. Karl Schlögels geopolitiska civilisationshistoria Im Raume lesen wir die Zeit, Wolfgang Martynkewicz undersökning av de bildningsborgerliga salongernas relation till den politiska makten och nazistiska diktaturen i Salon Deutschland, Herfried Münklers kritiska studie Die Deutschen und ihre Mythen och Rüdiger Safranskis utläggning av det specifikt tyska romantikbegreppet i Romantik, är blott några förstklassiga exempel från det senaste decenniet. Var och en är i all sin kunskapsmässiga mångsidighet, intellektuella soliditet och stilistiska elegans motsvarande en akademisk grundkurs i valfritt humanistiskt ämne.

Till den här sortens publikation hör också den tyske (i Wien och Oxford verksamme) idéhistorikern Philipp Bloms lysande panoramaverk Der taumelnde Kontinent. Europa 1900–1914 (Den vacklande kontinenten), som gavs ut för en handfull år sedan. Här porträtteras det moderna Europas omtumlande födelse ur politiskt, konstnärligt och vetenskapligt spektakulära perspektiv. Nu har han släppt ett slags uppföljare, den brett upplagda Die zerrissenen Jahre. 1918–1938 (De splittrade åren), som på liknande vis gör kultur-, mentalitets-, vetenskaps- och sociologihistoriska djupdykningar i den 20-åriga parentesen mellan de båda världskrigen.

Dessa två förödande krig ser Blom i själva verket som ett: ”Politiska oroligheter, våldsamma strejker, gatustrider och plundringar hörde till dagordningen i Europa”, och bara i Tyskland mellan åren 1918 och 1923 dog över 5 000 personer av politiskt våld. Betraktat på det viset kan mellankrigstiden snarare beskrivas som ett synnerligen instabilt och temporärt vapenstillestånd och tiden 1914–1945 således uppfattas som ”Europas andra trettioåriga krig”.

Till skillnad från i det föregående verket uppehåller sig Blom här inte bara i Europa, utan också i USA. Boken inleds rentav i en skivinspelningsstudio i New York den 10 augusti 1920, där legendariska Mamie Smith sjöng in den sedermera ikoniska låten Crazy Blues, allmänt betraktad som den allra första afroamerikanska bluesinspelningen. Jazzen och bluesen var det kanske tydligaste uttrycket för att världen inte längre var densamma som före 1914. Musikstilen skapade spänningar och kontroverser, underminerade den gamla ordningen, varför Hitlers och nazisternas kulturkrig inte minst riktades mot just den ”degenererade negerjazzen”, rasfiendernas musik.

Men redan i Der taumelnde Kontinent påminner Blom om att modernitetens disparata uttryck och fenomen – mass-amhället, maskinåldern, den atonala musiken, den abstrakta konsten, psykoanalysen, feminismen – alls inte var ett resultat av krigets förödelse, utan hade uppstått redan ett decennium tidigare. Men varför uppfattades världen efter kriget plötsligt som så mycket mer främmande, modern och splittrad? Detta är själva grundfrågan som Bloms rundmålning försöker ge ett svar på. Ty även om de modernistiska strömningarna under 1920-talet och framåt hade sitt ursprung i idéer och manifestationer som etablerades redan under 1900-talets första år, hade världen vuxit och accelererat sedan dess. Telefonen, bilen, flygplanet och industriernas löpande band var tekniska inslag i den moderna människans faustiska strävan efter att spränga nya gränser, vilket förstås också skapade en exi­stentiell oro.

Människan reducerad till ett kugghjul i en gigantisk maskin blir en återkommande dystopisk bild i populärkulturen, med filmerna Moderna tider (Charlie Chaplin) och Metropolis (Fritz Lang) som berömda exempel. Här fanns många tillfällen för den moderna människan att oavsett värdering i yttrandet påminna sig Karl Marx berömda ord om att ”allt fast och beständigt förflyktigas”. Förment hederliga gamla dygder och värden krossades under den larmande storstadens rotlösa, internationaliserade och ­kapitalistiska masskultur. Och kriget hade inte inneburit den inre och yttre rening med vilken modernitetens själlösa värld kunde utrotas. Tvärtom innebar soldaternas fruktansvärda upplevelser rentav en intensifiering av det urbana teknologiska samhälle som redan före kriget hade börjat definiera den moderna västerländska människan.

Efter kriget skapades nya mentala och sociala frontavsnitt, där skyttegravsslagen nu härjade mellan ”partier, ideologier och klasser, mellan framtiden och det förflutna, mellan rikedom och armod”. Mellankrigstiden blev så en tid av ständiga konflikter. Ur samhällets skräck för värdeförlust och nihilism växte massans politik fram, där fascismen och bolsjevismen utgjorde det brokiga spektrumets polariserande extremer. Och som ett slags spontana protester mot tidens hopplöshet och förtvivlade allvar: The Jazz Age med sina flappers och bobfrisyrer, de aristokratiska bohemerna Bright Young Things i England, det glada 1920-talet med dess excessiva partyn i ljusskygga kabarélokaler i Berlin och Paris. Alltmedan svarta arbetare i USA lämnade det segregerade Södern och ”tog” industrijobb från vita arbetare i delstater längre norrut, vilket ledde till rasoroligheter och lynchmord. Men den svarta kulturen och jazzens segertåg över världen var en gång för alla uttryck för afroamerikanernas stärkta sociala ­självkänsla och medborgarrättsliga medvetenhet.

Bloms kronologiskt ordnade bok – ett kapitel för varje år – riktar alltså inte i första hand uppmärksamheten mot den gängse historieskrivningens mest bemärkta namn och händelser, utan mot de livshållningar och strategier med vilka människorna i gemen försökte hantera tidens rädslor och trauman, liksom mot kulturens divergerande uttryck och vetenskapens epokgörande landvinningar. Så står exempelvis inte den tyska hyperinflationen i fokus för året 1923, utan det gör den amerikanske astronomen Edwin Hubble och dennes upptäckt av universums mångfald av galaxer och solsystem, vilket i sin tur ledde till den existentiellt uppskakande insikten att människan inte lika självklart längre kunde beskrivas som skapelsens krona.

Detta var en observation i tiden, liksom Werner Heisenbergs kvantfysikaliska osäkerhetsprincip, som utgjorde en alltför tacksam illustration av den nya världens alarmerande instabilitet. De närmast ångestfulla reaktionerna på den nya kosmologin lät heller inte vänta på sig. Särskilt i Tyskland förhöll man sig skeptisk till de nya vetenskapliga rönen som, menade man, gick på tvärs mot alla ordnade naturlagar och rationella principer. Häftiga vetenskapliga debatter fördes om de nya teoriernas radikala kärna, inte minst som en följd av att många av dessa hypoteser ju hade formulerats av judiska forskare.

Under 1920- och 30-talen lanserade man rentav begreppet ”arisk fysik”, initi­erat av forskaren och Nobelpristagaren Philipp Lenard, stark motståndare till den moderna och abstrakta ”judiska” fysiken: ”Den ädla tyska fysiken skulle grunda sig på åskådlighet, på den intuitiva uppfattningen av fysikaliska processer”, sammanfattar Blom. Också detta en attityd av sin tid, då allt var ideologi och politik och en vetenskaplig dispyt snabbt kunde transformeras till ett moraliserande korståg mot vetenskaplig och intellektuell frihet och spekulerande kreativitet. Det moderna förnuftet var inte längre ledstjärnan för en bättre framtid.

Det är alltså snarare det idéhistoriskt breda perspektivet än de mer bemärkta historiska milstolparna som präglar Bloms kalejdoskopiska och rikligt illustrerade studie. Och detta oavsett om kapitlen tar avstamp i den amerikanska förbudstiden (The Prohibition) och dess ”kulturkrig” mellan stad och landsbygd (1920), de ryska matrosernas legendariska uppror i Kronstadt mot Lenins och bolsjevikernas herravälde (1921), André Bretons surrealistiska manifest (1924) eller den italiensk-amerikanske anarkisten Michele Schirrus misslyckade attentat mot Mussolini i Rom (1931). Vart och ett av de 21 kapitlens berörda ämnen och motiv – allt ifrån konst-, litteratur- och vetenskapshi­storia till statsvetenskap, sociologi, psykologi och filosofi – hade vart och ett för sig och obestridligen kunnwat avhandlas med en mer övertygande problemformulering och vetenskaplig akribi av formellt sakkunniga och vederhäftiga fackmän.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Blom tillför här inga nya utmanande hypoteser och gör inte heller några historievetenskapligt kontroversiella utspel. Detta är heller inte bokens syfte. Författaren är ingen analytiker i första hand, utan en syntetiker med en enastående förmåga att lika lärt som spirituellt och berättarmässigt originellt binda samman komplexa historiska mönster och tendenser till en begriplig berättelse om mellankrigstidens två händelserika, våldsamma och dynamiska decennier.

Med stora svepande rörelser och bred pensel målar han fram de centrala sammanhangen, för att i nästa ögonblick detaljerat och nyansrikt teckna partikulära företeelser och enskilda personers tidsspeglande livsöden. Detta formmässigt eleganta växelbruk mellan vidvinkel- och teleobjektiv, mellan rekapitulerande avsnitt och livaktigt skildrade berättelser, resulterar i en stimulerande blandning av aha-upplevelser och överraskningsmoment. Allt detta påminner också läsaren om att historieskrivningen behärskas av såväl idéer, abstraktioner och applicerbara teckensystem som av enskilda individers handlingar och högst konkreta och kanske också slumpmässiga tilldragelser.

Som i sista kapitlet, 1938, där Tysklands annektering av Österrike den 12 mars inte står i fokus, utan dirigenten Bruno Walters sista framträdande i Wiener Musikverein två månader tidigare: den första liveinspelningen av den då sällan spelade nionde symfonin av Mahler. Publiken viss­te att aftonens evenemang var speciellt, kanske var det rentav sista möjligheten att i det snart nazistyrda landet få lov att lyssna till den ”dekadenta juden” Mahlers musikaliska mysterium. Ett avslutande stycke komplex och vacker musik innan allt skulle dränkas i andra världskrigets öronbedövande missljud.