Plundrares beundrare

Vad tycker ni om plundrare? Egentligen. Har ni funderat på det?

Själv har jag nog alltid varit åt det mer skeptiska hållet. Och även trott att frågan var avgjord. Få gillar plundrare. Jag tror till och med få plundrare gillar plundrare.

Min tolkning av konsensus har varit att plundrare ska skaka galler, helt enkelt. Så jag hade inte tänkt så mycket på det.

”Sträck på sig, plundrare!”

Detta tills jag i den amerikanska progressiva rörelsens flaggskepp The Nation läste en intervju med Vicky Osterweil. Osterweil är en ny bekantskap för mig och beskrivs på sitt förlags hemsida som en ”skribent, redaktör och agitator”. Ett mer korrekt cv är nog strukturerat i omvänd ordning. För sällan har så mycket rotvälska gapats så högt.

I början av hösten kom Osterweil ut med sin bok – och håll nu i hatten – ”In defense of looting”. Alltså: Till plundringens försvar. Och om man ska döma en bok efter omslaget, så pryds just detta av en kofot.

Den framåtlutat intresserade intervjuaren i The Nation börjar med den självklara frågan: ”Why is the looter such an important political figure to reclaim?”

Det är som en Monty Python-sketch. (Tv-matlagningsshowen där man får veta vad man ska göra om det utbryter ett kommunistiskt uppror i kvarteret när man har cocktailparty dyker upp i huvudet.) En sammanbiten kostymklädd John Cleese sitter med allvarliga ansiktsdrag i en snurrstol och vänder sig till den intervjuade som svarar: ”They are conscious political actors.”

En sorts leninism för att sno åt sig en ny mikrovågsugn och sex par damtennisskor. Det finns mening och tanke i handlingen. Inget plundraren behöver upplysas om som medveten politisk aktör.

”And I think they are important because the figure of the looter has emerged somewhat spontaneously through the last, well, we can say 50 years of struggle.”

Det vi tidigare har kallat ”tillfället gör tjuven”, blir nu spontan handling fotad i femtio års politisk strävan. Sträck på sig, plundrare! Ta en rakapparat till för kampen!

För en lekman kan ju plundring framstå som en sällsynt feg typ av brottslighet. I skydd av pöbelns anonymitet tillskansar man sig andras ägodelar för snöd egen vinning. Det hela blir inte bättre av att plundring sällan är en särskilt klinisk aktivitet, utan dessutom nästan alltid ackompanjerad av ren skadegörelse, hotfullt beteende och kraftig störning av den allmänna ordningen. Folk blir rädda. Egendom stjäls och förstörs. I värsta fall skadas människor. Vare sig modus, motiv eller offer är särskilt smickrande för gärningsmännen. Kunde man tro.

I en annan intervju – i den amerikanska public service-kanalen NPR – lägger Osterweil ut texten ytterligare.

Mer från Fredrik Johansson

”When I use the word looting, I mean the mass expropriation of property, mass shoplifting during a moment of upheaval or riot. That’s the thing I’m defending. I’m not defending any situation in which property is stolen by force.”

Maken av vanvett som kokas fram i amerikansk vänster är som bekant svår att finna. Men detta får ändå sägas utgöra någon form av rekordförsök. Men som allt annat amerikanskt – gott och ont – så kommer detta att också komma till Sverige. Kanske på något lärosäte eller någon kultursida nära dig!

Klanen som emancipationsprojekt. Gängkriminalitet som politisk protest. Snatteri som självförverkligande. Inbrott som inlaga i debatten.

Jag lär mig dock två saker om plundring. Dels att det engelska ordet looting kommer från hindis ”lut”, dels att plundrare inte sällan är queer.

”You describe looting as ’femme’ and ’reproductive’, and throughout the book you highlight women and queer people’s participation in looting and political organization. Why was it important to you to decenter the image of the angry male mob?”

En gissning är att svaret på frågan är att många kan vara tveksamma till arga manliga mobbar. En arg queer mob kan kanske vara en aning mer passabel.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

Osterweil inser att det är en bit kvar av hennes återupprättande av den amerikanske plundraren som en central och upplyst politisk gestalt. Vissa fickor av motstånd kan identifieras.

The Atlantic – som inte kan anklagas för att vara någon högerplattform – skriver en medarbetare att boken: ”combines tedium and indecency in ways I had not previously contemplated”. Och så citerar han sin favoritmening i boken:

”The scanning, uploading, and distribution of this book without permission is a theft of the author’s intellectual property.”

Men det är inte bara från det mediala etablissemanget som motståndet kommer. Osterweil ser också andras tvekan:

”Small-business owners have a vested interest in not seeing the value of looting, so they’d be hard to convert.”

Det ligger nog mycket i det.

Fredrik Johansson

Senior director på Hallvarsson & Halvarsson.

Läs vidare