Talare var general Norman Schwarzkopf, den hyllade generalen från Kuwaitkriget, som i ett kort tal beklagade sig över den amerikanska militärens ställning och status under dåvarande president Bill Clinton.

Schwarzkopf berömde den tidigare presidenten George H W Bush och dennes ledarskap under Operation Ökenstorm, och avslutade sitt anförande med att tydligt tillkänna ge sitt stöd för den tidigare presidentens son: ”Vore det inte fantastiskt för våra militära styrkor och för Amerika om vi kunde få en till överbefälhavare vid namn George Bush, med Dick Cheney i sitt lag?”

Att George W Bush skulle omge sig med trogna rådgivare från sin fars tid i Vita huset var ingen överraskning. Det är väl känt att familjen Bush – även med amerikanska politikermått mätt – värdesätter lojalitet extremt högt, och den relativt orutinerade sonen Bush behövde både vägledning och tunga namn att visa upp vid sin sida. Det var ingen som tvivlade på att Colin Powell skulle få en nyckelroll i en eventuell Bushadministration, inte heller att män som James Baker och Dick Cheney skulle komma att ha om inte seniora poster, så åtminstone presidentens öra.

När Dick Cheney utsågs att leda den grupp som skulle vaska fram George W Bushs vicepresidentkandidat blev ingen förvånad. Cheney, före detta stabschef i Vita huset under Gerald Ford, senare kongressledamot, försvarsminister under George H W Bushs tid vid makten och en riktig Washington-insider, skulle givetvis kunna hitta precis rätt person.

Han hittade sig själv.

Eller rättare sagt: George W Bush sade åt honom att hitta sig själv.

Det saknas inte litteratur om Bush den yngres år i Vita huset. Skjutjärnsjournalisten framför andra, Bob Woodward, levererade inte mindre än tre böcker – där krigen i Afghanistan och Irak stod i fokus – medan Bush fortfarande var president, och efter regeringsbytet har de före detta Bushmedarbetarna – och Bush och Cheney själva – skrivit sina memoarer. Bara för några veckor sedan meddelade Dana Perino, som var Bushs sista pressekreterare, att hon ska skriva sina memoarer, vilket borde vara den avslutande boken, såvida inte någon talskrivare har något mer att tillägga.

Att Peter Baker, New York Times chefskorrespondent i Vita huset, kommer med sin Days of Fire först nu, då spekulationerna inte handlar om vem som ska efterträda Bush utan om vem som ska efterträda Bushs efterträdare, förminskar dock inte hans arbete. Days of Fire skapar inte direkt några braskande ”breaking news”-rubriker, och den som har följt nyhetsrapporteringen under de senaste åren och läst åtminstone delar av Bushlitteraturen – både den som skrivits av hans kritiska granskare och den som är författad av honom själv och hans förtrogna – känner igen en hel del historier. Bakers känsla för detaljer är dock osviklig och ska ett sammanfattande verk om George W Bushs åtta år i Vita huset läsas så är det svårt att på rak arm komma på någon bättre bok än Days of Fire.

Baker lyckas nämligen med föresatsen att berätta historien om något så udda som ett starkt president–vicepresidentpar. Oavsett hur många reklamfilmer och officiella fotografier som pumpas ut med presidenter och vicepresidenter som kastar amerikanska fotbollar, sitter med pannorna i djupa veck och diskuterar strategier eller håller tal där de hyllar varandra, så är förhållandet mellan en president och dennes vice ofta långtifrån det smidiga och respektfulla samarbete det officiellt utmålas som. Det ligger i ämbetets natur att vicepresidenten är frustrerad över sina begränsade befogenheter – uppdraget går endast ut på att ha en puls, brukar det ibland litet elakt skämtas om – och blickar långt framåt, mot det val då han själv ska stå som nummer ett på valsedelen.

Med Dick Cheney var det annorlunda. Redan då han utsågs till Bushs vicepresidentkandidat stod det klart att han inte skulle kandidera till presidentposten någon gång i framtiden. Ålder, hjärtproblem och en uppenbar motvilja att le, trycka händer och göra det kampanjjobb som krävs, gjorde att Cheney framstod som vicepresidenten som faktiskt ville vara just vicepresident.

Han ville det inte själv först. Bushs rådgivare, särskilt chefsstrategen Karl Rove, ville det inte heller, av oro för att det skulle verka som att pappas pojke valde en av pappas kompisar för att klara det jobb som pappa klarade på egen hand.

Men George W Bush ville – vilket Peter Baker visar – ha Dick Cheney vid sin sida; Cheney nästlade sig inte in, och vred inte om några armar för att få vara ett hjärtslag från makten. Och George W Bush visste vad han fick då han utsåg Cheney till sin parhäst.

Det amerikanska uttrycket ”running mates” används under kampanjerna, men frågan är om det inte också går att använda för att beskriva Bushs och Cheneys tid i Vita huset, åtminstone den första mandatperioden. Ingen duo med deras två titlar har arbetat närmare varandra, och ingen vicepresident har haft det inflytande som Dick Cheney haft. Days of Fire gör läsaren tjänsten att lista det som gjorde den före detta stabschefen och försvarsministern mäktigare än han någonsin tidigare varit.

Att George W Bush skulle sakna egna idéer är, som bekant, nonsens. Den säkerhets- och utrikespolitiska erfarenheten var dock begränsad och i viss mån även intresset för det politikområdet. Åtminstone innan han svor presidenteden. Bush behövde och ville ha Cheney med sig in i Vita huset, och när hela Bushs politiska agenda fick skrivas om efter 11 september blev Cheneys roll ännu viktigare. Med tanke på att Bushs presidentperiod nästan helt dominerades av kriget mot terrorismen, kriget i Afghanistan och kriget i Irak, är det också lätt att förstå varför Bush – den under presidentvalskampanjen smått isolationistiske guvernören från Texas – framstod som en marionettdocka kontrollerad av den säkerhetspolitiske höken med mångdubbelt fler år i Washington.

Peter Baker ifrågasätter om landets 46:e vicepresident vid något tillfälle fick USA:s 43:e president att göra något han inte ville, men att Cheneys fingeravtryck fanns på många dokument och strategiska planer råder det inget tvivel om. Tillsammans med de republikanska politiska veteraner som George W Bush fyllde sina departement med – ingen viktigare än försvarsministern Donald Rumsfeld, som var Cheneys mentor och företrädare som stabschef i Vita huset under Fordadministrationen – byggde han en maktapparat inom maktapparaten. Han fanns i rummet då alla viktiga beslut fattades och utnyttjade sin position och sina nätverk till max. Utan något behov av att tänka på hur hans uppträdande skulle kunna påverka en framtida presidentkampanj, kunde Dick Cheney ta på sig rollen som uttolkare och genomförare av George W Bushs vilja.

Den stora behållningen av Days of Fire – förutom den sammanhållna berättelsen om det mest unika president–vicepresidentparet i amerikansk politisk historia – är dock den detaljerade redovisningen av hur Dick Cheneys inflytande successivt minskade under den andra mandatperioden.

George W Bush lämnade Vita huset som den mest impopuläre presidenten någonsin, om man ska tro opinionsundersökningarna, men man ska i det sammanhanget inte glömma bort att Bush under en period var den allra populäraste statschef som USA har haft sedan folkets förtroende började mätas mellan val. En krigspresident som gjorde det hans far inte lyckades med och blev omvald, en ”second term president” utan fler kampanjer att se fram emot; George W Bush hade, trots alla problem som hopade sig, ett betydligt bättre självförtroende efter installationen i januari 2005 än då han började resan mot Vita huset drygt fem år tidigare.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Dick Cheney behövdes därför inte på samma sätt. Cheney – som hade blivit demokraternas favoritmåltavla och personifierade den neokonservativa falangen inom det republikanska partiet – var många gånger mer en politisk belastning än en tillgång under de sista åren av Bushs styre. Att George W Bush skulle ha avskedat Donald Rumsfeld utan att ha konsulterat Cheney – som var Rumsfelds störste supporter – hade exempelvis varit en omöjlighet under den första mandatperioden. Nu fick Rumsfeld gå utan att Cheney tilläts protestera. Condoleezza Rice, i sin nya roll som utrikesminister, klev också fram – och lyftes upp av Bush – i det policyskapande arbetet på ett helt annat sätt än företrädaren Colin Powell och bidrog till att inte bara Cheney, utan även Cheneys förtrogna, fick mindre inflytande över långsiktig strategi.

Under de sista månaderna av den andra mandaperioden, då Barack Obama ägnade sin kampanj åt att påminna det amerikanska folket om Bushadministrationens arbete och John McCain gjorde sitt yttersta för att distansera sig från det, blev Cheney ett stående skämt i demokraternas valpropaganda. Dick Cheney var så frånvarande från det politiska rampljuset och så tillbakadragen i sin roll att det skämtades om att han var försvunnen. När Cheney väl dök upp igen, till Obamas installationsceremoni, gjorde han det märkbart sliten och dessutom i rullstol till följd av att han hade sträckt sig i ryggen.

Med tanke på avslutningen av ämbetsperioden och Cheneys hjärtproblem – ännu en hjärtattack drabbade honom efter det att han hade lämnat vicepresidentämbetet – var det nog många som trodde att den mäktigaste vicepresidenten genom tiderna skulle försvinna in i skuggorna.

Men när Bush med glädje valt att hålla sig undan offentligheten har Dick Cheney inte ryggat för att berätta om både hälsoproblem och sin syn på hur USA styrdes mellan 2001 och 2009 och hur det styrs i dag. Om det är en bok som skulle behöva skrivas om George W Bushs presidentskap, så är det den om hur arvet efter honom förvaltas och försvaras; nästa republikanska administration kommer knappast att försöka göra några historiska kopplingar till åren då Bush–Cheney styrde landet.

I en sådan bok borde också det idag något ansträngda och komplicerade förhållandet mellan George W Bush och Dick Cheney belysas. Peter Baker har dock gjort sitt pensum och givit oss en utmärkt beskrivning och analys av det unika Bush–Cheneysamarbetet då det fortfarande fungerade.