FÖR DRYGT TIO år sedan konstaterade Brenda E Brasher, i en bok med den fyndiga titeln GiveMeThat Online Religion, att religionens inflyttning till nätet inte innebar teknikens seger över tron, utan ett löfte om att religionen tog plats också i den virtuella världen, beredd att möta kommande uppkopplade generationers andliga behov.

Att det sakrala tydligt etablerat sig i cyberrymden framkommer kanske bäst av de omdiskuterade och allt oftare förekommande pilgrimsfärder eller vallfärder man kan företa på nätet. Alltså att via datorn genomföra en pilgrimsfärd i religiöst syfte. Några sådana sajter är tämligen avancerade med interaktiv grafik, utvald musik och inspelade introduktioner. Andra är enklare bildserier med korta informativa artiklar.

Hur många som genomför pilgrimsfärder på nätet är omöjligt att besvara, men den ökade frekvensen av besök på sådana sajter och att det faktum att allt fler etablerade trosinriktningar och församlingar väljer att etablera sajter för virtuella pilgrimsfärder på nätet, ger en fingervisning om att företeelsen lockar allt fler. Och på senare tid har även forskarvärlden börjat intressera sig för fenomenet från både ett religionsvetenskapligt och ett sociologiskt/psykologiskt perspektiv.

Diskussionen kring cyberpilgrimsfärder handlar givetvis om huruvida dessa kan vara ”autentiska” och ersätta den riktiga pilgrimsfärden, som med sina strapatser, sin utsträckning i tiden och i rummet, blir en vandring som ger utrymme för eftertanke, kontemplation, och som genom kravet på fysisk ansträngning bäddar för en mental resa. Skillnaden mellan å ena sidan att fotvandra utmed en pilgrimsled under några dagar eller i flera veckor och å den andra att klicka sig fram via en serie bilder och fotografier och eventuellt ”tända” några virtuella ljus på ett virtuellt altare är så stor, att alla försök att föra samman de två aktiviteterna under samma kategori kan förefalla ansträngt.

Självklart framhåller många sajter att pilgrimsfärden i cyberrymden ska ses som en förberedelse till, en försmak av, en verklig färd, och inte som en ersättning.

MÅNGA ANFÖR LIKVÄL att konceptet med pilgrimsfärder i cyberrymden är ännu en manifestation av teknikens avhumaniserande effekter. Några av pilgrimsfärdens grundläggande element saknas uppenbarligen såsom segern över rummet, det vill säga att bryta upp från vardagen och färdas till ett annat ställe för att också resa i sitt inre. Saknas gör också den fysiska beröringen med färdmålet – att ta på en historisk portal, en helig pelare eller en staty – eller möjligheten att lämna en votivgåva eller en skriven bön eller att tända ett ljus. Så saknas även kontemplationen på plats, om att komma samman med det gudomliga, där minnet från platsen blir minnet om mötet.

Ändå visar sig virtuella pilgrimsfärder i ett bredare perspektiv ha tydliga beröringspunkter med traditionella pilgrimsfärder och avsikterna med dem. Labyrinter i medeltida europeiska kyrkor, som till exempel ”Chemin de Jerusalem” i katedralen i Chartres, har nyttjats för symboliska pilgrimsfärder i hundratals år och också av kyrkan setts som andligen likställda med en reell pilgrimsfärd till Jerusalem.

PÅ DEN JUDISKA sajten www.aish.com kan man på sidan Window On The Wall således skriva in en bön, som därefter skrivs ut fysiskt i Jerusalem och sticks in i fogarna mellan stenarna i Västra muren av en student vid Aish HaTorah. Den virtuella bönen får fysisk form och träder in i världen.

Ett landmärke för icke-fysiska pilgrimsfärder i vår tid var påven Johannes Paulus II:s virtuella pilgrimsfärd till Abrahams födelsestad i Ur i februari 2000. Den blev en inledning till hans påföljande fysiska resa till Mellanöstern, eftersom internationell politik vid den tiden omöjliggjorde ett besök i det Irak som då var Saddam Husseins. Med scenkulisser som ekgrenar bakom påvetronen och tre kopparkittlar med levande eld i, för att ”ge ceremonin en visuell inramning från Mellanöstern” som New York Times skrev (24/2-00), och med videofilmade scener från Ur, företog påven sin färd utan att lämna Vatikanen.

VIRTUELLA PILGRIMSFÄRDER, med eller utan Internet som medium, blir därmed ett nytt uttryck för ”den inre resan”, inte obekant från meditationens värld eller från schamanistisk praktik. I den rättegång i vilken sufin Mansur Al-Hallaj dömdes till döden genom tortyr för kätteri år 922 i Bagdad, var en av anklagelsepunkterna just att han hävdat att vallfärden till Mecka, som han själv företagit fysiskt tre gånger, kunde både effektivt och legitimt företas i andanom inom det egna hemmets väggar.

En återkommande invändning mot cyberpilgrimer är avsaknaden av gemenskap, communitas – ty i det verkliga livet företas pilgrimsfärden ofta med andra och även ensamfärdande pilgrimer sammanstrålar med andra likasinnade på de heliga platserna. Men tekniken gör det allt enklare att komma samman också på nätet och även om den virtuella erfarenheten än så länge inte genomlevs tillsammans med andra (till skillnad från till exempel andra mer avancerade gemenskaper på nätet som i spelvärlden med sina lag och gillen), ger nätet stora möjligheter till gemenskap i efterhand, genom besökarböcker att skriva i, chatrum, länkar till vad andra har skrivit och liknande.

Nätets pilgrimsfärder skapar en immateriell verklighet med tydliga förbindelser till fromma traditioner i den fysiska verkligheten. De existerar som ett interaktivt audiovisuellt medium för att uppnå en känsla av sakral närvaro.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

SHIAMUSLIMSKA AUKTORITETER i Iran har sålunda bekräftat att besök via nätet till den åttonde imamen Rezas mausoleum i Mashhad är religiöst sanktionerade. Det virtuella besöket, ”ziyarah of the holy shrine of Imam Reza(A.S.) on internet through three-dimensional means”, föregås dessutom, i kontrast till ett eventuellt fysiskt besök, inte av ett förbud mot icke-troende att besöka mausoleet.

Virtuella pilgrimsfärder öppnar därmed också för religiösa erfarenheter över trosgränserna. Italienaren Ludovico di Varthema var den första kända icke-muslimska europé som, förklädd till mamlukisk soldat, 1503 genomförde en vallfärd till Mecka, även om Richard Francis Burtons vallfärd från 1853, utklädd till pashtun, är den mest kända i genren. På nätet behövs inte sådana förklädnader. Rabbin Joshua Hammerman skriver i thelordismyshepherd.com: Seeking God in Cyberspace, att han inte skulle ha tillträde till Mecka: ”Som jude skulle det vara tufft för mig att komma in i Saudiarabien, och omöjligt att få tillträde till islams heligaste stad. Men på Internet är det en barnlek att ta sig förbi vakterna.”

Och den kanske mest uppenbara invändningen mot pilgrimsfärder på nätet – att de inte medför de strapatser och den möda som riktiga pilgrimsfärder innebär – är förmodligen snart åtgärdad med teknikens hjälp.

Redan nu finns det rörelsestyrda plattformar för tv-spel som kräver att spelaren anstränger sig fysiskt. Tekniskt sett kan sålunda både det virtuella pilgrimsbesöket och pilgrimsfärden göras lika ansträngande i verkligheten, om det är vad som krävs för ökad autenticitet.