På morgonen före sin amerikanska resa ångrar John Steinbeck (1902–1968) plötsligt sitt beslut att åka. Varför, frågar han sig, skulle han lämna sitt bekväma hem i Sag Harbour, Long Island och hustrun Elaine för att ge sig av på en tre månader lång och obekväm bilfärd på 1 700 mil genom 34 av Amerikas stater? Men frågan är retorisk. Steinbecks motiv är sedan länge klart formulerat. Efter långa perioder utomlands och i New York känner han behovet att ”återupptäcka det monsterland” som är hans. För att få veta hur människorna i landet lever och tänker måste han söka upp dem. Som författare är det hans plikt att veta vad han skriver om.

Det är en solig höstdag 1960 och under ekarna på gräsmattan utanför sovrumsfönstret väntar Rocinante. Det är namnet på Steinbecks specialgjorda husbil, uppkallad efter Don Quijotes häst. Fin, vit och garanterat lättkörd är Rocinante resklar, fullpackad med livsmedel, kläder, böcker, kartor och en korg för den 58-årige författarens enda medresenär, hans trogna franska pudel Charley.

Det är med förväntan och spänning som Steinbeck gjort förberedelserna till sin resa. Det enda som oroar honom är att bli igenkänd. Två år innan han tilldelas Nobelpriset är John Steinbeck en celebritet i sitt eget land. Men för att fullfölja syftet med resan måste han ”lämna sitt namn och sin identitet hemma”. Med en väl synlig fiske- och jaktutrustning hoppas han att människor som han möter tar honom för en turist. Och det lyckas. I sin resebok Resa med Charley för att upptäcka Amerika noterar han senare att inte en enda person känt igen honom. Inte heller har någon frågat efter namnet på hans husbil. Det enda som väckt intresse hos de många människor han mött är hans nummerplåtar från New York.

Det som gör boken om Steinbecks resa så fascinerande är hans relation till resan. Varje resa är för Steinbeck ett unikum, med en egen personlighet och ett eget liv. På samma sätt som Steinbeck närmar sig människorna i sina romaner närmar han sig människorna på sin resa. Han ser som ingen annan de signifikanta detaljerna – hans intresse och vetgirighet känner inga gränser.

På sin noggrant planerade resväg undviker Steinbeck de stora städerna då han först åker norrut mot Maine och Vermont. Överallt där han stannar till fångar han varje ögonblick i alla dess nyanser; han observerar för att kunna förmedla perspektiv vilka ger läsaren en känsla av att resa med. Då han närmar sig Montana stiger temperaturen i skildringen ty det är den stat som han älskar mest. Där lever den ursprungliga dialekten kvar och människors sätt att tala är inte påverkat av tv, där finns ännu en autenticitet.

Lika spännande är det då Steinbeck kommer till Salinas i norra Kalifornien där han föddes och växte upp: ”Jag kommer ihåg Salinas då man stolt proklamerade att antalet invånare stigit till 4 000. I dag är det 80 000 och om några år kommer det att vara ännu fler. Men jag märker att jag har svårt att skriva om min hembygd även om det borde vara det lättaste.” Innan han lämnar Salinas klättrar han upp på Mount Toro och ser ut över dalen där familjens ranch legat och där hans mamma en gång skjutit en vildkatt. Men besöket blir kort. Ty han erinrar sig Tom Wolfes ord: ”man kan inte åka hem igen, för hem finns inte längre utom i minnets malpåse”.

Efter Salinas styr Steinbeck mot söder och öster genom Arizona, New Mexico, Texas och Louisiana. Han har hemlängtan och avverkar sista delen av sin resa i rekordfart.

Två år efter resan publicerades Resa med Charley för att upptäcka Amerika (1962, på svenska 1963) och hamnade på första plats på New York Times bästsäljarlista för fackböcker. I slutet av sin bok skriver Steinbeck att de aningar han hade före sin resa om en utveckling som inte är till förmån för landet besannats; även om han inte är emot utveckling så beklagar han att diversifikationen försvinner. Likaså ser han att många människor lider nöd och att klyftorna ökar. Inte heller gillar han att de stora städerna blir allt större och byarna allt mindre. Senare har andra författare rest i Steinbecks spår och bekräftat hans kritik.

Själv har jag på otaliga långa bilfärder i olika stater i USA, från norr till söder och från väst till öst rest på många av Steinbecks vägar under de senaste trettio åren och har också kunnat iaktta den växande diskrepansen mellan det välsituerade och det fattiga Amerika. Efter ett första besök i Monterey och Salinas år 1996 besökte jag åter Salinas – med idag 150 000 invånare – hösten 2012 och hade då tillfälle att bese the National John Steinbeck Center som invigts 1998. Här finns idag Rocinante, en fantastisk karta över resan och en excellent framställning av Steinbecks liv.

Resa med Charley till Amerika blev Steinbecks näst sista bok. I sin sista bok America and Americans fortsätter han sin djupdykning i det amerikanska samhället. America and Americans bär vittnesbörd om Steinbecks djupa kärlek till sitt land samtidigt som han utövar en svidande kritik. Man skulle kunna säga att boken är Steinbecks testamente till sitt amerikanska folk.

Hans kritik riktar sig mot den härskande klassen och deras anhopning av rikedomar, medan människorna ute i landet lider nöd. Fattigdom, miljöförstöring, hemlöshet, rasism, onödiga krig och sjunkande moral är hans teman. Borta är lojalitet och sammanhållning – istället är det cynism och ha-begär som dominerar. Det som våra förfäder kämpade för, skriver han, har vi fått, men det är också det som förstör oss.

Såväl i sin resebok som i sin Amerikabok skriver Steinbeck om de stora avfallstippar inte minst för kartonger, förpackningar, presentpapper, omslag och annat pappersskräp som finns som en ring runt amerikanska städer. Han ser detta som ett tecken på en onödig och växande konsumtion.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Man kan föreställa sig vilka mängder papper som på detta sätt samlats under årens lopp och en fråga är naturligtvis var allt emballage tar vägen. Svaret hittar vi i en aktuell bok, The Betrayal of the American Dream (2012) som direkt anknyter till och besannar Steinbecks tidiga onda aningar om Amerika som ett land på nedgång och den amerikanska drömmen som en illusion.

I sin bok berättar de två kända undersökande journalisterna Donald Barlett och James Steele att exporten av skräp och emballage till Kina idag är USA:s största exportindustri – jämte Boeing. Ironiskt nog används tomkartongerna i Kina som emballage för varor som kommer tillbaka till USA.

Barletts och Steeles tema är den försvinnande amerikanska medelklassen. Redan 1992 varnade de i sin bästsäljare America: What Went Wrong? för Amerikas övergång till plutokrati med en stormrik överklass, en växande underklass och en alltmer krympande medelklass.