De mest framstående ryska författarna finns idag utanför landet: Ljudmila Ulitskaja, Vladimir Sorokin, Sergej Lebedev, Michail Sjisjkin. De har lämnat Ryssland undan det växande förtrycket som råder och som en protest mot den ryska invasionen av Ukraina. Många av deras böcker fortsätter att säljas, men saluförs i skymundan i bokhandeln. Flera författare har hamnat på listan över ”utländska agenter”, till exempel den populäre deckarförfattaren Boris Akunin. Censuren är tillbaka från Sovjettiden med full kraft, landet isolerar sig men blir också isolerat från omvärlden. Likheten mellan Ryssland idag och Sovjetunionen blir alltmer slående.

Något som är mer oväntat i de senaste årens inhemska ryska kultur är en speciell form av minneshantering, med massiva skildringarna av Sovjettidens fasor men utan Solzjenitsyns eller Sjalamovs upprörda avståndstagande och krav på uppgörelse med det förflutna. Skildringarna är närmast parodiska, vilket påpekats av den ryske forskaren Ilja Kalinin.

Det medvetet eller omedvetna parodiska framgår särskilt tydligt i tre spelfilmer som alla har producerats i Ryssland av tre kända regissörer i 80-årsåldern, som alltså är väl förtrogna med Sovjettiden.

Den tematik och den estetik som alla känner från tövädret och glasnost upprepas som i den berömde regissören Gleb Panfilovs sista film Ivan Denisovitj (2021) om en dag i en lägerfånges liv. Den bygger på Solzjenitsyns kortroman från 1962, som nog markerade tövädrets höjdpunkt, men bokens kärvhet blir till en pratighet och tillägg av onödiga scener och Panfilov frammanar en optimistisk ton mitt i eländet som känns falsk och påklistrad. Den återvänder dessutom på ett egendomligt sätt Panfilovs egen film från 2006, byggd på Solzjenitsyns I förs­ta kretsen, som konstnärligt sett var mer fullödig.

En annan film av samma slag som Panfilovs från 2021 är Andrej Smirnovs Za nas s vami, ”För alla och envar” (2023), som utspelar sig i en ”kommunalka”, en kollektivlägenhet som tidigare före revolutionen ägts av någon rik familj men som nu delats upp och bebos av flera familjer. En välkänd miljö för alla som minns Sovjetunionen. Det är sent 1952 och Stalins förföljelser och arresteringar av judar som anklagades för att vara sionister och rotlösa kosmopoliter är i full gång.

Filmens titel syftar på en skål och utbringas i filmen på nyårsaftonen inför det nya året 1953 under festen i kommunalkans gemensamma kök. Strax därpå anländer säkerhetspolisen och arresterar den gamle professorn som bor i ett rum i lägenheten med sin familj. Filmen slutar med en aforistisk replik när professorns dotter inleder ett kärleksförhållande med en NKVD-officer, som visat sig vara godhjärtad och låtit henne få veta vad som hänt hennes far: ”I detta förfärliga land kan man bara överleva genom kärleken.” Det kunde vara en ironisk replik, eller då hänvisa till säkerhetspolisens allmakt, men hela filmen är uppbyggd av kända fragment från vittneslitteraturen på 1990-talet, återgivna på ett alltför förväntat sätt. Filmen slutar med att lägenhetens hyresgäster får höra nyheten om Stalins död på radion, uppläst av Jurij Levitan, den sovjetiska radions mest kända röst. Kanske den är tänkt som ett lyckligt slut på filmen.

I en film som kom några år tidigare, Andrej Kontjalovskijs, Kamrater!, gäller det Chrusj­tjovtidens mest nedtystade händelse, strejken bland arbetarna i Novotjerkassk 1962 som slutade med en massaker på de protesterande arbetarna. Filmens huvudperson är en medelålders kvinna, övertygad kommunist, Ljudmila Sjomina, som under ett hastigt anordnat möte med ditresta koryféer från Moskva föreslår att initiativtagarna till strejken ska dömas till döden, vilket också skedde i verkligheten när arbetarnas demonstrationer slagits ned. Filmens sista tredjedel gestaltar en begynnande romans mellan Sjomina och den säkerhetsofficer som förhör de inblandade. Anklagelsen mot den sovjetiska armén, som var skyldig till massakern, tonas ned genom att det antyds att skotten kom från okända krypskyttar. Också i denna film finns en slutreplik som på samma sätt som i Smirnovs film känns parodisk: ”Kära kamrater, vi kommer att bli bättre.”

Karaktärerna ter sig parodiska, utan att därför inbjuda till skratt. Sjominas morfar, som bor hos henne, tar, när han fått höra om strejken, fram den gamla förrevolutionära kosackuniformen och en Gudsmodersikon ur sin kista av tillhörigheter. Han tror att det gamla förrevolutionära Ryssland är på väg tillbaka.

Nomenklaturan, den privilegierade klassen i Sovjetunionen, med särskilda förmåner för makthavarna uppvisas tydligt. Huvudpersonen får gå personalingången in i affären och får smetana som alla andra står i kö för. Glömskekulturen visas, och då mer imponerade konstnärligt, genom att myndigheterna beslutar sig för att skyndsamt asfaltera om torget för att dölja blodet som utgjutits under massakern. Scenen på torget griper genom sin konkretion. Allt i filmen förefaller gå tillbaka på historiska fakta, men de är så staplade på varandra, och smått överpedagogiskt presenterade att de annars blir svåra att ta till sig.

Minnet av Sovjetunionen är alltså överallt närvarande i dagens ryska kultur också i dataspelen, som det retrofuturistiska ”Atomic heart”. Det har sin spelplan förlagt till en framtid som den tedde sig i 1950-talets sovjetiska sf-litteratur, med enkla robotar som hot. Närvaron av en grotesk men samtidigt stiliserad sovjetisk verklighet har den amerikanske forskaren Daniil Leiderman sammanfattat med att spelet ”varken har någon etisk kompass eller empati”.

En av de mest välkända ryska författare som valt att stanna kvar i Ryssland och som fortsätter att publicera sig i Ryssland är Eugene Vodolazkin känd för svenska läsare för sin roman Laurus. Två av hans senaste romaner Aviatören och Tjagin handlar om den sovjetiska repressionen, men båda mynnar ut i spektakel som förtar allvaret: Huvudpersonen i Aviatören har överlevt ett av de många naturvetenskapliga experimenten på 1930-talet som innebar hans nedfrysning för att studera möjligheten till att personen skulle kunna tinas upp och göras levande igen. Romanen handlar om att långt efter Sovjetunionens fall försöka ge huvudpersonen tillbaka livet och minnet. Det är stundom gripande skildrat, men han slutar sitt liv med att göra reklam för frysskåp. Tjagin är sovjetisk säkerhetspolis med absolut minne men som ändar sin karriär som minneskonstnär. Sökandet efter minnet av Sovjetmakten, som skildras i romanerna på ett övertygande sätt, slutar i fars, som tycks annullera allvaret i romanen.

Samma stapling av Sovjettidens avskyvärdheter finns hos en annan författare, Guzel Ja­china. Hennes debutroman Zulejcha öppnar ögonen (2015), som också översatts till svenska, handlar om en ung tatariska som lever i ett äktenskap fyllt av förnedring. När kollektiviseringen kommer till byn dödas hennes make som storbonde, kulak, och Zulejcha skickas till ett läger i Sibirien. Berättelsen är hemsk, några scener är mycket uppskakande i ådagaläggandet av Sovjetmaktens grymhet, men framförallt hopar den avskyvärdheter utan försök till djupare gestaltning. Romanen framstår som parodi på 1990-talets stora uppgörelse med Sovjettiden. En officer från säkerhetstjänsten uppträder som räddande ängel och gifter sig till slut med Zulejcha. Det är samma person som mördade hennes man. Allt är för mycket!

Till slut undrar man om det är Putins gestalt som skymtar bakom detta stora intresse för säkerhetspoliser som positiva hjältar i den nutida ryska kulturen. Jachinas bok har filmatiserats och blivit en tv-serie som visades 2021 och väckte många kritiska kommentarer bland annat för en uppenbar kolonial rysk syn på den tatariska minoriteten. Zulejcha kan bara bli fri genom att helt överge den tatariska kulturen och anamma den sovjetiska och den ryska. Det ryska imperiets tröghetskrafter är verksamma i tjugoförsta århundradet.

Varken Vodolazkin eller Jachina kan enkelt karaktäriseras som Putintrogna. Deras romaner handlar om Stalins förbrytelser, men ingen av författarna gör någon vidare analys av bakgrunden eller tar på allvar upp ansvaret för alla avskyvärdheter. Jachina försöker rent av finna ett försvar för de sovjetiska grymheterna, lika famlande och utan övertygelse och grotesk som Smirnov och Kontjalovskij gör i sina filmer: Zulejcha blir en självständig kvinna i fånglägret och inte längre hunsad av sin familj.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Likgiltigheten inför de skildrade hemskheterna blir ännu starkare hos Zachar Prilepin, tidigare medlem i det extremistiska ryska nationalbolsjevikiska partiet och frivillig i det ryska kriget mot Ukraina: på rysk sida. Prilepin publicerade 2014 en roman, Klostret, om fånglägret som strax efter revolutionen inrättades i det tidigare klostret i Solovki, beläget på en ö i Vita havet. Alla vedervärdigheter finns realistiskt skildrade, men inte heller här leder de till någon fördjupad fråga om ansvarighet.

I romanen finns talrika hänvisningar till Sol­zjenitsyns liv och romaner och till Dmitrij Lichatjov, en av det sena Sovjetunionens viktigaste och mest förtroendeingivande litteratur- och kulturforskare som hamnade där under några år. Romanen parasiterar på de autentiska lägerskildringarna men inga moraliska slutsatser dras som hos Solzjenitsyn eller Lichatjov. Sovjetunionen förvandlas till rysk historia och inte ett förflutet att göra upp med. 2021 visades på rysk tv en serie i sex delar byggd på Prilepins roman, alltså samma år som tv-serien byggd på Jachinas roman. Båda serierna kan ses som parodier på filmatiseringen av Solzjenitsyns I första kretsen som kom tio år tidigare: diskussioner om livets mening, om rysk poesi äger rum medan man hör skotten från arkebuseringarna i bakgrunden.

Så mycket våld, så mycket av lidande, armod, förfall uttrycks i skildringen av den sovjetiska erfarenheten. Vad som saknas är den upprördhet som fanns i vittneslitteraturen. Det sovjetiska förflutna tycks vara citat från tidigare verk, men förefaller inte leda till någon allvarlig etisk reflektion, något verkligt patos att inte göra om samma misstag som tidigare i historien. Förtrycket och orättvisorna får karaktären av historisk konstant, oföränderlig och oundviklig. Räddningen för den enskilda människan finns i slumpen eller i maktens nycker.

Det senaste exemplet är en nyfilmatisering av Michail Bulgakovs kultroman som skrevs på 1930 talat men som först kom ut i en fullständig version 1973. Förföljelserna av Mästaren, den fiktive författaren, som i filmen entydigt identifieras med Bulgakov själv, framställs som en av skådeprocesserna på 1930-talet. Skildringarna är så massiva att de ser ut att vara försök att rättfärdiga händelserna som en del av den ryska historiens sammanhängande linje lika mycket som Ivan den förskräcklige eller Peter den store. Ett sätt att tvätta bort ansvar och skuld genom att låta oförlåtliga nidingsdåd förvandlas till avlägsen och därför ofarlig historia. Filmen hade premiär i januari i år.

Som utomstående betraktare vill man finna en kritik av samhället idag, av den ryska aggressionen mot Ukraina, av sakernas tillstånd och man söker efter dolda budskap och understucken kritik, det som i rysk litteraturhistoria kallades det aesopiska språket. Man kan hoppas att det är fråga om just det men på en ny nivå. Kvar blir i den nya inhemska kulturen det sovjetiska och totalitära arvet och insikten om ett för alltid pågående och ohjälpligt våldsutövande och förtryck av landets medborgare. Den ryska och den sovjetiska historien förefaller som en hemsk, oförklarlig, ständigt pågående mardröm. Kanske kan dessa verk till och med ha fungerat som en övning inför att möta intrycken från det ryska anfallskrigets ohyggligheter.