Att avgöra vad som ska räknas till den svenska litteraturhistorien är svårare än man tror. Ett enkelt svar skulle vara litteratur författad på svenska, men redan detta minimikrav skulle innebära att viktiga verk av Swedenborg eller Strindberg, skrivna på latin eller franska, inte tas med. Hävdar man istället att det handlar om att förstå utvecklingen av den litterära kulturen på svensk mark i dess helhet, uppstår en del andra problem. Till de verk som haft betydelse för den svenska litteraturen genom att introducera stilbildande teman och nya uttrycksmöjligheter hör nämligen många översättningar av utländska verk. Redan Henrik Schück uppmärksammade problemet då han påpekade att Émile Zolas romaner spelat större roll för den svenska litteraturen än många av de med honom samtida svenskarna.

Slutsatsen ter sig lika logisk som dess konsekvenser ter sig svårhanterliga: utländska texter i översättning kan räknas till nationallitteraturen. Även om detta synsätt aldrig bildat norm och bara i undantagsfall påverkat litteraturhistorieskrivningen, kan inte översättningar som Carl August Hagbergs Shakespeare, Viktor Rydbergs Faust eller Gunnel Vallquists Proust exkluderas från den svenska litteraturen utan att göra den avsevärt fattigare. Det är ju en öppen hemlighet att vi egentligen inte har läst världslitteraturen utan bara tolkningar av den. I Nils Håkansons Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning (Nirstedt/Litteratur) belyses denna lika självklara som underdiskuterade dimension av den svenska litteraturen. Håkanson är själv översättare från ryskan, författare och redaktör för den förnämliga resursen Svenskt översättarlexikon, ett arbete som gett honom en svårslagen överblick över ämnet.

Boken består dels i allmänna resonemang, dels i en ganska spännande historia om den svenska översättningen, från heliga Birgitta till nutiden. Håkansons framställning utgörs inte främst av en serie porträtt över framstående översättare utan tar snarare fasta på makrotrender. Längs vägen defilerar dock en hel del obemärkta men intressanta figurer, inte sällan rena kufar, vilkas biografier ger viktiga inblickar i mindre glamorösa sidor av litteraturgeschäftet.

”Det är en öppen hemlighet att vi egentligen inte har läst världslitteraturen utan bara en tolkning av den.”

En slutsats är svår att undvika: översättningen är en av de delar av litteraturen där det inte var bättre förr. Den bild som tecknas av en utveckling mot både bättre organisation inom skrået och större allvar kring själva uppgiften är övertygande, inte minst sedan så många exempel på dåliga översättningar från äldre tid diskuterats i detalj. Om författarrollens professionalisering är ett tveeggat svärd (där akademisering, grupptänkande och erfarenhetsunderskott utgör farorna) verkar samma process endast vara gynnsam vad gäller översättarna.

Man kan lätt få intrycket att de senaste decennierna varit en mindre guldålder vad gäller översättningar, åtminstone vad gäller att tillgängliggöra klassiker: den outtröttlige Ingvar Björkeson har tagit sig an enorma fält inom den grekisk-romerska antiken, därtill har många romanklassiker som Thomas Mann, Tolstoj, Flaubert nyöversatts med framgång. Men även filosofiska klassiker av Spinoza, Kant och Hegel har överflyttats till vårt språk, med allt vad det innebär av noggranna överväganden vad gäller begreppsliga nyanser på skilda språk. Huruvida rätt böcker översätts inom den samtida globala litteraturen – särskilt från mindre språk – och hur väl det lyckas är en annan och mer svårbesvarad fråga.

Det är också lätt att hålla med om de hot som Håkanson ser på horisonten: det underproblematiserade ljudboksmediets dominans är en sådan, förvandlingen av Sverige till ett kulturellt och språkligt lydrike till USA snarare än en nyfiken åskådare är en annan. En aspekt han kunde nämnt är en konsekvens av den sistnämnda faktorn, nämligen de usla översättningarna från engelska som hastas fram i en fåfäng strävan efter samtidighet trots att många svenskar faktiskt kan läsa originalen. I detta fall tycks vi närmast ha att göra med ett återfall i den fas av ”industriell översättning” som enligt Håkanson präglade situationen för ungefär ett sekel sedan.

Verket mynnar ut i en plädering för en bättre översättningskritik som man efter att ha följt författaren på vägen har svårt att säga emot. Borde inte recensenter dels visa medvetenhet om att det de läser är en översättning, dels – i den mån de har den språkliga kompetensen – bedöma hur lyckad en översättning är? Rimlig ter sig också synpunkten att en sådan kritik inte bör fokusera på felfinnande utan snarare på om originalets anda i dess helhet fångats eller inte. Huruvida dagstidningarnas recensioner, som alltmer kommit att närma sig TT-meddelanden i längd (om inte i grad av personligt engagemang), skulle kunna rymma även sådant är mindre säkert. Men som Håkanson mycket riktigt påpekar har de å andra sidan valt att ge plats åt ”design, datorspel, radions sommarprogram och idrottsgalor”.

De mer pessimistiska betraktelser som Håkanson tillåter sig mot slutet visar också på hur nära bandet är mellan översättning och litteraturens ställning överhuvudtaget: översättningar från små språk – eller ens från andra europeiska språk än engelska – är något som bara efterfrågas av ett fåtal läsare och är marginella ur vinstsynvinkel. Om inte ”normallitteraturen” går med vinst och skattas högt, riskerar detta slags översättningar att möta samma öde som små budgetposter överhuvudtaget. Hela företeelsen bygger därtill på en mer eller mindre vag föreställning om att det finns något sådant som en världslitteratur och att den utgör en angelägenhet för oss. Detta kräver i sin tur en föreställning om litterärt värde.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Håkansons intresse riktas uteslutande mot fiktionsprosan. Det ter sig som en onödig begränsning, och som synes mest motiverat av personlig läggning. Många, inklusive undertecknad, skulle säga att omdiktningen av poesi utgör översättningen par excellence, då en sådan inte bara måste förmedla meningen och den allmänna atmosfären, utan också hitta motsvarigheter till originaltextens rytm och klang. Här finns en annorlunda historia att berätta, kanske inte med lika stor bäring på litteraturmarknaden i stort, men med plats för många detaljstudier av intressanta relationer mellan svenskan som litterärt språk och så främmande tungomål som latinet, ryskan och kinesiskan.

Framförallt saknar vi fortfarande ett samlat grepp om översättningen av poesi från klassiska språk till svenska. En sådan skulle nästan kunna lägga grunden till en alternativ svensk litteraturhistoria. Då vi har att göra med långa traditioner möjliggörs tvärsnitt genom tiden: man kan studera hur bilden av antiken förändrats i takt med skiftningar i den svenska litteraturens dominerande moden. Att Erland Lagerlöfs Homerosöversättningar bör sättas i jämbredd med släktingen Selmas som ett monument ur vår nittiotalslitteratur, har ofta påpekats. Därtill kan man förstå översättningen av den antika litteraturen som en motor för förändringen av den svenska. Försvenskningen av antika dikter har tillfört vår litteratur nya dofter och stämningar, men också påverkat de grundläggande konventionerna för vad en dikt egentligen kan vara. Efter att Adlerbeth visat att det gick att skriva hexameter på svenska, fick vi Tegnérs, Stagnelius och Runebergs försök i genren. I ett lite längre perspektiv kan man hävda att övergivandet av rimmet i modern svensk poesi hade förberetts av ett sekel av översättningar från grekiska och latin.

Men om Dolda gudar inspirerar till detta slags randanmärkningar tycks den också ha fullgjort sitt syfte. Det är det närmaste vi har en framställning av den svenska översättningens historia i en volym. Som sådan täpper den verkligen till en lucka och det är glädjande att boken fick Augustpriset. Framförallt visar Håkansons verk hur viktigt och rikt detta ämne är. Det finns ingenting blott praktiskt eller sekundärt med översättningar – snarare för de oss rakt in i de centrala problemen kring vad den litterära texten överhuvudtaget är, och hur vår nationallitteratur överhuvudtaget ska avgränsas och förstås.