I november besegrades peronisterna i Argentina och borgerlighetens kandidat, Mauricio Macri, fick överta presidentämbetet den 10 december. Det var ett historiskt nederlag för den rörelse som, i Juan Peróns anda, i decennier har dominerat och korrumperat argentinsk politik.

Samtidigt, den 6 december, besegrades ”chavisterna” i Venezuelas parlamentsval. Arvtagarna till populismens huvudsymbol, Hugo Chávez, förlorade valet med överraskande stor marginal. Den samlade oppositionen fick två tredjedelars majoritet i det nya parlamentet, vilket innebär att det öppnas lagliga vägar för att avsätta den maktfullkomlige Nicolás Maduro från presidentposten.

Den tredje akten i vänsterpopulismens valsammanbrott inträffade i Bolivia söndagen den 21 februari. Då förlorade Evo Morales en folkomröstning om att åter kunna väljas till landets president år 2019. Det var första gången Morales förlorade ett val efter att han tillträdde presidentämbetet i januari 2006.

Dessa tre valnederlag sammanfaller med en djup kris för vänsterns mjukare och mer socialdemokratiskt präglade varianter i regionen. Det mest uppenbara fallet är Brasilien, med nuvarande president Dilma Rousseff och före detta president Lula da Silva, båda från Arbetarnas parti (Partido dos Trabalhadores, PT), inblandade i stora korruptionsskandaler i ett land som drabbas av en av de värsta ekonomiska kriserna i dess historia.

Symboliskt lika betydande är det branta fallet i opinionsmätningarna som Chiles socialistiska president, den en gång så populära Michelle Bachelet, har upplevt. Numera är hon Chiles minst gillade president sedan demokratin återinfördes 1990. Dess nedgång handlar om både familjekorruption, med sonen djupt involverad i betydande skumraskaffärer, och en skadlig reformpolitik, som slagit hårt mot landets sedan decennier starka ekonomiska tillväxt.

Bakgrunden till många av dessa politiska förvecklingar är en drastisk minskning av regionens exportvarupriser, som är särskilt påfallande i Sydamerika och uppenbarar på ett dramatiskt sätt bräckligheten i mycket av den förda vänsterpolitiken.

De dåliga nyheterna är inte få. Den första är att många latinamerikaner åter kommer att falla i den fattigdom och sårbarhet som de slapp ifrån under den långa uppgången för regionens exportprodukter. De nya medelklassernas expansion, som väckte så mycket hopp om en mer stabil och sammanhållen samhällsutveckling, kommer att förbytas i stor frustration och spirande missnöje. Det stundar oroliga tider söder om Rio Grande.

Den andra dåliga nyheten är att, med Argentina som lyckligt undantag, finns det inga garantier för att de som kommer efter vänsterns misslyckande styr regionens länder på ett bättre eller åtminstone mindre korrupt sätt. Nyligen valdes i Guatemala, där förra presidenten sitter i fängelse, en ståuppkomiker till president. Hans främsta politiska kapital var att inte ha haft något med politiken att göra fram till dess.

Det är showtime i hela Amerika, och man behöver inte efterapa eller lära sig någonting av Donald Trump i den region som har producerat fler pajaspolitiker än någon annan del av världen.