På jakt efter den moderna filantropin
Den då 33-årige skotten hade anlänt till USA tjugo år tidigare och hade genom tur, tajmning och en god portion listighet kapitaliserat på den kraftiga utbyggnaden av järnvägsnätet som snart skulle binda samman hela den amerikanska kontinenten. Både charmig och litterärt bevandrad fick Carnegie tillträde till salonger där kunskapen om nationens utveckling kunde ackumuleras, viktiga kontakter knytas och kontrakt undertecknas. Efter lyckade satsningar på att tillverka sovvagnar, järnvägsbroar och så småningom stål tjänade han 50 000 dollar per år. Då fattade han pennan och skrev att hans intention var att aldrig tjäna mer än så.
Samtiden uppfattade naturligtvis inte Carnegies löfte som så modest. Som jämförelse tjänade en lantarbetare i guldrushens Kalifornien runt 500 dollar per år, vilket i sin tur var flera gånger snittlönen som de lantarbetare som arbetade på gårdar i Mellanvästern. Nej, samtidens arbetare hade nog lika svårt att relatera till Carnegies återhållsamhet som svenska arbetare hade att se det återhållsamma i när Percy Barnevik valde att endast behålla strax över 350 miljoner kronor av den miljardpension ABB gett honom i början av det här seklet.
När Carnegie fick utveckla sina tankar för tidningen North American Review drygt tjugo år senare hade budskapet förenklats. Carnegie menade nu att en industrimans liv skulle bestå av två faser, där den första ägnas åt att skapa rikedom och den andra att fördela densamma till olika välgörande ändamål.
I artikeln, känd som The Gospel of Wealth, kombinerade Carnegie den europeiska tanken om allas lika rätt och lika värde med den amerikanska idén om att alla ska vara sin egen lyckas smed. Han nådde därigenom slutsatsen att alla hade rätt att tjäna pengar, men inte att ärva pengar, då det ju skulle göra att rika barn fick en fördel i livet.
I samband med att han sålde sitt Carnegie Steel Company för 480 miljoner dollar 1901 drabbades Carnegie av obotlig rikedom. Trots att Carnegie tillbringade merparten av sina sista två decennier med att ge bort så mycket som möjligt, till så många som möjligt, genom att bygga konserthallar, skänka stora summor till universitet och finansiera över 2 500 bibliotek i USA, Kanada och Storbritannien återstod över 30 miljoner dollar vid hans död 1919. Utifrån den egna måttstocken var han en misslyckad filantrop.
Hans ännu förmögnare vän John D Rockefeller lyckades bättre, även om hans baptistuppfostran gett honom ett i filantropsammanhang orättvist försprång genom att han redan från sin första lönecheck gett bort tio procent till bättre behövande. Tillsammans lade Carnegie och Rockefeller grunden till filantropi som företeelse och blev förebilder även för samtida filantroper.
I Tove Lifvendals bok Att ge. Samtal med svenska filantroper är Percy Barnevik en av dem som intervjuas. För Lifvendal berättar han hur bra det ändå var att ha de där pensionspengarna när han bestämde sig för att skapa så många jobb som möjligt till så många indiska kvinnor som möjligt genom Hand in Hand, organisationen han tog över och som idag skapat över 1,2 miljoner jobb i Indien.
Nio andra filantroper framträder i boken, med hjärtan som klappar för allt mellan entreprenörskap, utbildning, konst och kultur, både här hemma och utomlands. Att de framträder är en ovanlighet i Sverige där man till skillnad från i många andra länder utövat filantropi i en anda av att verka men inte synas.
Det hänger samman med en politik som under flera decennier syftade till att ge staten monopol på ansvar. Där sågs enskilda individers filantropi som en kvarleva från ett mindre jämlikt samhälle, snarare än ett utlopp för någon som vill hjälpa andra. Filtrerat genom ideologi tolkades därför under 1900-talets andra hälft ordet ”välgörenhet” som att någon ville göra sig förmer, snarare än att någon vill göra väl.
Många av filantroperna i boken jämför med det amerikanska samhällets utbredda givande och ser modellen som ett ideal. Ingen av dem tycks dock märkligt nog ha reflekterat över hur generositeten i USA påverkas av det faktum att donationer kan minska skattebördan mer än det donerade beloppet och därigenom utgöra ett skatteplaneringsverktyg. Att den amerikanska välfärdens många tillkortakommanden även gör att donationer drivs av nöd och inte enbart lust, som i Sverige, är en annan förklaring till den utbredda filantropin i USA. Tyvärr saknas det i boken.
Visserligen utger sig inte Att ge för att vara ett heltäckande verk, men avsaknaden av kontextualisering gör bokens lärdomar svårtillgängliga. Samtalen som står i fokus ger intrycket att vara återgivna i sin helhet utan försök att som brukligt publicera enbart det som är väsentligt.
I en intervju upptas flera sidor av en filantrops samtal med en ingående beskrivning av exmakens tilltagande alkoholism och hur äktenskapet därför rämnar. Det hade räckt att konstatera att filantropens egna erfarenheter av att se missbruk på nära håll format hennes önskan om att förhindra att andra skulle uppleva samma sak.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Det märks att boken är snabbt skriven, i en debattörens iver över att vara tidigt ute med ett inlägg i en begynnande samhällsdebatt. Med tajtare redaktörstyglar hade innehållet fått den disposition den förtjänar, och Lifvendahl hade fått lägga fokus på syntesen och sammanhanget istället för samtalen.
Idag saknas en inledning för att sätta in filantropin som företeelse i en historisk och internationell kontext (Carnegie nämns exempelvis inte alls). Även urvalet av filantroper och deras gärning hade vunnit på en förklaring i början samt en avslutande kommentar.
Som läsare känns det väl svårsmält när en filantrop oemotsagd tillåts presentera sin syn på bistånd som något som i praktiken aldrig når fram, som om det vore fakta. Eller när citat i stil med att ”man vet aldrig var pengar skänkta till Afrika hamnar eller gör för nytta” inkluderats i det slutgiltiga manuset utan förklaring om vad en sådan uppfattning tillför resonemanget. Det är nästan som om författaren bländats av sin egen närvaro i sällskap med dessa förmögna personer och därför inte sett behovet av att ge läsaren fingervisningar om att en del av deras uppfattningar inte speglar en modern syn på filantropi.
Tanken på att till exempel vänta tills man blivit verkligt förmögen innan man börjar agera och ge är idag främmande för många moderna filantroper. Tidigt engagerar de sig med sin tid och kunskap. Man förvaltar sitt kapital på ett sätt som bidrar till samhällsförändringar i önskvärd riktning och man investerar i verksamheter som både ger ekonomisk och samhällelig avkastning. Varken denna utveckling eller några filantroper som förkroppsligar den finns dock med i boken. I Att ge verkar filantroper ge på samma sätt idag som för hundra år sedan.