Två av de mer färgstarka i genren, Henrik Qvortrup och Lars Trier Mogensen, som regelbundet förser tittare och läsare med analyser av det politiska läget, har nu slagit sina påsar ihop och författat en bok om de stundtals stormiga fyra åren sedan Løkke övertog nycklarna till statsministerkontoret på Slotsholmen.

Dem hade Løkke haft i sitt förvar redan en gång tidigare, om än för en kortare period. Sommaren 2009 fick han hoppa in som ett slags statsministervikarie under ett och ett halvt år när hans företrädare flyttade sitt pick och pack till Bryssel för att bli generalsekreterare för Nato. Helt självklart att Løkke skulle överta dem denna gång var det däremot inte, efter en rejäl förlust för hans parti, det liberale Venstre, i valet 2015: en tillbakagång som han dessutom själv hade stort ansvar för. Väljarna hade helt enkelt tröttnat på alla de skandaler som på något vis alltid följer i mannens spår och som till slut kostade hans parti positionen som största borgerliga parti.

Den platsen övertogs istället av Dansk Folkeparti, eller i alla fall platsen som största parti i blå blok – för så värst borgerligt är ju DF inte vid närmare anblick. Inte heller om jämförelsen görs med dess svenska systerparti Sverigedemokraterna, som har en klart skarpare icke-socialistisk profil än DF, i alla fall om man ser till den ekonomiska politiken.

I For enhverpris redogörs det noga för alla de problem som har kantat Løkkes regeringar under den innevarande mandatperioden, en del i högsta grad självförvållade och andra i mindre grad eller inte alls. För det är regeringar i plural vi talar om, två stycken; först en ren Venstreregering som satt i ett och ett halvt år från sommaren 2015, med bara 34 mandat av 179 bakom sig i folketinget. Det minimalistiska rekordet slås bara i Danmarkshistorien av Poul Hartlings lilla Venstreregering på 1970-talet, som inte uppbådade mer än 22 mandat.

Därefter en trepartiregering tillsammans med de två små borgerliga partierna Liberal Alliance och De Konservative, Løkke III eller Trekløverregeringen som de själv gärna kallar den med en blinkning tillbaka till forna tiders Schlüterregeringar. Løkke III är nu med stormsteg på väg att möta väljarna i det folketingsval som regeringschefen själv ska utlysa någon gång före mandatperiodens utgång i mitten av juni. Förmodligen blir det, tippar många, i sista minuten, för statsministern drar gärna på saker i det längsta.

Boken bjuder på fascinerande läsning om alla turer och förhandlingar, den är rappt skriven och synnerligen detaljerad. Och initierad, dessutom; att Christiansborg är en erkänd skvallercentral kan ingen tvivla på efter att ha tagit sig igenom de 356 sidorna där ingen sten lämnas orörd och ingen sensation onämnd. Så har också den ene av författarna, Henrik Qvortrup, bland mycket annat även ett förflutet som chefredaktör för den kulörta veckotidningen Se og Hør.

Även om boken också bygger på skriftliga källor, av vilka författarna väl själva signerat en hel del, är det i första hand de ingående intervjuer som de gjort med mer än femtio ”centralt placerade” nyckelpersoner som boken lutar sig mot. Samtliga är anonyma, fast så svårt att räkna ut varifrån informationen härrör är det faktiskt inte på sina håll, inte för den som följer dansk politik med mer än ett halvhjärtat engagemang.

Ibland blir det litet övertydligt, som när det redogörs för vad en politiker, i detta fall partiveteranen Brian Mikkelsen från De Konservative, numera direktör i näringslivet, viskar i sin partiledares öra för att få honom att tuffa till sig i förhandlingen med den superslipade statsministern.

En ”dramatisk insiderberetning” som tar med läsaren in i regeringens allra heligaste utlovas i bokens baksidestext och det första ledet, dramatiken, är uppenbart författarnas främsta intresse. Däremot är man inte alltid lika noga med att få alla detaljer, eller ens skeenden, att helt och hållet stämma med verkligheten, har det hävdats från en del just insiderhåll.

Hur det är med den saken vet bara de som var och är med. Boken lär i alla fall knappast ha delats ut som förra årets julklapp till familjen Løkke Rasmussens familj och vänner, det kan vi utgå från.

Lars Løkke Rasmussen har förvisso alltid varit duktig på att trassla in sig i diverse skandaler och affärer, både privata och politiska. Den omtalat dåliga privatekonomin – hur nu det är möjligt för en toppolitiker som har uppburit en miljonlön i decennier – har skapat många bekymmer och är en viktig orsak till Venstres klena valresultat både 2015 och i kommunalvalet hösten 2017. I det förra var, vilket kanske är något udda, partiledarens kalsonger ett allmänt samtalsämne i landet, när det hade kommit fram att Venstre hade försett Løkke med en ny och komplett garderob från topp till tå.

Vore det enbart dessa mindre smickrande karaktärsdrag som varit avgörande, skulle karriären knappast ha nått hela vägen in i statsministerresidenset Marienborg. Lars Løkke Rasmussen är också en visionernas man, vars politiska liv har kantats av storslagna reformer och planer för landet. Avskaffandet av den dyra och otidsenliga efterlønnen under första statsministerrundan är ett strålande exempel, eller för den del den sundhedsreform som debatteras i dessa dagar (hälsofrågor är ett specialintresse sedan hans tid som amtsborgmester).

Men det var lättare förr, som då med efterlønnen. Dagens parlamentariska läge underlättar inte breda grepp à la Løkke. Man kunde också förledas att tro att det vore enklare med en enpartiregering, som 2015–2016, men inte när det handlar om ett parti som dras med så många stridande viljor som Venstre. Det var på håret att Løkke hade förlorat partiledarskapet till sin främste rival, nuvarande finansministern Kristian Jensen, under ett extraordinärt partirådsmöte i Odense sommaren 2014.

Efter en kraftsamling som har blivit klassisk i dansk politik lyckades den skicklige talaren – och övertalaren – Løkke hänga kvar, om än i ett slags delat partiledarskap som Jensen dock inte sett mycket av. Kristian Jensen, då utrikesminister, var omvittnat hjälpsam när hans partikamrat statsministern några år senare uttryckte förhoppningar om att dra sig tillbaka till en välavlönad toppost i utlandet. Men för det var konkurrensen för stor och Danmark för litet.

Att ställa upp till Løkkes försvar i Odense och i andra skarpa lägen har dock inte lönat sig något vidare. Lars Løkke Rasmussen är inte sina vänners vän. Fråga bara de båda trofasta vännerna och försvarsministrarna i Løkke II-regeringen, Carl Holst och Peter Christensen, som lämnades ute i kylan när chefen hade andra planer.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Peter Christensen – eller PC som han kallas – fick vackert flytta på sig när regeringen utvidgades från ett till tre borgerliga partier i november 2016. Den manövern räddade dels Løkke kvar vid makten, dels försåg den lilla Liberal Alliance med en välkommen reträtt från de många ultimativa krav om sänkningar av topskatten som hade förlamat det borgerliga samarbetet ett bra tag; ideologiskt rättänkt men parlamentariskt helt ogörligt, vilket alla insåg utom LA:s partiledare Anders Samuelsen.

Livet med tre partier som ska samsas har dock inte blivit så mycket lugnare, framförallt inte eftersom Løkke III i alla lägen behöver stöd i folketinget från Dansk Folkeparti. LA och DF befinner sig ideologiskt så långt ifrån varandra som tänkas kan inom ett och samma block, och med personkemin är det inte mycket bättre ställt. De båda partiledarna sägs knappt ens kunna vistas i samma rum.

På något vis har Løkke och hans tredje regering ändå nu regerat tillsammans under snart två och ett halvt år. Frågan är om han gör det, tillsammans i någon konstellation eller med hjälp av stödpartier, även efter årets val. Opinionsmätningarna är inte uppmuntrande, och nya partier – Nye Borgerlige och det pinfärska och märkliga parti som just lanserats av förre Venstremannen och fängelsekunden Klaus Riskær – ger statsministern nya gråa hår. Å andra sidan är det inte mindre stökigt på den röda sidan, där Socialdemokraternas Mette Frederiksen, vis av erfarenheterna från den förra socialdemokratiskt ledda regeringen, har förklarat att det blir en enpartiregering denna gång om de vinner valet.

Räkna ut Lars Løkke Rasmussen ska man dock inte, även om siffrorna pekar just nu åt fel håll för det borgerliga lägret. Som Trier Mogensens och Qvortrups bok visar, är han en överlevare av format; ett slags danskt svar på Bill Clinton, The Comeback Kid. Den talangen lär han få god användning för under de närmaste månaderna fram till valet, när det nu kommer. Men statsminister till varje pris – til enhver pris – tänker Løkke inte bli, har han förklarat. Fast det sa han ju förra gången också.