I sina böcker ägnar sig den tyska filosofen Svenja Flaßpöhler gärna åt omstridda ämnen – hon har skrivit om självvald död, om pornografi, om debatten kring #metoo (och uppträder stridbart och rätt fränt då hon själv deltar i debatter); hon är för den delen även chefredaktör för tidskriften Philosophie Magazin.

I den nya, uppmärksammade boken Sensibel undersöker hon fördelar och faror med att känslor mer och mer tycks behärska nutidsmänniskornas sinnen. Och kritiserar delar av debatten om saken, och ytterlighetsståndpunkterna på den ideologiska skalan i synen på gendersensibelt språk, identitet och stelbent pk-ism.

Ja, sensibilitet är ett tema för vår tid. Folk verkar vara så känsliga, numera. Som snöflingor. Och vi tycks mer än någonsin förr vara i färd med att justera gränsen för vad som är riktigt, rimligt och korrekt, i larmet från det överkänsliga offentliga samtalet (eller ja, käbblet). Effekten av den oförsonliga tonen och låsta positioner är ”en tilltagande erosion av den demokratiska diskurskulturen och en reva som går rätt igenom samhället och knappt längre går att hålla ihop”, som det formuleras i Sensibel.

Identitetstänkandets betoning av skillnader är förmins­kande också det, och riskerar att cementera just olikheterna. Vart tar det gemensamma vägen?

Flaßpöhler säger sig vilja lösa upp frontlinjen, lappa och laga. Gott så. Och även om det för detta syfte nog inte räcker med denna bok, är hon helt klart något på spåren, och skriver tänkvärt, särskilt om vad hon ser som orsakerna till att det har blivit som det är. Särskilt mot slutet, i kapitlet ”Sensibilitets-samhället”, blir det riktigt intressant. Här hävdar hon att all denna översensibilitet (inklusive den ofta förekommande benämningen ”högkänslig”, exempelvis) helt enkelt är svaret på den accelererade, individualiserade och senmoderna världen – med sina inneboende överkrav, som leder till tunnhudighet och nervighet, också genom sina ständiga sinnesretningar.

Och nog är det så.

För mycket sensibilitet reser dess­utom hinder för kunskap och förståel­se, påpekar Flaßpöhler. Som också lyfter fram sensibilitetens aggressiva baksida.

Sensibilitet och singularitet är tätt sammanvävda: den tilltagande sensibiliseringen av jaget och samhället är oupplösligt förbunden med det moderna subjektets uppkomst och utveckling.

En rad av frågor – tio på raken – inleder boken, och får genast fart på tankarna. Är känslor en ren privatsak? Och ”Sedan när är en beröring ett ofredande? Hur mycket närhet är angenäm och därmed också tillåten? Och var går gränsen för det sägbara?”

Tillbakablicken på sensibilitetens plats i civilisationsprocessen och i filosofihistorien, från tidig medeltid och framåt, mejslar fram en klargörande bild: visar hur förhållandet mellan känslighet och motståndskraft också beror på civilisationsprocessen själv – och hur sensibiliseringen av samhället även har varit en väsentlig faktor i de civilisatoriska framstegen.

Under de senaste hundra åren har psykologin, och sociologin, lärt oss att urbanisering och teknifiering gör människan tunnhudad och lättirriterad.

Här finns självklart Norbert Elias med i resonemanget, och där det talas om ”affektreglering” och dämpande av drifterna, givetvis även Freud. Betraktelserna över Rousseaus och Foucaults känslighetsförståelse hör också till det högintressanta, referenserna till Fried­rich Nietzsche, Georg Simmel och Paul Valéry, Ernst Jünger, Jacques Derrida, Judith Butler, Hartmut Rosa och den sårbara männi­skans filosof Emmanuel Lévinas likaså.

En epok som får särskilt utrymme i Sensibel är 1700-talet, och då främst dess litteratur: fördjupar man sig i den förstår man hur sensibilitet blev ett ”kännetecken för ett historiskt framsteg för mänskligheten”. Brittiske Samuel Ri­chardsons brevroman Clarissa från 1747 hade en avgörande betydelse här – denna tidiga bästsäljare som lästes av män och kvinnor i breda kretsar berörde på djupet genom sin intima skildring av hjältinnans öde, och övade upp, och spred, förmågan till medkänsla, menar vår filosof. Liksom Rousseaus Julie ou la Nouvelle Héloise och ytterligare ett par romaner av det slaget – tillsammans med filosofins systematiska utforskande av inkännandet och medkänslan under detta känslighetens århundrade.

Men nu… Nu riskerar den konstruktiva sensibiliteten att slå över i destruktivitet, skriver Svenja Flaßpöhler.

Vi kanske redan har passerat en tipping point. 2000-talet har så här långt blivit överkänslighetens sekel, och vi befinner oss i en nedförsbacke när de allmängiltiga formerna för uppförande och umgänge i det offentliga (de som ju har det goda med sig att de minskar friktionen mellan medborgarna, och sålunda bibehåller utrymmet för att fokusera på tillvarons väsentligheter) växlar om till de individuella och ”autentiska” känslornas förrädiska landskap.

Jämsides, i samma utförslut, halkar språket iväg: då allmänt tillämpat språkbruk upplevs strida mot så kal­lad autentisk representation, regler ses som sårande missaktning av jaget, och normer och fastställda roller upplevs som förfrämligande och rentav som en sorts våld – då krackelerar just det allmängiltiga. Hur ska vi då kommunicera? Att all systematisk diskrimineringsdynamik ska benämnas, och åtgärdas, är självklart.

Förfördelade gruppers och individers röster ska också höras. Men: med betoningen av det ”autentiska”, och ständig prioritering av känslor, infinner sig gränslösheten – och den som i alla sammanhang vill vara ”sig själv” gör inte endast sig själv sårbar för angrepp, utan sårar också lätt andra. Det är inte så dumt med takt och ton. Utan stötdämpare hamnar vi i intimitetens tyranni, som sociologen Richard Sennett har formulerat saken.

Empati har också en destruktiv sida, påminner oss Svenja Flaßpöhler. Uppenbart exempel: sadism. Alla känslor är inte goda och fina.

Om allt fler utvecklar starka utpräglade sensibiliteter blir gemensamt politiskt handlande och diskuterande allt svårare. Om det allmännas logik ersätts av det singuläras, är det i sin tur en grund för ytterligare tilltagande känslighet – i en överindividualiserad värld är ju den enskilde utlämnad helt åt sig själv.

Inte att undra på att hen är ängsligare (samtidigt som vi lever längre, mer skyddat och säkert än någonsin tidigare), söker självbekräftelse i digitala nätverk, och drivs av ett tvång att stärka sitt ensamma och utsatta jag på alla tillgängliga sätt, för att få godkänt. På tal om ängslighet: senare decenniers till­tagande inflation i användandet av begreppet ”trauma” är ett annat symtom i sammanhanget. Minsta lilla vardagsincident, och minsta oförrätt, kan kallas traumatisk numera – i dagligt tal. Ofta av tanklöshet, bara. Ibland skämtsamt. Men ändå. På så sätt bagatelliseras verkliga, svåra trauman. Och: att begreppet skvalpar omkring i vardagsspråket, och överanvänds, är en vink om att sensibiliteten så att säga har gått för långt.

Alltså: en ny lyhördhet för mänskligt lidande växte fram för drygt 100 år sedan, två år efter första världskriget – då även krigsskadade, som åtminstone har överlevt, började kallas ”krigsoffer”. En talande och epokgörande förskjutning. Offrens egna berättelser fick med tiden allt större betydelse och inflytande, i takt med att allt fler som klarat livhanken men skadats mentalt tog plats på divanen och beskrev sina upplevelser.

Överanvändandet av ord som ”trauma” förminskar också människan: tycks förutsätta att hon inte äger motståndsförmåga, tankekapacitet eller eget ansvar, och skapar så just sådana personligheter. Vilket återigen för oss fram till de överkänsliga nutidsvarelserna. Som anser att omvärlden ska anpassa sig efter deras bräckliga jag. I språket avspeglat bland annat i de ”triggervarningar” som efterfrågas och tillhandahålls i vissa sammanhang – i universitetsvärlden inte minst; fokus ligger alltså på att skydda de känsliga jagen utifrån. Och alltså: detta håller på att systematiseras. Normeras.

Svenja Flaßpöhler gör här några angelägna och tänkvärda iakttagelser om gender-anpassning av språket, och språksensibilitet. Här träder hon faktiskt i visst försvar för kollegan och genderforskaren Judith Butler – och pekar på dennas motstånd mot att göra vissa ord och uttryck tabu; Butler har argumenterat för att man istället ska använda sig av det motstånd som finns i språket självt, att reglering av språket hämmar politiska impulser, och att orden istället ska återerövras.

Identitetstänkandets betoning av skillnader är förminskande också det, och riskerar att cementera just olikheterna. Vart tar det gemensamma vägen?

Efter varje avskaffad struktur uppstår för övrigt nya strukturer.

Under de senaste hundra åren har psykologin, och sociologin, lärt oss att urbanisering och teknifiering gör människan tunnhudad och lättirriterad (och ändå fortsätter ”utvecklingen” i samma spår, bara allt snabbare) – och att de av oss som bor i storstad är blasé, filtrerar våra sinnesretningar och omvärldens anspråk och krav för att stå ut och skapa ett inre frihetsutrymme. Dagens högkomplexa samhällen kräver samtidigt större lyhördhet än någonsin av alla och envar.

Att resiliens lyfts fram som en både eftersträvansvärd och nödvändig egenskap – hos både individ och samhälle – i ”Sensibel” är knappast originellt. Men beskrivningarna av vilken riktning man bör ta för att nå dit (via medelvägar, som det heter på flera ställen i boken) är värdefulla tankeställare. Som alltid gäller det att hitta balansen i tillvaron. Vi är helt enkelt skapade så. Klassisk filosofi, om något.