva förutfattade meningar på ända via sina breda undersökningar. Med kvantitet i undersökningsmaterialet får han fram en kvalitet i resultaten som är omöjlig att vifta bort.

I boken Les militants du djihad – portrait d’une génération (ung. De övertygade jihadisterna – porträtt av en generation), fördjupar Hakim El Karoui och hans medförfattare historikern Benjamin Hodayé, kunskaperna om den mest extrema minoriteten av salafisterna, de unga européer­ ­som har vigt sitt liv åt, och ofta dött för, jihad, eller det vi kanske något slarvigt kallar heligt krig i islams namn.

Författarna benämner den grupp de undersöker ”militanta jihadister”, och definierar dem som de som antingen har rest till Syrien/Irak och stridit för den under en period existerande Islamiska staten, eller har försökt resa dit men stoppats på vägen. I gruppen ingår också de som har planerat ett attentat på europeisk mark och antingen genomfört det eller blivit hindrade av respektive lands polis. Tiden för undersökningen är 2010-talet, och i materialet ingår 1 460 jihadister, hälften från Frankrike, övriga från Storbritannien, Tyskland och Belgien. Författarnas huvudsakliga källa har varit respektive lands press.

Det handlar alltså om att ur den i tidigare rapporter synliggjorda stora gruppen islamister eller som det oftast handlar om, salafister, vaska fram dem som ut­över ett rigoröst religiöst leverne (i profetens efterföljd) i uppenbar konflikt med majoritetssamhället, även tagit steget över ytterligare en gräns, och gjort våldet till en fundamental del av ”kampen” – och ideologin. Författarna betonar att det inte handlar om att förstå varför dessa blev jihadister, utan hur. Vilka förutsättningar finns på plats för att ett område eller ett kvarter ska frambringa ett stort antal jihadister?

I svaret ringar man in ett antal faktorer som alltid kan konstateras. Det handlar som väntat om områden (oftast för­orter till de största städerna) med låg socioekonomisk nivå. Det är även områden där utomeuropeiska invandrare (förs­ta, andra och även tredje generationen) är dominerande. Av dessa är även majoriteten ”kulturella muslimer”, även om de inte är utövande, och slutligen är befolkningen i dessa områden betydligt yngre än riksgenomsnittet.

Samtidigt konstaterar författarna att det finns nästan oändligt många fler områden med samma förutsättningar som inte har sett en stor andel av sin unga muslimska befolkning radikaliseras. Och den viktigaste orsaken till detta är nästan löjligt enkel. Orter som har sett många åka till Syrien/Irak har sedan lång tid tillbaka dessutom ”rekryterare” på plats.

Förklaringen ligger även i historien, och ett belysande exempel är kommunen Trappes ett par mil utanför Paris. I Trappes­ miljonprogramsområden flyttade arbetskraftsinvandrare från Nordafrika in under rekordåren. När industrinedläggningarna började märkas och arbetslösheten, kriminaliteten och drogmissbruket ökade, installerade sig en muslimsk ”predikarorden”, Tabligh. Tabligherna hade inga politiska ambitioner men rörde sig ute på gator och torg och uppmanade sina ”trosfränder” att rycka upp sig och leva ett värdigt (muslimskt) liv.

ITablighs kölvatten kom Muslimska brödraskapet som även hade politiska ambitioner och så småningom ersattes de av de salafister som idag helt dominerar. Myndigheter och lokala politiker blundade eller uppmuntrade utvecklingen. Här fanns med andra ord idealiska förutsättningar för rekryterare (ideologisk skolade, kunniga i arabiska och Ko­ranen) att flytta in. Så blev Trappes den frans­ka kommun som toppade antalet resor till IS.

Liknande mönster kunde tidigare ses i det som kallades Londonistan innan­ de brittiska myndigheterna reagerade och stängde moskéer och burade in imamer och andra predikanter, eller i Bryssel som likt London haft en mer mångkulturell och tolerant politik och där man dessutom har låtit Saudiarabien sköta den muslimska religionsutövningen och bygga och sköta moskéer – långt in på 2000-talet.

Rekryterarna, å sin sida, är som sagt med jihadistiska mått mätt välutbildade och långlivade, en sorts veteraner. De är karismatiska och de slår sig alltså ned på platser där ”jordmånen” är god. Här bygger de upp sina nätverk och de håller även kontakt med varandra, är spindlarna i den europeiska varianten av jihad med dess nät av globala förgreningar.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ytterligare ett konstaterande: Med långvarig jihadistisk närvaro på en plats följer oundvikligen attentat på samma plats, vilket Paris, London och Bryssel också visar.

Idag sitter många av de europeiska jihadister som överlevde i Syrien/Irak eller ett terrorattentat på europeisk mark i fängelse, och det är förmodligen framförallt här som nästa generation europeiska jihadister kommer att skolas, enligt författarna.

Och då vi åtminstone inte just nu kan se några uppenbara krigsskådeplatser (typ Afghanistan eller IS) utanför Europa som kan locka kommande generationer, så är det mest sannolika att en inhemsk europeisk jihadism kommer att växa och ta sin egen väg. Jihadismen är en ung ideologi som uppstod på 1980-talet och som sedan dess har visat sig vara extremt anpassningsbar och flexibel. Den har frambringat både terrorister och en militär organisation, liksom ett samhällsbygge, och det finns inget som pekar på att den skulle vara utplånad. Förutsättningarna för tillväxt finns dessvärre fortfarande på plats i stort sett hela Västeuropa.

Författarna konstaterar även att myndigheter och politiker kan göra mycket för att stävja utvecklingen. De franska lagarna mot ”separatism” är en bra början och de visar den sekulära statens räckvidd. Men. Jihadismen är även religion, den är en sjuk gren på islams stora träd, även om många muslimer inte vill medge att så är fallet. Och det är därför även muslimerna och deras institutioner måste bemöta de religiösa argumenten – med andra religiösa argument. Här hoppas författarna att ett frö av tvivel ska kunna sås i de trosvissas extremism, vilket i förstone låter väldigt beskedligt.

Men, vid närmare eftertanke: Finns det egentligen något bättre svar?