Då gav Herbert Tingsten ut Från idéer till idyll, där han förklarade att ideologiernas tid var förbi. De stolta parollerna och principerna skulle läggas åt sidan och politiken rikta in sig på successiv anpassning och praktisk problemlösning.

Nu tycks skillnaderna mellan de stora partierna bara bli mindre och mindre, och opinionsmätningarna spelar en mycket viktigare roll än teserna och traditionen när ställningstaganden och strategier ska läggas fast. Tonläget är högre än under det välfriserade 1960-talets idyll, men mitt i striden lurar friden. Partierna utkämpar ett bittert nollsummespel där det bara finns 100 procent att fördela och den enes vinst alltid är den andres förlust, men man måste ha ett vältränat öga för att uppfatta nyanserna i de båda lägrens drömmar om vad en valvinst ska användas till. Där en gång Plan stod mot Marknad gäller vägvalen numera procentenheter.

Vad ska man säga om denna bild?

För det första att den har mycket som talar för sig. Fredrik Reinfeldts moderater och Stefan Löfvens socialdemokrater förkunnar ivrigt att de är olika som natt och dag, men man måste nog vara professionell partifunktionär för att hålla med. M och S ligger inte på exakt samma plats på gråskalan, men skillnaden handlar om nyans snarare än bjärt kontrast. Vad gäller sakpolitiken kan skillnaderna ha varit små även vid tidigare tillfällen, men inför valåret 2014 är inte bara förslagen utan även honnörsorden och beskeden om färdriktningen förvillande lika.

För det andra: Skenet kan bedra. Tingsten såg växande konsensus på värderingsfronten och drog slutsatsen att friden skulle bestå. Men bara två år efter att han kom ut med sin bok var det dags för 1968 och en skarp ideologisering först av socialdemokratin och så småningom även av delar av borgerligheten. Det är ingen naturlag att vindstilla i dag betyder stiltje i morgon.

För det tredje: Frånvaron av ideologisk konflikt är inte detsamma som frånvaro av idéer. Politiker och byråkrater kan vara helt eniga om att man bara ska ta hänsyn till det praktiska, rimliga och förnuftiga i sitt beslutsfattande, men i sina prioriteringar utgår de obönhörligen från föreställningar om vad som är rätt och fel, förståndigt och stolligt, modernt och förlegat. Övertygelser och värderingar blir inte mindre verkliga därför att de är outsagda eller därför att de för tillfället upplevs som okontroversiella. Den ena stundens självklarheter kan bli den andra stundens pinsamhet: tänk bara på skoldebatten.

Läget har ändrats rätt fort. Den förra mandatperioden hade betydligt mer av idéinnehåll än den nuvarande. Alliansens seger 2006 handlade om att de borgerliga var sams och om att en grupp väljare i mitten hade tröttnat på Göran Perssons fögderi, men borgerligheten hade också försett sig med en bärande idé: det skulle löna sig bättre att arbeta. Jobbskatteavdraget var en teknik, vars utformning många fortfarande inte har fått kläm på. Men det viktiga var att det hängde ihop med en moralisk föreställning om arbetets värde och betydelse. De borgerliga politikerna föreslog väljarna en överenskommelse: Alla medborgare som kan försörja sig själva ska göra allt vad de kan för att hitta och behålla ett jobb. Politikerna, å sin sida, ska skapa bästa möjliga förutsättningar för att få arbete och se till att den som jobbar får mer kvar av lönen.

Det tyckte många lät rätt och rimligt.

När budskapet omsattes i praktisk politik blev bilden mer sammansatt: Den sänkta inkomstskatten var förstås populär. Förändringarna i a-kassa och sjukförsäkring rönte, om man så säger, mindre uppskattning. Och redan till valet 2010 hade arbetslinjen bytt karaktär med tonvikten flyttad från arbetets ära till mer pengar i plånboken. Idédimensionen hade tunnats ut och i sina sämsta stunder lät budskapet om arbetslinjen som ett budskap om nya penninggåvor från regeringen. Att valet ledde till minoritetsregering förstärkte tendensen: Hos regeringen märks inte mycket av den idémässiga energin från 2006. Hos S ligger fokus på att inte göra bort sig. Politiken har hittat ett nytt balansläge, och valrörelsen – från bägge sidor – ser ut att handla mycket mer om vem som ska ha makten än vad man ska göra med den.

I temablocket ”Från idyll till idéer” i det här numret av Axess kommer fem skribenter med några modesta förslag till vad man kan göra men framför allt vilka idéer man kan låta sig inspireras av. Tyvärr kan det också bli betydligt sämre övertygelser som fångar människors fantasi och får sätta sin prägel på politiken. Historien ger inga garantier, och den tar inte slut.