President Emmanuel Macrons mandatperiod har inte kantats av kriser, den har varit kriser, ärvda kriser och nya kriser. När Macron valdes 2017 hade undantagstillståndet till följd av terrorattentaten 2015–16 ganska nyligen upphävts av president François Hollande. Och EU tampades fortfarande med sviterna av migrationskrisen, även om Frankrike inte var ett av de stora mottagarländerna.

Macron gick till val på förändring, på den då så populära disruptionen. Han började tappert med att försöka reformera de (statligt) järnvägsanställdas villkor, vilket resulterade i en klassisk fransk kris med demonstrationer och framförallt strejker under flera månaders tid. Ja, det var en traditionell fransk kris, orkestrerad av i grunden svaga men mycket närvarande fackföreningar – en del av den gamla värld Macron betraktade som passé.

Den senaste långvariga och fortfarande pågående krisen är förstås coronapandemin. I Macrons fall satte den slutgiltigt punkt för reformagendan. När tunga nedstängningar såg ut att vara den enda möjligheten att hålla sjukvården någorlunda på fötter beslutade presidenten och hans regering att företag och arbetstillfällen skulle räddas, coûte que coûte, kosta vad det kosta vill, och massiva stödpaket lånades upp och pumpades ut. Något som förmodligen bidragit till Macrons relativa popularitet nu i slutet av mandatperioden.

”Macron backar, drar tillbaka höjningen av bränslepriserna, lovar mer pengar till dem med lägst löner. Inget hjälper.”

Men det är den andra krisen som i sammanhanget av nära förestående val är intressantast, den som kom att kallas ”de gula västarna” efter demonstranternas val av klädsel – de neongula skyddsvästarna som är obligatoriska att ha med i en vanlig personbil. De gula västarnas protester startar i november 2018 på många platser ute i landet där de blockerar köpcentrum, motorvägsavfarter och rondeller i protest mot en höjning av bränslepriset. Även om några allvarliga incidenter uppstår är demonstrationen inledningsvis fredlig. Demonstranternas uppsåt är att stoppa kommersiella transporter, inte vanligt folk.

Protesterna eskalerar rasande snabbt och västarna tar sig in till Paris där de utan att ha ansökt om sedvanliga demonstrations­tillstånd samlas vid emblematiska byggnader och platser som de går lös på. Triumfbågen vandaliseras, butiker på Champs-Élysées­ slås sönder och plundras. Det hela fortsätter vecka efter vecka. Västarna protesterar inte längre bara mot höjda bensinpriser, utan mot regeringens sociala och ekonomiska politik i stort, samtidigt som kraven är inbördes motsägelsefulla. Måltavlan för protesterna är Emmanuel Macron själv – ”de rikas president”.
Här kolliderar presidentens ’appy Start-up nation med en del av en social verklighet få hade en aning om ens existerar.

Macron backar, drar tillbaka höjningen av bränslepriserna, lovar mer pengar till dem med lägst löner. Inget hjälper. Västarna är fortsatt extremt våldsamma och det även verbalt mot presidenten. Rörelsens ledare eller språkrör byts ut eller avsätts hela tiden. Västarna tål inte att någon tar plats, företräder dem, eftersom de inte litar på någon som helst auktoritet. De kräver att förhandlingar med premiärministern ska direktsändas på socia­la medier.

Under vintern fortsätter blandningen av oroligheter och kravaller på Champs-Élysées. Polisen griper hundratals demonstranter och använder tårgas och en sorts granater. Flera västar skadas. Med tiden ”professionaliseras” demonstrationerna. Västar berättar att de lärt sig hur man ska slåss med polisen av AFA-aktivister. Och samtidigt fortsätter demonstranterna ute i landet att samlas under sina kulörta lyktor vid rondeller och avfarter.

President Macron, som påstås ha inspekterat det skyddsrum från kalla krigets dagar som ska finnas långt nere i jorden under Élyséepalatset då hoten mot hans person är som värst, kommer så småningom på att lösa konflikten på lokal nivå, med något han kallar Den stora debatten. I kommunerna runt om i landet ges möjligheter att lämna förslag, liksom debatter ordnas med olika grupper av missnöjda medborgare. Allt dokumenteras noga inför framtiden. Och så småningom lugnar konflikten ned sig. Men, säger många bedömare, egentligen utan att ha fått en riktig lösning.

För vad var det egentligen vi såg hända där i direktsändning?

En kollision mellan två världar. I den ena befinner sig presidenten Emmanuel Macron, han personifierar den på ett sätt som förstås själva ämbetet kräver. Presidentvalet i Femte republiken är ”mötet mellan en man och ett folk”, enligt general de Gaulle, den nuvarande konstitutionens upphovsman. Och den franske presidenten har med demokratiska mått mätt ovanligt mycket makt. Utrikespolitik, diplomati och försvar är hans avdelningar. Han har även den exekutiva makten vid kriser, och kriser har vi ju sett många de senaste åren. Men det Macron som nyvald president dessutom väljer att göra är att förstärka den här aspekten, förmodligen i kontrast till sina två närmaste företrädare. Nicolas Sarkozy blev med tiden rejält impopulär, mest för att han lade sig i precis allting, hade en åsikt om allt, syntes i rutan var och varannan dag. Han blev inte omvald. François Hollande blev ännu mer impopulär då han gick till val på att vara en ”vanlig kille”, och sen visade sig vara det också. Hollande kunde inte ens ställa upp till omval, så illa var det.

Dessa misstag vill inte Macron göra om, så han förklarar att han är en ”jupitersk” president. Han ska liksom stiga ned från höjderna och tala till folket ytterst sparsamt och då endast i för nationen centrala frågor. Hans föreslagna reformer innehåller också en reducering av fackföreningars och andra organisationers inflytande. Till detta kommer att han har en regering ihopsatt av få kända proffspolitiker från de etablerade gamla partierna (Republikanerna och Socialisterna) och många okända från civilsamhället – också något han har gått till val på i sin disruptiva verksamhet. Hela den buffert av välkända ansikten som skulle kunna dämpa situationen har Macron skalat bort. Han är alltså ensam i mötet med folket som det visar sig i form av de gula västarna.

Och det blir uppenbart att det här, de gula västarna, hade han inte sett komma.

Någon som däremot hade sett västarna komma är kulturgeografen Christophe Guilluy. I sin bok La France périfirique (Flammarion, 2014) ungefär Det perifera Frankrike, presenterar han sina studier av Frankrike som ställer vedertagna idéer om landet på ända. Den dominerande bilden av Frankrike i medier och det allmänna medvetandet är att landet är urbaniserat – den överväldigande majoriteten av befolkningen lever i städer – och att två tredjedelar av dess invånare tillhör ”medelklassen”. Guilluy läser om statistiken från INSEE (motsvarande SCB) och kompletterar med kartor och får fram en annan bild.

Alltsedan rekordårens slut har landets ekonomiska, sociala och kulturella resurser sakta förflyttats. Processen startar under 1980-talet då industrinedläggningar och omlokaliseringar tar sin början. Då pressas först arbetarklassen och sedan även andra grupper ut ur framför­allt de stora städernas stadskärnor och sedan närförorter, där bostäderna blir alldeles för dyra för ”vanligt folk”. Gamla arbetarstadsdelar och ibland hela industristäder ”försvinner” och tas över av de nya ”eliterna” där akademiker, mediefolk och förstås politiker och deras administration dominerar. I den krans av miljonprogramsområden som byggts under 1970-talet runt dessa gamla stadskärnor flyttar invandrarna in, och här uppstår den nya besvärliga situation med stor genomströmning och ”stök” vi nu så väl känner till. Skolresultaten sjunker och otryggheten blir stor. Den vita arbetar- och lägre medelklassen väljer – eller tvingas – att flytta ännu längre bort utanför städerna. De hamnar i dess yttersta periferi, där de blir beroende av bil för sina förflyttningar, vad de än vill eller måste göra. Detta är ett av de områden Guilluy kallar för det perifera Frankrike. Det andra är förstås landsbygden, byarna och de små städerna. Men också de mellanstora städerna visar sig tillhöra det perifera Frankrike då industrin försvinner. Inga nya arbetstillfällen kommer i dess ställe och service försvinner.

Den ekonomiska motorn i hela den här processen är vad vi kallar globaliseringen. Men det globaliserade Frankrike har också territorier som vinner på förändringen, platser dit investeringar, både privata och offentliga, flyttar. Platser där gamla universitet byggs ut och nya skapas, där arbetstillfällen uppstår inom nya sektorer och där en välutbildad högre medelklass har råd att bosätta sig. Guilluy visar att dessa platser inte alls är ”det urbaniserade Frankrike” utan snarare endast landets tio största städer med världsstaden Paris i en klass för sig. Resten av landet ligger i den globaliserade ekonomins bakvatten. Här försvinner sakta men säkert service, arbetstillfällen och investeringar. Och här, i det perifera Frankrike Guilluy räknar och ritar fram på kartor, bor majoriteten av befolkningen. Och i denna majoritet är arbetare och lägre medelklass dominerande. Det perifera Frankrike är därmed satt på kartan.

Att den här faktiskt genomgripande förändringen av samhället som ju inte bara skett i Frankrike utan i hela västvärlden, inte skulle få några politiska konsekvenser är förstås en absurd tanke, som väl ingen längre tänker.

I sin nästa bok, Le crépuscule de la France d’en haut (Flammarion­, 2016), ung. Skymningstid för Frankrikes eliter, undersöker Guilluy närmare vilka konsekvenserna blir. Han konstaterar att det perifera Frankrike i mycket högre grad än resten av landet låter bli att rösta eller också röstar på det högerpopulistiska Nationella fronten (idag omdöpt till Nationell Samling), och att Frontens väljare statistiskt är unga. Medelålders och än mer pensionärer röstar på de gamla etablerade partierna, Socialistpartiet för offentliganställda och en liten grupp pensionärer, Republikanerna för medelålders välutbildade väljare och mer välbeställda pensionärer. När han extrapolerar de här resultaten ser han att de gamla partierna kommer att krympa, liksom att det högerpopulistiska Nationella fronten med sina unga väljare har framtiden för sig.

Han konstaterar även att socialisterna, som sedan 1980-talet försökt byta väljare, från arbetarklassen och den lägre medelklassen till vad de kallar den nya arbetarklassen, nämligen invandrarna och i någon mån andra minoriteter, kommer att försvinna först. All statistik säger att invandrarna är för få för att utgöra väljarbas för ett politiskt parti och de går dessutom i låg utsträckning till valurnorna. För det perifera Frankrike, som lever ekonomiskt på marginalen, är de ekonomiska frågorna fortfarande centrala, något socialisterna tycks ha glömt.

I presidentvalet 2017 ser vi detta hända. Men inte bara. Något som inte ens Christophe Guilluy kan förutse händer samtidigt. En ung före detta minister i François Hollandes rege­ring lyckas med något ingen hittills har lyckats med i fransk politik: att samla ”den breda mitten”. Emmanuel Macron väljs till president och får sedan egen majoritet i Nationalförsamlingen, mot alla odds och utan någon klassisk partiapparat. Istället russinplockar han några ministrar från både socialisterna och republikanerna och tar resten från civilsamhället. Till valkretsarna ute i landet hämtas kandidater in på casting från Macrons följare (parti) på internet.

På så vis bidrar Emmanuel Macrons La République en marche till de etablerade partiernas sönderfall. Att det överhuvudtaget är möjligt har förstås många orsaker, men fransmännens besvikelse på och leda vid de gamla politikerna och partierna är säkert avgörande. Macron lovar (som Sarkozy och Hollande före honom) något nytt.

Sedan dess har vi haft kommunal- och regionval i Frankrike, båda under pandemin. Här har valdeltagandet varit lägre än någonsin och resultatet, förutom att ett par städer vunnits av gröna kandidater, har däremot varit som förr. Socialister och Republikaner har i stort sett hållit sina städer och regioner. Varken Macrons eller Le Pens partier har vunnit några segrar. En förklaring är det låga valdeltagandet. Det är äldre människor som röstar och de röstar på de gamla partierna. En annan förklaring är att de gamla partierna har sin organisation och sin lokala förankring. En tredje förklaring är att dessa val inte alls på samma sätt som på nationell nivå präglas av konflikter. I en välskött region där valet handlar om kollektivtrafik, lokala företagsstöd och gymnasieskolan finns inte så mycket att bråka om.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

För Christophe Guilluy kommer all politisk förändring ”underifrån”. Folket, eller som menar fortfarande är en majoritet i ett typiskt västland, ”vanligt folk”, är de som driver politikerna framför sig (även om de senare ofta tar lång tid på sig för att begripa vad som händer). I vanligt folks intresse idag ligger, enligt Guilluy, en hårt reglerad invandring och en stark välfärdsstat. Att vanligt folk är kritiska till invandringen beror enligt Guilluy inte på att de skulle vara mer rasistiska än andra, utan på att det är de som får leva med den otrygghet som snabb och stor invandring för med sig, både ekonomiskt, socialt och kulturellt. Det slipper däremot eliterna som sitter bakom sina betalmurar i stadskärnorna och kan därför vara betydligt mer toleranta. Och trygghetssystemen behöver vanligt folk av den enkla anledningen att de har små och ofta osäkra inkomster.

För Guilluy är den väg de danska socialdemokraterna med stödpartier slagit in på de senaste åren den som bär framåt. Men han konstaterar också att det oftast är konservativa högerpopulister som lyckas locka vanligt folk till valurnorna genom att gå till val på en politik med just sådana inslag. Boris Johnson och Donald Trump (i en amerikansk kontext där protektionism ersätter välfärdsstat) är exempel på det.

I valrörelsen har debatten inledningsvis hamnat mycket längre högerut än någonsin tidigare. Delvis beror det på den oväntade kandidaturen från polemikern och högerpopulisten Eric Zemmour som på ett osminkat sätt tar upp exakt de här frågorna. Hans teman: ”det stora folkutbytet”, islams omöjlighet inom republikens ramar och Frankrikes öde som nation – har hittills satt agendan.

Republikanernas kandidat, ligger också långt till höger inom sitt partis ideologiska gränser. Och så har vi Marine Le Pens högerpopulistiska och i jämförelse med Zemmour, betydligt mer folkliga, Nationell samling, som tuffar på ideologiskt någonstans mellan de två andra. För olika fraktioner av vänstern och de gröna kandiderar ett tiotal personer där endast en, vänsterpopulistiske Jean-Luc Mélanchon, kommer över 10 procent i opinionsundersökningarna. Det tidigare statsbärande Socialistpartiets Anne Hidalgo svävar kring 5 procent. Den utplåning av detta parti som Christophe Guilluy förutspådde kommer med stor sannolikhet att fullbordas i det här valet.

Slutligen ser vi den sittande presidenten Emmanuel Macron, som i förra valet lyckades mosa vänstern genom att samla mitten, och som nu, även han, har glidit högerut, även om han fortfarande balanserar i ett ideologiskt både-och.

Det är först i april-maj vi får veta hur det går. Men en sak kan man redan nu konstatera: De underifrån kommande förändringar och rörelser som Christophe Guilluy ringat in och satt siffror och ord på, slår igenom redan i valkampanjen. Och med tanke på hela det politiska fältets glidning högerut kommer de även att påverka valresultatet.

Eller för att tala med Guilluy igen. I längden kan inte politiken strunta i ”vanligt folk” och det beror på att vanligt folk fortfarande är i majoritet.