Tanken att pengar kan skapas ur tomma intet, utan koppling till något externt värdeföremål eller, för den delen, motsvarande skatteuppbörder, är kontraintuitiv för många. Det mänskliga psyket tycks förinställt på att betrakta pengar som ett uttryck för ett objektivt, opolitiskt och oföränderligt värde som varit detsamma sedan urminnes tider. Att så inte är fallet har med jämna mellanrum blivit uppenbart under historiens lopp, inte minst i kristider. Med tanke på de senaste decenniernas ekonomiska kriser tycks vi idag genomleva ännu ett avslöjande ögonblick i pengarnas långa historia – det märks inte minst på uppsvinget som nya teorier har fått på senare år, framför­allt kanske den så kallade ”moderna penga-
teorin” MMT.

I den nyutkomna boken The Currency of Politics insisterar statsvetaren Stefan Eich på att pengar alltid och överallt är ett politiskt fenomen, och att finanskrisen och coronakrisen än en gång har gjort detta uppenbart. I en koncis, idéhistorisk exposé över pengarnas politiska historia visar han hur olika föreställningar om vad pengar är och hur de fungerar har avlöst varand­ra genom historien, från Aristoteles till Keynes, som undertiteln lyder. Genomgående argumenterar han inte bara för att pengar åter bör ”politiseras” – detta eftersom pengar redan är ett politiskt fenomen – utan för att de bör demokratiseras. Spänningen mellan en politisk och apolitisk förståelse av pengar har nämligen präglat fenomenet sedan människor började handla med snäckskal. Men trots de återkommande kriserna har myten om pengars opolitiska natur varit seglivad. Varför det är fallet försöker Eich reda ut.

Redan hos Aristoteles gjordes pengars politiska natur tydlig. Rätten att prägla mynt (nomisma) är lika mycket ett uttryck för suveränitet som rätten att stifta lagar (nomos), något som märks i deras gemensamma etymologiska ursprung i ordet nomizein – att erkänna något såsom varande etablerat enligt hävd eller tro. Valuta heter nomisma eftersom den inte har sitt ursprung i naturen utan i lagen. För Aristoteles var pengars politiska natur uppenbar eftersom det var genom stadsstatens lagliga betalningsmedel som till exempel böter krävdes in, domare och politiker betalades och uppburna poeter och atleter belönades. Pengar var det medel genom vilket politisk rättvisa skipades och distribuerades, och därmed en oumbärlig komponent i odlandet av en medborgerlig kultur.

Redan hos Aristoteles gjordes pengars politiska natur tydlig. Rätten att prägla mynt (nomisma) är lika mycket ett uttryck för suveränitet som rätten att stifta lagar (nomos).

Aristoteles praktiska och positiva syn på pengar var dock inte alltid representativ i det antika Grekland. Platons skrifter – och den Sokrates vi känner där­ifrån – genomsyras av en misstänksamhet mot pengar i sig, som ofta beskrivs som korrumperande. Enligt Eich går det att spåra en utopisk tradition från Sokrates och Platon över Thomas More till vår tids socia­lister, vars bärande tanke är att mänsklig emancipation bara kan uppnås genom att man avskaffar pengar. I Platons stat var till exempel väktarna strikt förbjudna att hantera pengar. Men till och med hos Platon fanns en insikt om pengars essentiella roll i skapandet av en politisk gemenskap, varför medborgarna i samma stat uttryckligen tilläts hantera dem. Denna insikt skulle fortsätta att prägla synen på pengar de kommande seklen, från de islamiska aristotelikerna, via de kristna skolastikerna, ända fram till 1600-talet. Under det århundradet inträffade dock något som i Eichs beskrivning inte framstår som något annat än en revolution.

Den stora boven i dramat är enligt Eich John Locke. Under de turbulenta år som följde den engelska revolutionen 1688 var landets offentliga finanser körda i botten. Kriget mot Frankrike som utspelades på tre kontinenter gjorde att pundets värde stadigt sjönk, något som inte hjälptes av att människor skar mynten i allt mindre bitar i takt med att deras värde devalverades allt mer. För att komma till rätta med problemen bad parlamentet 1695 författare och tänkare att inkomma med förslag på lösningar presenterade i essäform. De flesta uppmanade parlamentet att helt enkelt höja det nominella värdet på valutan, det vill säga: att devalvera den. Det var den praktik som engels­ka makthavare använt sig av i kristider sedan medeltiden. Locke höll inte med. Hans svar var ett skoningslöst angrepp på just den typen av artificiella metoder, som han såg som oansvariga.

Locke hade vid den tiden redan skrivit flera traktater som behandlade pengars natur. Dessa präglades av en inkonsekvent spänning mellan å ena sidan uppfattningen att pengar har ett ”inneboende värde” grundat i olika metaller, och å andra sidan erkännandet att pengar till syvende och sist är en social konvention vars värde bestäms av männi­skor. För Locke stod dessa två syner inte i konflikt med varandra. För att illustrera sin tes liknade han pengar vid språk. Liksom mänskliga språk är pengar ett so­cialt påfund. Men språk präglas också av en rigid intern logik som gör det möjligt för människor att ge varandra löften och avlägga eder som binder dem samman. På samma sätt fungerar pengar som ett sammanbindande kitt (vincula). Med andra ord skulle pengars ”instrinsick value” inte förstås som naturgivet, utan som något som existerar i människors medvetande – men eftersom det råder nästan allmän (”universall”) enighet om detta värde är det enligt Locke i praktiken att betrakta som naturgivet. Kopplandet av valutan till en metall blir på detta sätt ett effektivt sätt att upprätthålla illusionen att pengars värde är förankrat i naturen.

Locke skulle dock komma att ändra sig om vad det inneboende värdet bestod i. Om det tidigare hade varit en mänsklig överenskommelse, hävdade han i debatten om myntkrisen istället att värdet bestod i den kvantitet silver som härskaren bestämde att mynten skulle innehålla. I praktiken var det alltså fiatpengar – utan ett inneboende värde – som Locke beskrev, förklädda i en silvermyntfot. Denna ”performativa motsägelse” – fiatpengar med ett inneboende värde som inte bestämdes av mänskliga uppfattningar – gjorde det möjligt för honom att argumentera mot all politisk inblandning i monetära frågor. Eftersom pengar är egendom och staten är skyldig att säkra privat egendom har staten ingen rätt att mixtra med det monetära värdet när det en gång väl har bestämts.

Denna enkla och lättfattliga åsikt fick ett enormt genomslag, inte bara i 1700-talets England. Lockes tankar gav upphov till den moderna synen på hur pengar bör behandlas i ett kapitalistiskt system, inte minst inom de neoklassiska och nyliberala skolorna där sound money – med ett stabilt världe – är en helgad sak. Föreställningen att pengar har ett inneboende värde och därför inte bör påverkas av statliga aktörer har varit en av de starkaste politiska krafterna de senaste århundradena. Enligt Stefan Eich var denna avpolitiserande manöver paradoxalt nog den viktigaste politiska förändringen i pengarnas historia.

Men pengarnas politiska natur går bara att dölja i goda tider. Hundra år senare, under de franska revolutionskrigen, befann sig de brittiska statsfinanserna återigen i kris. Inför skenande truppkostnader och hotet om en fransk invasion­ höll statens guldreserver på att sina. För att undvika panik och monetär kollaps beslutade premiärministern Wil­liam Pitt d y, efter långa överläggningar med det kungliga rådet, i februari 1797 att göra det enligt Locke otänkbara: att överge papperspengarnas konvertibilitet till guld. Över en natt förvandlades så pundet, sitt namn till trots, från ett mått på metall till ett namn på fiatsedlar vars värde enbart garanterades av statens ord. Den lockeanska illusionen var bruten. Detta avbrott i guldmyntfotens långa välde skulle vara i två decennier, och är i stort sett bortglömt i dag. Men det var ett av de fönster som då och då har öppnats genom pengarnas historia och blottat det monetära maskineriets innandöme. Med Eichs ord var det den moderna penningpolitikens ”Pandoras ask” som öppnades.

I det intellektuella Europa var det en enorm tilldragelse. En av dem som intresserade sig mest för det som hände i England var den tyske filosofen Johann Gottlieb Fichte, vars bok Der Geschlossene Handelsstaat (1800) var ett försök att dra filosofiska slutsatser av det engelska experimentet. Det faktum att reformen bidrog till att stabilisera de brittiska finanserna, istället för att sätta igång en hyperinflationär spiral som hade skett i Frankrike och USA under deras revolutionskrig, övertygade honom om att pengar inte behöver kopplas till något externt värde – de fungerar till och med bättre utan det.

Men för Fichte krävde en rationellt ordnad ekonomi mer än bara fiatpengar. För att fiatpengar ska fungera som de är tänkta måste också landet ifråga skära av sina handelsförbindelser med omvärlden. Att införa rena fiatpengar i ett handelsmässigt öppet land skulle enligt honom innebära att handelsmän skulle jämföra värdet på de lokala fiatpengarna med det internationella värdet på guld. Staten skulle därmed bli beroende av inflöde av guld och göra allt för att det inte skulle flöda ut igen. Enbart med stängda gränser kunde man förverkliga fiatpengarnas fulla potential. Intressant nog föreslog dock Fichte att pengarna inte skulle ha pappersform – detta på grund av papperspengarnas dåliga rykte i det tidigmoderna Europa, särskilt efter den monetära katastrofen i Frankrike under revolutionen. Istället föreslog han att pengarna skulle bestå av ett okänt material vars identitet var en statshemlighet.

Fichtes förslag led dock av en uppenbar svaghet: Vem skulle garantera pengarnas värde om de inte längre var kopplade till något externt fenomen? Svaret han anteciperade från lockeanerna var att det är precis därför pengar måste hållas utanför politikens hägn. Hans svar på denna kritik var att det låg i den rationella statens intresse, som sammanföll med medborgarnas, att upprätthålla värdet på sina egna pengar. Lösningen var därför att förankra denna skyldighet i konstitutionell lag. Fiatpengarnas roll var i Fichtes system att fullborda det sociala kontraktet mellan medborgarna och staten.

Trots att finanserna hade repat sig under denna period valde man att stänga asken igen. Handelsbourgeoisin oroade sig över sin position på den internationella marknaden. Efter slaget vid Waterloo valde man därför att 1819 åter införa guldmyntfoten. Detta fick direkt kännbara konsekvenser. Priserna föll, men inte lika snabbt som lönerna som störtdök. Den sociala oron detta gav upphov till ledde samma år till den ökända Peterloomassakern i Manchester, då trupper attackerade mellan 60 000 och 80 000 demonstrerande arbetare.

Karl Marx och hans kolleger och motståndare fortsatte under 1800-talet diskussionen om pengars natur. Marx förkastade Pierre-Joseph Proudhons teori om att pengarnas själva existens var det medel genom vilket arbetarna exploateras under kapitalismen. Istället hävdade han att pengar inte är en sak utan en social relation, och att den historiska exploateringen av arbetarna föregick varuutbytet. Marx höll dock med sin franska kollega om att kreditsystemet spelar en roll i exploateringen, varför ett av kraven i Det kommunistiska manifestet var att kreditsystemet skulle nationaliseras i en statlig bank.

Marx syn på pengar har ofta beskrivits som liggande i linje med den viktorianska och neoklassiska ”metallism” som dominerade på 1800-talet, detta eftersom det monetära systemet i princip inte behandlas i Kapitalet alls förutom i den ofullbordade tredje delen. Men som Eich visar är saken mer komplicerad än så. Eftersom det kapitalistiska systemets inneboende motsägelser i förlängningen grundar sig på en typ av exploatering som föregick pengarnas uppkomst, var det enligt Marx lönlöst att försöka reformera kapitalismen genom det monetära systemet. Det var för honom naivt att tro att kapitalismen kan överkommas utan att man angriper systemet på produktionsnivån först.

Pengar var för honom en distraktion från den centrala aspekten i en kapitalistisk ekonomi: det varufierade mänskliga arbetet. De uttrycker de motsägelser som genomsyrar kapitalismen, men det är inte genom pengarnas lins som de bör analyseras. Det var av detta skäl som Marx inledde Kapitalet med en analys av varuformen. Varor behöver pengar för att bestämma deras värde, något som i sin tur inte är något annat än dess pris. På det sättet tog Marx avstånd från Locke och andra teorier om pengars inneboende värde, men också från Fichtes syn på pengar som något som kan ersättas av symboler för sig själva. Han förkastade alltså både varuteoretikerna och kreditteoretikerna, som enligt honom sysslade med ”fetischisering” av penningformen på bekostnad av varuformen.

Spänningen mellan Lockes och Fichtes diametralt olika syn på pengar skulle dock bestå. Även John Maynard Keynes vägrade att välja mellan metallisk avpolitisering och en stängd fiatstat. Istället var hans svar på liberalismens kris i början av 1900-talet en internationell monetär konstitution. Tanken var att om dollarns hegemoni ersattes av en internationell reservvaluta (Bancor) som administrerades av en institution han döpte till International Clearing Union, skulle man genom samarbete kunna undvika att handeln kollapsade och att länder förde en ömsesidigt destruktiv handelspolitik, som hade skett under 1920- och 1930-talen.

Keynes ambitiösa förslag på en ny internationell ekonomisk arkitektur skulle, som bekant, aldrig förverkligas. Vid Bretton Woods-kongressen 1944 reducerades hans planer till en skugga av sitt forna jag. Världsbanken och Internationella valutafonden har länge opererat på ett sätt som främjar de mäktiga ländernas intressen snarare än stabilitet och rättvisa i internationell ekonomi. I och med krisen på 1970-talet och nyliberalismens ideologiska seger över den urvattnade version av Keynes teorier som gavs namnet keynesianism slöts den cirkel som Locke hade börjat rita 300 år tidigare. Friedrich Hayek och de andra nyliberalerna skyllde inflationen på vad de såg som en alltför politiserad monetär politik och hävdade att pengar måste fredas från politikernas ingripanden. Även om de inte alltid var överens om hur det skulle gå till (Milton Friedman ville begränsa statens möjligheter att trycka pengar med en enkel regel, medan Hayek ville ersätta centralbankerna och de nationella valutorna med ett obegränsat antal konkurrerande privata valutor), var nyliberalerna övertygade om att penningpolitiken måste avpolitiseras. Ett resultat av detta är de oberoende centralbanker vi har idag. Även om Locke hade blivit chockad över vår tids fiatpengar hade han med all sannolikhet varit nöjd med att centralbankerna undandragits demokratisk kontroll och att devalvering blivit tabu.

Den lockeanska renässansen kunde dock bara pågå ostört i 30 år. 2008 slog finanskrisen nämligen återigen upp en spricka i den kaross som de moderna pengarnas inre maskineri länge har skyddats av. Ben Bernankes och Federal Reserves räddningsoperation krossade illusionen att staten inte kan skapa pengar ur tomma intet när det behövs. Och det faktum att man gjorde detta för att rädda Wall Street, medan miljontals människor på ”Main Street” tvingades lämna hus och hem, har inte direkt bidragit till att stävja vreden och polariseringen i det amerikanska samhället det senaste årtiondet.

Stefan Eich, som inte är någon anhängare av dagens monetära system, menar att kravet på att pengarna bör återpolitiseras, som allt fler ställer, är missriktat. Ett bärande argument i hans bok är att eftersom pengar överallt och alltid är politiska – även i sin mest avpolitiserade moderna form – är det meningslöst att vilja politisera dem. Istället bör vi artikulera hur vi vill att de ska politiseras, det vill säga: vi bör kräva att de demokratiseras. De senaste åren har en livlig debatt om just detta börjat föras, på ett sätt som var helt otänkbart före finanskrisen. Den moderna penningteorin – som menar att pengar i själva verket uppfanns av staten som ett sätt att indriva skatt, och att staten i princip kan gå med hur stora underskott som helst så länge inflationen är under kontroll – och dess galjonsfigur Stephanie Kelton har på några få år fått ett enormt genomslag. Samtidigt har fenomenet kryptovalutor fått ett ännu större genombrott hos mer libertarianskt lagda personer som vill uppnå monetär emancipation den digitala vägen. Med tanke på dagens hopande kriser lär slaget om pengarna bara intensifieras framöver.