Personlighetsstörningar sträcker sig, nästan per definition, genom ett helt vuxenliv (de diagnosticeras inte hos barn, eftersom personligheten då ännu är mycket plastisk). Det är sant att personlighetsstörningar ibland kan uppkomma genom hjärnskada, men sådana fall utgör bara en mycket liten minoritet av det totala antalet. Vi förväntas alltså tro att uppemot 10 miljoner amerikaner, mer än Sveriges hela befolkning, är drabbade av denna sjukdom.

Eftersom tillståndet, enligt uppsatsen i tidskriften, karaktäriseras av ”ett genomgående mönster av instabilitet i fråga om humörreglering, impulskontroll, interpersonella relationer och självbild”, medan ”dess kliniska kännetecken inbegriper emotionell dysreglering, impulsiv aggressivitet, upprepade självskador och kroniska självmordstendenser”, borde det vara svårt att förbise. Och likväl var tillståndet nästan okänt för bara några år sedan.

Eller beror det på att det inte hade känts igen som sådant? Det har alltid funnits impulsiva och teatraliska personer. Jag minns mitt elddop med en sådan under min tid som ung läkare. Mitt kontor låg på andra våningen i en gammal byggnad, med ett stort skjutfönster som stod öppet i det vackra vädret. Patienten, en ung kvinna, rusade plötsligt fram mot fönstret, klättrade upp på fönsterbrädan och hotade att hoppa.

Vad skulle jag göra? Om jag gick fram för att gripa tag i henne skulle hon kanske kasta sig ut och dö eller skadas allvarligt (ur kompensationssynpunkt ett mycket sämre resultat). Men hon kunde göra detsamma om jag inte grep tag i henne. Till sist, utan att reflektera närmare, sade jag: ”Det är ditt val. Jag är inte ansvarig för vad du gör.” Hon klev ner och gick tillbaka in i rummet, med en inte särskilt smickrande kommentar om mig.

MEN ÄR DET VERKLIGEN MÖJLIGT att detta tillstånd, som över 10 miljoner nu lider av enbart i USA (och när amerikaner lider följer andra snart efter), var oupptäckt för bara några år sedan?

Flera möjliga förklaringar faller en in. Den första är att tillståndet är verkligt och har blivit vanligare, ungefär som kolera ökade när sjukdomen först kom till Europa. Men då är den självklara frågan varför den skulle ha blivit vanligare. Ett möjligt svar är att vi har att göra med ett mönster för medvetet mänskligt beteende, och att det har skapats något slags incitament för människor att bete sig på detta sätt. Eftersom detta tillstånd nu erkänns som en genuin sjukdom fritar det människor från ansvaret för sina egna handlingar, vilket många upplever som en lättnad och befrielse.

En annan möjlig förklaring är att läkarna, och särskilt psykiaterna, har ägnat sig åt en viss framförhållning; de vill försäkra sig om att de ekonomiska resurser som läggs på dem och de tjänster de tillhandahåller fortsätter att öka i omfattning. Detta, misstänker jag, vore den förklaring som skulle föredras av den framlidne österrikisk-kroatiske anarkistiske filosofen Ivan Illich: sjukvården gör oss sjuka. Yrkesgrupper tycker alltid om att utöka sitt område, sin räckvidd och sin kontroll över andra, och läkaryrket är inget undantag.

Jag antar att mina makthungriga kolleger måste lida av – en personlighetsstörning, faktiskt.