Edgar Degas och Edouard Manet, två av 1800-talets främsta konstnärer i Frankrike, var till sin personlighet mycket olika: Manet utåtriktad och öppenhjärtig, Degas tillbakadragen, nästan misantropisk och med något hemlighetsfullt över sitt väsen. Manet var elegant, omtalades ofta i pres­sen och hade en central plats i Paris kulturella kretsar, där han briljerade med sin spiritualitet. Även den reserverade Degas hade flera vänner, men han släppte helst inte in dem i sin ateljé. Manet tog däremot gärna emot i sin ateljé för att där kunna lägga ut texten om sina idéer om konsten.

Degas och Manet förenades av en solid vänskap, som dock inte var utan inslag av irritation och periodvis även av en viss rivalitet. De var jämngamla, födda i Paris 1832 respektive 1834, och hemmahörande i välsituerade familjer. Redan i unga år hade de stött på varandra när de kopierade de klassiska mästarnas verk på Louvren, något som utgjorde en viktig del i en konstnärs utbildning vid denna tid.

Relationen mellan Degas och Manet har under våren och sommaren uppmärksammats på en omfattande utställning på Musée d’Orsay i Paris. Under hösten och fram till januari 2024 kommer den att visas på Metropolitan Museum i New York.

Till en början var Manet den mest framträdande av de två. En större jämlikhet mellan dem uppstod på 1870-talet, då Degas blev förespråkare för impressionisterna och hade en betydande roll i deras första utställningar. Men till skillnad från dem ägnade sig Degas aldrig åt friluftsmåleri. Han var en ateljémålare och föredrog att kalla sig realist, inte impressionist. Manet å sin sida var kritiskt avvaktande till den nya konströrelsen. I en del av hans målningar kan man dock se en påverkan av impressionisternas ljusa färgskala, exempelvis i Gare Saint-Lazare, Paris (1873). Annars är Manets färgskala av ett helt annat slag, betydligt mörkare med olika bruna toner och ofta en intensiv, svart bakgrundston.

”På olika särr kom de två målarna att skildra det Paris som växte fram under deras livstid och utvecklades till en modern världsmetropol.”

Både Degas och Manet deltog i fransk-tyska kriget 1870. De gemensamma erfarenheterna av hårda strider fördjupade deras vänskap. Till skillnad från de flesta av sina konstnärskolleger valde de att stanna kvar i Paris under stridigheterna. Inte minst Degas var en glödande patriot och nationalist. Manet däremot var republikan. När det blodiga kommunupproret bröt ut i spåren av kriget lämnade de bägge Paris. Manet som via pressen och ögonvittnesskildringar fick rapporter om den stora blodsutgjutelsen under kommunen förskräcktes över våldet samtidigt som han upprördes över den grymma behandling som kommunarderna utsattes för. Han gjorde 1871 två gravyrer, La barricade och Guerre civile, som visar skjutningarna och avrättningarna.

Utställningen ”manet degas” är huvudsakligen tematiskt upplagd. Den inleds med att visa två självporträtt av konstnärerna. Manet framställer sig i sitt enda självporträtt som både en dandy med svart hatt och en konstnär med pensel och palett i handen. Degas gjorde ett femtontal självporträtt. Det som visas på utställningen är från 1855 och anses vara hans mest genomarbetade. Vi ser den unge konstnären allvarligt och eftertänksamt blicka mot betraktaren och förstrött fingra på den pensel han håller i handen. Degas var en flitig porträttmålare och gjorde även många porträtt av Manet. En målning, där Manet vilar på en soffa medan hans fru spelar piano för honom, gav upphov till en schism. Manet ogillade hur hans hustru porträtterats och skar därför bort en del av tavlan så att endast hennes rygg syns. När Degas hälsar på hos sin vän och upptäcker den stympade tavlan blir han rasande, tar loss den från väggen och går hem utan att säga farväl.

Utan tvivel var Degas starkt fascinerad av Manet som han överlevde med trettio år. Under senare delen av sitt liv inköpte Degas många av vännens verk och fick med tiden en stor Manetsamling. Vännens konst var en inspirationskälla för hans eget måleri. Inte sällan tog han upp samma eller närliggande motiv.

Degas och Manet var båda fast förankrade i det borgerliga samhället. Men ibland gick deras åsikter isär, som i den inflammerade Dreyfusaffären i slutet av 1800-talet. Manet försvarade den oskyldigt anklagade officeren. Degas var anti-Dreyfus och uttalade sig vid flera tillfällen antisemitiskt. För Manet kom konsten att bli ett medel att bryta sig loss från familjens krav, en möjlighet till opposition och frigörelse på ett individuellt plan. Degas hade inte samma rebelliska hållning som Manet.

På olika sätt kom de två målarna att skildra det Paris som växte fram under deras livstid och utvecklades till en modern världsmetropol som lockade till sig stora människomassor, särskilt i samband med de omtalade världsutställningarna. De fångar stadens hetsiga puls, låter betraktaren få en aning om stadslivets många kontraster och lyfter fram de nya träffpunkterna: kaféerna, teatrarna, de breda avenyerna och boulevarderna, en ny opera och flera järnvägsstationer. Men ingen av dem riktar i sina målningar fokus på de fattiga kvarteren eller avbildar den misär som fanns i en stad som under åren 1840–1870 såg sitt invånarantal nästan fördubblas.

Degas hade en fascination för hästkapplöpningar, vilket framkommer i en rad målningar. Men när hans syn försämrades och hans ögon inte längre tålde det skarpa dagsljuset drogs han till Operan och dess dansöser, till bordellerna där de prostituerade trött och håglöst inväntar sina kunder eller till absintdrickarna på kaféerna. Också baletten med all sin elegans och disciplin kunde vara en täckmantel för prostitution. I sina många verk av ballerinor i olika positioner på scenen eller på danslektionerna såsom i Dansklassen visar Degas vilken subtil kolorist han är och hur skickligt han – ofta i pastell – kan teckna fram gestalter i rörelse och i dans. Målningarna får en särskild dynamik genom växlingen av perspektiv.

Manet å sin sida fäster gärna på duken motiv hämtade från det parisiska nöjeslivet, från glittrande och storslagna fester såsom i målningen Musik i Tuilerieträdgården, som framställer en konsert arrangerad i Tuilerieträdgården utanför det palats där kejsar Napoleon III residerade. Andra gånger uppmärksammar han en maskeradbal på Operan eller en bar på Folies-Bergères. Han skildrar gärna aktuella händelser i dåtidens Paris och här kan emellanåt hans politiska inställning till det som händer framskymta. Målningen Arkebuseringen av kejsar Maximilian (1867) är exempelvis ett öppet ställningstagande mot Napoleon III:s regim, som han avskydde.

Manets förhållande till Salongen, den årliga utställning i Paris som var av så stor betydelse för konstnärernas karriär, är intressant. Den konstnärliga produktionen under andra kejsardömet (1852–70) var styrd av staten genom institutioner som Salongen, konsthögskolan, akademierna och museerna, ett hierarkiskt sy­stem som Manet vände sig mot. Men att få sitt verk antaget på Parissalongen betydde mycket för en konstnärs karriär, och Manet var trots sin kritik angelägen om framgång på Salongen. Första gången han ställde ut där var 1859 med Absintdrickaren, hans första realistiska verk föreställande en berusad man med glaset bredvid sig. Det blev skandal. Man reagerade mot att Manet framställt en drinkare med en sådan resning. Absintdrickaren står där lång och stilig, nästan med en adelsmans hållning. Genom att på detta sätt blanda högt och lågt bröt Manet medvetet mot klassicismens regler.

År 1865 blev det ny skandal, när Manet visade sin Olympia, en ikon inom moderniteten. Publiken reagerade som om den fått ett knytnävsslag rakt i magen. Tavlan som visar den prostituerade Olympia ligga naken på en schäslong och stirra betraktaren i ögonen stint och oblygt var för utmanande i sin förbehållslösa realism. De skrynkliga lakanen understryker det intima i scenen. Tavlans mörkhyade kvinna, helt påklädd, utgör en effektfull färgkontrast när hon överräcker en färgsprakande blombukett, kanske en gåva från den kund som står på tur. Manet gick in i en djup depression på grund av den massiva kritik som sköljde över honom.

Det fanns på 1800-talet flera intressanta kopplingar mellan konsten och litteraturen, vilket utställningen uppmärksammar. Särskilt Manet drog till sig flera författare som upptäckt hans genialitet och hans sällskapstalanger. Charles Baudelaire var till exempel en beundrande vän, men han försvarade aldrig Manet offentligt när kritiken mot denne och hans verk stormade som mest. Émile Zola skrev däremot flera uppskattande artiklar om Manet som han menade hade inlett en ny fas i konsten i linje med den estetik som Zola uttryckte i sina romaner, det vill säga naturalismen. Lika positiv var poeten Stéphane Mallarmé, som ofta besökte Manet i hans ateljé. Manet gjorde också ett berömt porträtt av Mallarmé. Författaren Paul Valéry intresserade sig särskilt för Degas, om vilken han skrev boken Degas, danse, dessin (1936)