I början av maj blev försvarsfrågor plötsligt Storbritanniens viktigaste ämne. Det konkurrerade med lätthet ut brexit, som under några dagar närmast verkade bortglömt. Ämnet var försvarsminister Gavin Williamson, som mycket raskt och mycket officiellt avskedades efter en läcka om 5G och Huawei. Försvaret kommer dock att spela en alltmer viktig roll ju närmare Storbritannien kommer brexit, och särskilt när landet lämnar EU senare i år. Landet är inte längre ledande inom många områden, men med sin enastående militär kan det profilera sig.

Det var en rekordsnabb uppgång och ett ännu snabbare fall. För nio år sedan valdes Gavin Williamson in i parlamentet; sju år senare, vid 41 års ålder, var han redan försvarsminister. Nu, ett och ett halvt år senare, har han fått sparken efter en närmast unik incident i modern brittisk politik. Regeringens nationella säkerhetsråd, som inrättades 2010 och där bara vissa ministrar och tjänstemän ingår, hade diskuterat om den kontroversiella kinesiska telefonijätten Huawei skulle få delta i Storbritanniens nya 5G-nät. Det var en i högsta grad delikat fråga, inte bara för att Huawei anses medföra risker för landets säkerhet utan också för att USA, Australien och Nya Zeeland – Storbritanniens närmaste allierade, som alla ingår i den så kallade Five Eyes-gruppen – hade sagt nej till Huawei. Plötsligt rapporterade pressen att säkerhetsrådet bestämt att Huawei skulle få delta, och att premiärminister Theresa May tagit beslutet trots att flera ministrar opponerat sig. Varifrån kom läckan? Efter en snabb undersökning av regeringens chefstjänstemän utpekades Williamson som skyldig och blev bryskt avskedad. (Williamson vidhåller att han är oskyldig.)

Under sina nästan 18 månader som försvarsminister hann Gavin Williamson dock ta sig an en fundamental uppgift: Storbritanniens framtid efter brexit. I och med att EU-utträdet skjutits upp till slutet av oktober får Williamsons efterträdare Penny Mordaunt lyckligtvis lite mer tid på sig, och det behöver hon, för försvar och militär säkerhet efter brexit är en stor utmaning. Nej: försvar är inte ett av EU:s kärnområden, så den brittiska försvarsmakten påverkas bara marginellt av utträdet. Storbritannien behöver dock ta sig an frågor som hur det kan och bör ingå i EU:s försvarssamarbete Pesco och hur dess soldater kan delta i eventuella EU-insatser, till exempel efter naturkatastrofer. Utträdesavtalet innehåller inga detaljer om militärt samarbete mellan Storbritannien och EU, men bägge sidor skulle vinna på nära samverkan, inte minst för att Storbritannien är en av EU:s två militära stormakter. (Den andra är Frankrike.) Enligt statistik samanställd av Munich Security Conference äger landet exempelvis 44 procent av alla tunga transportflygplan och 18 procent av alla fregatter inom EU.

När Storbritannien nu ska lämna EU behöver det dock profilera sig; inte överraskande är Global Britain regeringens motto. Men hur profilerar man sig ensam?

Det är inte så lätt. Brexitanhängare som den förre konservative utrikesministern Boris Johnson förkunnade länge ett slags frihandelsevangelium som gick ut på att Storbritannien, befriad från Bryssels ok, skulle bli världens frihandelsmästare. Det har dock visat sig vara besvärligt att skapa sig en global plattform genom handel; folk gör sig redan lustiga över de handelsavtal regeringen hittills har undertecknat med Norge, Israel och Chile. Inget land är förvisso oviktigt när det gäller handel, men av Storbritanniens tio största handelspartner ingår sju i EU. Vilka andra möjligheter finns det att bygga en stjärnroll i världen? Storbritannien är inte längre något stort tillverkningsland, och den omsjungna finanssektorn – ja, den är till stor del internationell och kan snabbt överge landet om den vill.

Det är därför som försvaret har blivit så viktigt. Och Storbritannien är onekligen en militär stormakt i Europa: förra året lade landet enligt Natostatistik 62 miljarder dollar (2,15 procent av BNP) på militärt försvar, medan Frankrike investerade 51 miljarder (1,82 procent av BNP) och Tyskland 50 miljarder (1,23 procent av BNP). Storbritannien må ha färre soldater än Tyskland – 151 600 heltidsanställda soldater och officerare jämfört med Tysklands 182 000 – men de anses vara mycket skickliga. Storbritannien är förstås en av Natos pelare, men det har också byggt upp samarbete med likasinnade länder i mindre skala, till exempel Joint Expeditionary Force (JEF), en 10 000 man stor styrka som etablerades för fyra år sedan och där numera även Sverige och Finland ingår. Storbritannien och Frankrike har en liknande styrka, Combined Joint Expeditionary Force. Under de senaste månaderna har det blivit tydligt att regeringen insett försvarets potential för Global Britain efter brexit. I ett tal på Royal United Services Institute (vars Modern Deterrence-projekt jag leder) i februari beskrev Gavin Williamson regeringens vision av Storbritannien efter brexit: ”Vi kommer att bygga nya allianser, återuppliva gamla allianser och, viktigast av allt, visa att vi är landet som kommer att handla när det krävs. Vi ska vara nationen folk vänder sig till när världen behöver ledarskap. Och försvaret kommer att vara avgörande när det gäller att stärka Storbritanniens roll som en utåtriktad nation.”

”När Storbritannien nu ska lämna EU behöver det dock profilera sig; inte överraskande är Global Britain regeringens motto.”

Den dåvarande försvarsministern beskrev landets ambitioner i tydliga ordalag: ”I en era som domineras av konkurrens mellan stormakter kan vi inte nöja oss med att bara försvara vår bakgård. Storbritannien är en global makt med verkligt globala intressen.” Nu finns Williamson inte kvar i regeringen men dess målsättning består.Om något kommer Mordaunt att lägga ner ännu mer energi på att göra Storbritannien till en global militär stormakt. Hon är dotter till en officer, själv reservofficer i flottan och känd som en av försvarets främsta anhängare i parlamentet.

Återuppliva gamla allianser, bygga nya allianser och vara nationen länder vänder sig till när världen behöver ledarskap: det är stora ambitioner. På området nya allianser finns det onekligen avsevärda möjligheter. Australien och Nya Zeeland är uppenbara kandidater för närmare samarbete med tanke på att Kina uppträder alltmer självsäkert som maritim nation. Kineserna har under de senaste två årtiondena byggt upp sin flotta – People’s Liberation Army Navy – från närmast ingenting till en enorm styrka med nästan 50 moderna ubåtar och lika många moderna fregatter liksom 25 likaledes moderna jagare. USA kan inte ensamt patrullera världens hav å de självutnämnda goda makternas räkning; där finns sålunda en stor möjlighet för en juniorpartner som söker en större roll i världen och dessutom råkar ha en respekterad flotta med två nya hangarfartyg. Storbritannien skulle också kunna skapa nya JEF-liknande grupper, både inom och utanför Europa. Vad världens säkerhet behöver är inte ett nytt Nato utan små, flexibla sammanslutningar av likasinnade länder som kan ingripa vid kriser, både rent militära sådana och naturkatastrofer. Nato fungerar bra, men dess uppgift är att vara en territoriell försvarspakt. EU, däremot, har inte kommit långt med sina militära ambitioner trots att genombrott gång på gång har aviserats.

Det finns, med andra ord, både utrymme och behov av Global Britain och dess militär. Utmaningen är pengar. De två nya hangarfartygen kostade skattebetalarna mer än sex miljarder pund (76 miljarder kronor). Att vara den nation som länder vänder sig till när världen behöver ledarskap kommer att kosta ännu mer. Allt ledarskap behöver naturligtvis inte vara militärt, men för att vara trovärdig som världsledare – och skapare och ledare av små allianser – behöver Storbritannien en imponerande försvarsmakt. Förra året lade USA 684 miljarder dollar på försvaret.

Global Britain kommer således att kosta. Brexitanhängare skulle säga att friheten utanför EU är värd utgiften. Det finns dock en brexitsympatisör som har goda chanser att bli premiärminister, och han skulle helst inte lägga några pengar alls på militären: Labourledaren Jeremy Corbyn. Det kan bli stormiga vatten för den självutnämnda försvarsstormakten Storbritannien.