Samtidigt växer Kina så det knakar. Enligt den ideologiskt färgade profetian skulle detta vara det slutgiltiga beviset på att samhällen, där staten är stor och mäktig, lyckas bättre än de där statens makt är begränsad.

Men berättelsen om USA:s falnande makt på världsarenan har berättats i decennier. Ändå står USA starkt och stabilt som världens mäktigaste land. I den nya boken The Myth of America’s Decline (2014) visar Josef Joffe, redaktör på Die Zeit, hur sagan om USA:s nära förestående undergång upprepats gång på gång genom åren men aldrig blivit sann.

Länge fanns en stark övertygelse om att Sovjetunionen snart skulle växa om USA både ekonomiskt och militärt. Amerikanska tidskrifter berättade om amerikanska ungdomar som prioriterade sport och romanser framför studier, medan deras sovjetiska motsvarigheter gjorde precis tvärtom.

Detsamma gäller den tidigare synen på Japan. Enligt en beräkning skulle landet växa om USA år 1985, och år 2000 skulle det ”japanska århundrandet” börja. Till och med ett litet land som Västtyskland sågs som ett potentiellt ekonomiskt hot på grund av sin starka industri.

Ingen av profetiorna blev verklighet. Sovjetunionen brakade samman under sitt eget system. Redan 1988 inledde Japan sin ekonomiska stagnation.

Gemensamt för hur omvärlden missuppfattat tillväxtmiraklen som tog slut är att man missförstått snabb tillväxt från en låg nivå som ett långsiktigt fenomen. Detta har tolkats som att våra kulturella värderingar och samhällssystem nått vägs ände. Att hylla andra delar av världen som mer framgångsrika passar väl in i den självkritik som blivit så vanlig i västvärlden sedan slutet av 1960-talet.

Samma missförstånd präglar synen på Kina. Det faktum att miljoner kineser kunnat lyfta sig ur fattigdom ska inte förringas, men landets ekonomiska modell är knappast tillräckligt stark för att göra landet till en större supermakt än USA.

Många siffror tyder på att nedgången redan har inletts. Kina präglas fortfarande i hög grad av korruption och vänskapsband. Landets Pisaresultat må vara slående goda, men de gäller bara för det rika Shanghai. Skillnaderna mellan stad och landsbygd är enorma. Stora, ineffektiva statliga företag utgör merparten av ekonomin. Kapitalinvesteringar är ofta hårt dirigerade av staten, och som Joffe skriver är sannolikheten låg för att det kinesiska kommunistpartiets politbyrå ska kunna välja ut nästa Steve Jobs.

Det är fortfarande i USA som de främsta innovationerna föds. Av världens 20 högst rankade universitet är 17 amerikanska. USA satsar ojämförbart mest resurser i världen på forskning och utveckling – tre gånger mer än Kina.

Både historien och nutida siffror tyder på att den amerikanska eran knappast är över till förmån för en kinesisk, japansk eller rysk. Det är naturligt att vi ser vår egen tid som unik, men historien har en tendens att upprepa sig. Nog kommer de amerikanska värderingarna om ekonomisk frihet och företagande att leda till framgång även i morgon.