”Oro eller förtröstan?”

Alexis de Tocqueville: demokratins stora analytiker. Foto: Alamy

Demokratin har svårt att hantera komplexitet. Ändå är passivering långtifrån självklart.

Demokratins puls är svag. Patienten är sjuklig. Robert Crowcroft lyssnar till anamnesen och identifierar flera symtom: en oförmåga att hantera svåra frågor, en övervärdering av trygghet till frihetens förfång och en identitetspolitisk fixering som sår split. Crowcrofts varningar är värda att ta på allvar. Men vi bör fråga oss om han rätt diagnostiserat sjukdomens art och allvar.

Särskilt skadligt finner Crowcroft den politiska kulturens oförmåga att hantera svåra samhällsproblem. Politiker förenklar och duckar kniviga målkonflikter. De väljer det minsta motståndets väg. Medborgarna drar sig tillbaka till den lilla världen. De förväntar sig att den stora världen ska spegla deras enkla liv. Överheten ska smörja det gnisslande maskineriet och göra folket lyckligt, tryggt och fritt. Denna dubbla skuld är en styrka med Crowcrofts analys; den är lika frigjord överhetskritisk populism som elitistiskt folkförakt. Med hjälp av samhällsteoretikern Alexis de Tocqueville placeras skulden i demokratins funktionssätt.

”Överhuvudtaget är det besvärligt att dra långtgående slutsatser om krissituationer. De är till sin natur oregelbundna.”

Det är inte dumt att göra Tocqueville till samtalspartner. Till skillnad från många andra liberala föregångare, som Locke eller Paine, skydde Tocqueville abstrakta spekulationer. Det var lönlöst att fantisera om fria människor i naturtillståndet eller idealiskt konstruerade samhällsfördrag. Symmetri, jämvikt och absoluta gränsdragningar hörde inte verkligheten till, enligt Tocqueville. Människan är – som Aristoteles hävdade – en politisk varelse. Hon befinner sig i ett sammanhang och vi bör närma oss henne där hon står. På resa genom Amerika frågade sig Tocqueville vad som fungerade väl, vad som fungerade mindre väl, varför och hur tillstånden kunde förbättras. Hela tiden försökte han skilja det som var specifikt amerikanskt från det som var universellt, som kunde prövas i Europa.

Denna praktiska läggning gör honom nyansrik. Av nödvändighet var Tocqueville demokrat. Han levde i demokratins tidevarv – det var hans lott, inte hans val. Obunden av ideologisk renlärighet kunde han även se demokratins baksidor. En av dessa baksidor är det förhållande Crowcroft pekar på. Demokratin riskerar att skapa en dynamik där ingen tar ansvar för svåra frågor, där människor skyr komplexitet. Men Tocqueville gick längre än så. Han hävdade att demokratiska människor fostras att vika sig för majoriteten, att tänka generalistiskt och söka medelvägar. Ingen står över någon annan – alla var de medborgare. Aristokraten, van att hålla sin egen ståndpunkt för godast, rädes inte heller att ta plats, medan demokraten inväntade majoritetens dom. Ironin är att byråkraten, politikern och statsmannen får fritt spelrum över passiva medborgare. Kan man undkomma denna logik?

Här finner vi Crowcrofts största svaghet. Han skriver att vi måste hitta en väg ut ur vår återvändsgränd och tecknar en möjlig ljus framtid med visionära politiker. Det är inte alls säkert att demokratin kan lära sig att hantera komplexitet. Än mindre ska vi hoppas att våra politiker är uppgiften redo att helt släppa spelteorier och partiböcker till förmån för allmänintresset. Tocqueville hyste förhoppningen att kristendomen skulle lära medborgaren att se bortom det privata, att lättare möta medmänniskan, och att ett rikt föreningsliv kunde kanalisera politiskt arbete. Ett och ett halvt sekels sekularisering och individualism senare är utsikterna svaga för den saken. Dessa brister får demokrater leva med. Lyckligtvis är, som Tocqueville också påpekade, den demokratiska despotin mild och den lättaste att uthärda.

Men demokraten behöver inte känna hopplöshet inför denna nyktra insikt. Helt utsiktslöst är det inte för demokratin. Den ger också utrymme för annat än passiverade medborgare och ansvarslösa makthavare. I Sverige har exempelvis ett finanspolitiskt ramverk överlevt politisk opportunism och kortsiktighet i en generation. Blickar man utanför vårt rikes gränser ser vi brexitröstare, Trumpister, gula västar och andra som vägrar rätta in sig i leden. Den populistiska vågen, om man så vill, är trots allt något annat än passivering.

Den fara Crowcroft ser, följden av den bedrägliga dynamiken ovan, är att den västerländska friheten urholkas. Människor ovana vid risker och rädslor, vana vid modern bekvämlighet, väljer säkerhet före frihet. Särskilt ser han spåren av det i hanteringen av coronaepidemin. Väljarna kräver trygghet och politikerna vågar inte stå emot. Resonemanget är svårbedömt. Det är svårt att entydigt säga att de samhällsgrupper och länder som är mest trygghetsivrande också ropar högst efter vidsträckta smittskyddsåtgärder. Överhuvudtaget är det besvärligt att dra långtgående slutsatser om krissituationer. De är till sin natur oregelbundna. Frågan väcks om de hot Crowcroft identifierar är beständiga eller övergående.

Populärt

Det kidnappade Europa

Som en märklig ironi ser Régis Debray det, att de tolv stjärnorna i EU-flaggan ursprungligen är en kristen symbol, hämtad från Johannes apokalyptiska uppenbarelser.

I åtminstone ett fall har vi goda skäl att tro att det är kortsiktigt. Crowcroft lyfter identitetspolitiken, hur kritiker tystas a priori, då deras grupptillhörighet diskvalificerar dem från diskussionsdeltagande. Detta är ett genuint problem, särskilt i den anglosaxiska världen. Identitetspolitiken skapar en oförmåga att diskutera med meningsmotståndare. Det blir allt svårare att finna gemensamma premisser för ett demokratiskt utbyte. Utomparlamentariska metoder som upplopp, plundring och juridisk aktivism ges ökad legitimitet. Men från svensk horisont har den identitetspolitiska vågen blåst förbi efter guldåren på 2010-talets mitt.

Identitetspolitikens mest högljudda – och märkliga – uttryck var en tillfällig ideologisk överbyggnad på en bestående materiell bas. Nya väljarmönster har utkristalliserats på grundval av kön, klass, utbildningsnivå, boendeort. Traditionella arbetarklassväljare utanför storstäderna blir mer benägna att rösta på högerpartier, om de så bor i Ohio, Lancashire, Västmanland eller Pas-de-Calais. Det är en trend som är viktigare att hålla ögonen på än identitetspolitiska kontroverser. En annan sådan är, vilken Crowcroft identifierar, den demografiska utvecklingen. Crowcroft sätter särskilt fokus på ungdomsgenerationens villkor, men man kunde lika gärna se till etniska skiftningar eller förändringar i åldersstrukturen. Dessa samhällsomvälvningar lär få betydande konsekvenser på sikt för demokratin.

Givet att Crowcroft, klokt, ser att de långsiktiga trenderna är viktigare för Västerlandet, förvånar det att han inte tydligare skiljer på de lång- och de kortsiktiga problemen, djupa problem och ytfenomen, systemproblem och tillfälliga buggar. Beroende på hur man sorterar problemställningarna vet man om oro eller förtröstan är lämpligt. Först då vet vi om vi nått en demokratisk återvändsgränd eller bara passerar oländig terräng.

Om skribenten

Doktorand i historia vid Göteborgs universitet.

Läs vidare