klockan elva på natten den 4 augusti 1914 förklarade Storbritannien krig mot Tyskland. Livet förändrades i ett slag för en hel nation, och i synnerhet för de unga vuxna som precis var på väg ut i världen. På universiteten vittnar plaketter och minnestavlor i collegekyrkorna om de unga män som avbröt sina studier för att ta värvning. I Cambridge har universitetskyrkan i år hållit minnesgudstjänster och collegen haft utställningar om krigets kvinnor. På Remembrance Sunday den 9 november lades kransar av vallmor ner vid krigsmonumenten.

Många av de lovande studenterna kom aldrig tillbaka till de svala biblioteken och medeltida gränderna i Oxford och Cambridge. Somliga dog på flodbankarna vid Somme, andra på improviserade bäddar i tältsjukhus. De som återvände levande gjorde det med minnen och upplevelser som de inte alltid kunde bearbeta. Efter krigsslutet ökade fylleriet och slagsmålen i städerna. Det var inte bara den politiska kartan som ritats om; de nya skiljelinjerna var även själsliga.

Hur hanterar en människa ett trauma? Ofta sker det genom berättelsens kraft. År 2011 utkom P J Harvey med Let England Shake, ett temaalbum om Englands krigshistoria. ”How is our glorious country sown? Not with wheat and corn”, sjunger Harvey och föreställer sig fält gödslade med soldaters blod och plogade med trampande fötter och stridsvagnar. Och det är sant att denna makabra mylla frambringade stor poesi. Två av första världskrigets brittiska poeter har blivit särskilt berömda. Den förste är Siegfried Sassoon, den andre Wilfred Owen.

siegfried sassoon, eller ”Mad Jack” som han kallades i armén, hade börjat skriva poesi efter studierna vid Cambridge och fortsatte bearbeta sina upplevelser i Frankrike. Han var öppet kritisk mot kriget och under 1917 fick han nog och skrev ett brev till sin överordnade där han meddelade att han var färdig som soldat. Han menade att kriget redan hade kunnat vara över om ”de som har makt att avsluta det” inte hade velat förlänga processen. Sassoon skickades till militärsjukhuset Craiglockhart för att behandlas tillsammans med soldater som led av krigsneuroser, så kallad shell shock. Förmodligen gick Sassoon med på behandlingen eftersom alternativet var att ställas inför krigsrätt. Vistelsen skulle dock komma att få stor betydelse för litteraturhistorien: på Craiglockhart träffade Sassoon soldatkollegan Wilfred Owen som just evakuerats från fronten. Owen hade skrivit poesi sedan unga år, men det var under Siegfried Sassoons överinseende som hans utveckling tog fart på allvar. Inte minst berodde detta på det radikalt annorlunda perspektiv på kriget som Sassoon bidrog med: mind­re hjältemodigt jus bellum iustum, mer meningslös slakt.

Tysken Ernst Jünger­ sjöng soldatlivets lov i sina ”heroisk-realistiska” krigsmemoarer I stålstormen och beskrev den förväntan han kände när tåget förde honom och hans kamrater närmare fronten. De engelska krigspoeterna skrev naket och ärligt om krigets fasor, om råttorna i skyttegravarna och himlarna upplysta av fientlig eld, om att försöka dricka bort skräcken och hemlängtan i militära barer, om regn och lera och döda kamraters kroppar. Under Sassoons mentorskap blev Owen ett vittne istället för en propagandist. Genom att skriva den kända dikten Anthem for a Doomed Youth som en sonett riktar han kritik mot idealiserandet: när en traditionellt lyrisk form får i uppgift att rymma makabra krigsupplevelser blir absurditeten i att försöka hylla våldet mer uppenbar. Soldaterna dör som boskap i en ironisk blinkning till pastoralen, och körerna som borde ha sjungit de döda till vila består av vinande kulor. Sassoons The Dug-Out lånar även den sitt tilltal från lyriken. Diktjaget betraktar en sovande kamrat, något som känns igen från otaliga dikter. Men här finns inget lugnt eller vackert över den vilande, hans ben och armar ligger i en oroväckande vinkel och berättaren ruskar honom ilsket: ”When you sleep you remind me of the dead.”

kriget må ha inspirerat poeter, men det avslutade naturligtvis många lovande karriärer. Wilfred Owen dog i Frankrike en vecka före vapenstilleståndet 1918, samma år som han skrivit den märkligt vackra Strange Meeting där en soldat möter den man han just har skjutit. Rupert Brooke, som en gång kallades ”den vackraste ­mannen i ­England” och komponerade poesi i en idyllisk fruktträdgård utanför Cambridge, dog på ett franskt sjukhusfartyg till följd av ett infekterat insektsbett under sin tjänstgöring i den brittiska flottan. Hans The Soldier finner tröst i ”some corner of a foreign field / That is forever England”. Hemlandet är inpräglat i hjärtat och odödligheten är förbunden med dess jord.

Denna koppling är särskilt tydlig hos den walesiske poeten och essäisten Edward Thomas, vars död i första världskriget har gjort att han räknats till krigspoeterna. Hans dikt rör sig över den engelska landsbygdens fält snarare än över slagfälten. Med tålamod och ett mjukt elegiskt tonfall skrev han fram det land som hotades slitas sönder av krigsmaskineriet, oftast utan att ens nämna gevär, skyttegravar eller stridsvagnar. I ett brev till den amerikanske poeten Robert Frost, skickat från fronten, erkänner Thomas: ”Jag tvivlar på att någon här tänker mindre på sitt hem än vad jag gör, och samtidigt tvivlar jag på att någon älskar det mer.” Edward Thomas förflyttar sig genom skogar och trädgårdar fördunklade av minnet, platser där sanningen alltid tycks befinna sig precis utom räckhåll och där ”hemma” blivit något som bara kan existera i det förflutna. ”I have mislaid the key”, konstaterar det uppgivna diktjaget i Old Man. Berättaren i I Never Saw that Land Before vandrar genom ett bildskönt landskap som bär spår av våld – slånbärsträden gapar som sår där de kapats av slåtterkarlens lie. The Cherry Trees är en ögonblicksbild av frånvaro: träden strör körsbärsblommor över vägen som inför ett bröllop, men de som kunnat gifta sig är borta.

det var nu inte bara männen som hördes. Vera Brittain studerade engelsk litteratur vid universitetet i Oxford när kriget bröt ut, och övertygad av skickliga propagandakampanjer beslöt hon sig för att ta en paus från sina studier och utbilda sig till sjuksköterska. Efter kriget skrev Brittain om sina upplevelser i memoarerna Testament of Youth, ”en självbiografisk studie över åren 1900–1925”. Tanken var att försöka beskriva den effekt kriget haft på den generation unga britter som liksom Brittain fått sin ”ungdom sönderslagen”. För det var kanske främst så kriget upplevdes när det bröt ut, som ett ”oerhört irriterande avbrott”. Brittain beskriver hur de vanliga vardagsljuden – ett telefonsamtal, en knackning på dörren – plötsligt blir skrämmande eftersom de kan innebära dåliga nyheter. På sjukhuset där hon arbetade reciterade Brittain Kiplingverser för sig själv för att orka med de långa dagarna. Hon gnabbades via brev med den fästman som senare stupade, och hennes memoarer visar på den sällsynta härdighet och uthållighet som människor kan uppbringa i de mest påfrestande situationer.

Kvinnliga poeter under denna period ger oss ofta en kompletterande bild av kriget: barnboksförfattaren Eleanor Farjeons Now That You Too, en dikt skriven efter att Far­jeon tagit avsked av Edward Thomas som hon var hemligt förälskad i, balanserar mellan sorg och resignation men bekräftar till slut kärlekens seger över döden. Att vänta på någon som förmodligen aldrig återvänder är kanske lika krävande som att dra ut i krig.

Något av det mest smärtsamma med läsningen av första världskrigets poeter och deras försök till hopp och upprättelse är vetskapen om hur snart historien skulle upprepa sig i Europa. De stora förändringarnas tid hade bara börjat.