Peka inte ut framtiden
Politiker har i alla tider haft en olycksalig benägenhet att peka ut och satsa på ”framtidsbranscher”. Och många näringslivsorganisationer har gärna hoppat på detta tåg för att tillskansa sig allehanda privilegier och subsidier. Ett exempel på det senare är rapporten Kreativ sektor utgiven i november 2015 av branschorganisationer inom datorspel, film och tv, musik och kommunikationsbyråer med stöd av den statliga myndigheten Tillväxtverket. Notabelt är att Sveriges kommunikationsbyråer inte har lyckats få fram någon som kan kommunicera på vettig svenska. Vad sägs om följande portalstycke?
”Den kreativa sektorn hamnar ofta mellan stolarna som antingen näring, export eller kultur. För att motverka detta efterfrågas en helhetssatsning och en nationell strategi för kreativa näringar som branscher, samt garantera sektorn ett eget innovationsområde med fokus på innehåll – innehållsinnovation.”
Under det tjugonde århundradets sista år talades mycket om ”den nya ekonomin”. Företag som var att räkna med skulle vara e-företag, eller möjligen IT-företag. Dessa företag leddes på ett särskilt sätt, arbetade på ett särskilt sätt och gjorde affärer på ett särskilt sätt. I den nya ekonomin var man inte välkammad och kostymklädd utan kalrakad och hade kläder gjorda av gamla plastflaskor.
Tidningar över hela världen skrev om det svenska IT-undret – vårt namn flög åter ärat över jorden. Johan Staël von Holstein skrev boken Inget kan stoppa oss nu! En ny generation tar över och näringsminister Björn Rosengren (S) knäböjde inför fötterna på Framfabs grundare Jonas Birgersson.
Den gamla ekonomin – alltså etablerade industri-, handels- och tjänsteföretag – var dömd att gå under. Överhuvudtaget spelade industrin en allt mindre roll i samhället och skulle snart bli lika marginaliserad som jordbruket. Kort därefter var aktierna för många uppburna internetkonsultbolag inte värda mer än papperet de var tryckta på. Framfab, som något år tidigare hade haft ett större börsvärde än Skanska, var i maj 2001 värt mindre än en halv procent av byggjätten.
Idag är det en annan del av ekonomin som dyrkas, nämligen ”de kreativa näringarna”. Politiker, myndigheter och branschorganisationer kräver nu satsningar på dessa ”framtidsbranscher”. Exakt vilka verksamheter som ska räknas hit är lite oklart men bland dem ingår the usual suspects: arkitektur, datorspel, medier, mode, måltider samt naturligvis alla kulturella och konstnärliga verksamheter.
Det finns ingen anledning att ringakta dessa näringar – och säkert finns det personer som anser att exempelvis datorspel och popmusik inte är lika viktiga branscher som pappersbruk och lastbilstillverkare. Det finns heller ingen anledning att underskatta kreativitetens betydelse för ett företags eller en nations utveckling. Men idag finns å andra sidan knappast någon som hyser en annan uppfattning. Annat var det på Pehr G Gyllenhammars tid. I ett famöst anförande under rubriken ”Visioner för 90-talet” på dåvarande Verkstadsföreningen den 10 september 1986 sade han:
”Detta ständiga tal om entreprenörer är riskfyllt. Vi har inte råd med många. Vi har inte råd med snabba kast i produktionen. Vi kan inte lägga om den för att någon råkar komma på en idé. Vi behöver litet kreativitet – inte mycket.”
En första invändning som kan riktas mot dem som idag hyllar de kreativa näringarna är att det är människor, inte branscher eller företag, som är kreativa. Det finns flera delar av de så kallade kreativa näringarna som inte i någon rimlig mening är särskilt kreativa. Det gäller exempelvis en stor del av modebranschen som består mycket av rutinmässig sömnad, logistik och butiksarbete. Samma sak inom måltidsbranschen. Tänk McDonald’s!
Samtidigt finns det viktiga inslag av kreativ design inom betydligt fler branscher än mode – inte minst inom vapenindustrin. Och dessbättre finns det väsentligt större kreativa inslag i telekomföretag som Ericsson än i de flesta kommunala folkbibliotek. Som flitig biblioteksbrukare kan jag knappast tänka mig något värre än kreativa bibliotekarier som ställer böckerna i ”kreativ ordningsföljd” eller ersätter det äldre bokbeståndet med ett bollhav.
För det andra är de kreativa näringarnas framgångar – och inte heller andra branschers framgångar – inte särskilt beroende av att bli utpekade som framtidsbranscher av politiker eller myndigheter. Framgångsrikt entreprenörskap bygger ofta på att satsa på något som ingen annan tror på.
Visserligen kan en del av det svenska musikundret förklaras av de kommunala kultur- och musikskolorna samt studieförbundens rockcirklar, men detta har mer utgjort allmänna bakgrundsfaktorer, inte medvetna satsningar på att skapa ett internationellt framgångsrikt kluster. Tvärtom motarbetades upphovspersonerna till det svenska musikundret, Stikkan Anderson och ABBA, intensivt på 1970-talet av det svenska medie- och kulturetablissemanget.
ABBA:s genombrott kom i en tid när det i medier och kulturliv fanns en utbredd misstro mot populärmusik med affärsmässig framgång. Efter segern i Eurovisionsschlagerfinalen i Brighton 1974 uppstod en proteströrelse mot att Sverige, som reglerna påbjöd, skulle arrangera nästa års europeiska final. En motfestival arrangerades av en ”anti-kommersiell folkfront” där bland annat Kulturrådet, Stockholms stad och Stockholms läns landsting, Producentföreningen på Sveriges Radio, Svenska körförbundet och andra musikorganisationer deltog. Ett inslag i protesterna var antischlagern Doin’ the Omoralisk Schlagerfestival. Och 1976 avstod Sverige till och med från att delta i tävlingen.
Samma sak med det i särklass största svenska modeföretaget H&M. När Erling Persson ville starta sin första utländska butik (i Oslo) 1964 vägrade riksbankschefen, som ansåg sig vara expert på damkonfektion, att ge tillstånd att föra ut valuta till Norge för denna investering. När Persson tio år senare ville introducera H&M på börsen sa börschefen, som även han ansåg sig vara expert på damkonfektion, att H&M inte var börsfähigt. I dag är det sedan flera år Stockholmsbörsens högst värderade bolag.
I rapporten Kreativ sektor hävdas att den kreativa sektorn ”är framtidens basindustri”. Men flera av de kreativa näringarna är relativt små, mätt i antal anställda. I själva verket är risken för övervärdering av denna sektors ekonomiska betydelse större än motsatsen. Anledningen är att många tycker att dessa verksamheter är mer sexiga än många andra branscher. Antag att exempelvis materialåtervinning ”objektivt sett” skulle ha en lika stor potential för en orts attraktionskraft som scenkonst, så är det ändå sannolikt att betydligt fler politiker, medier och opinionsbildare skulle uppmärksamma scenkonst än återvinning, eftersom detta ger mer kredd.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Den förre jordbruksministern Eskil Erlandssons (C) miljardsatsning på projektet Matlandet Sverige betydde nog mer för att putsa upp bilden av Erlandsson (vilket säkert också var ett viktigt syfte) än att stärka någon specifik del av näringslivet.
Eftersom det finns fler personer som vill syssla med ”kultur och media” än som kan få en hygglig försörjning inom dessa områden, kommer det alltid att finnas en hel del hangarounds eller lycksökare som vältaligt argumenterar för ”överbyggnader” som kan ge dem försörjning och anseende. Det kan röra sig om nya myndigheter, festivaler, priser, statistikproduktion eller kommittéer.
Den svenska liberalismen föddes för 250 år sedan, i samband med 1765/66 års riksdag. Det Anders Chydenius skrev i Den nationnale winsten 1765 gäller alltjämt:
”Ingen statsman är ännu i stånd att positivt säga, vilkendera näringen som kan skaffa oss den största nationala vinsten; varigenom lagstiftaren måste stanna i villrådighet, vart han genom författningarna skal leda vårt arbete. Vad förändring i varor, vad olika värde ses icke dagligen? Helt oförmodat öppnar försynen för en nation en rikedomskälla, som varar en tid, men ofta stannar tvärt av, och en annan eller tredje uppkommer snart i stället, av vilka den nationala vinsten huvudsakligen beror.”
Skriftställare och näringslivshistoriker.