Vårt lands statsvetenskap är politiserad på åtminstone tre sätt. Tydligast är partipolitiseringen, där exempelvis Ulf Bjereld och Stig-Björn Ljunggren debatterar under öppen partiflagg (S). Vi kan kalla det politisering typ I. Att statsvetarkåren är socialdemokratiskt dominerad är välkänt (Berggren, Jordahl, Stern 2007). Bästa exemplet är kanske förrförre professorn i Göteborg, Jörgen Westerståhl, som var barnbarn till Hjalmar Branting, och förre professorn Bo Särlvik, som var en av Erlanders ”gossar”.

Men statsvetenskapen är också politiserad på ett systemplan. Det innebär att ämnet vidmakthållit och optimerat staten som samhällsorganisation. Statsrättsliga traditioner inom ämnet är sekellånga och modern förvaltningsutbildning är uttryck för detta idag. Westerståhl ledde den kommunala förvaltningsforskningen och deltog i författningsutredningen på 1970-talet. Låt oss kalla denna institutionsbyggande statsvetenskap exempel på politisering typ II: att modernisera samhället, folkhemmet, och idag välfärdstaten.

Politisering typ iii är lömskare. Den handlar om forskarens roll. Där är statskunskapen forskningspatriotiskt självtillräcklig på en alltmer bräcklig grund ju mer internationell vetenskaplig forskning avancerar. Politisering typ III är ett slags utslagningsmekanism bland vetenskapliga teorier för att bevara den lokala särart man själv politiskt står för. Politisering typ III innebär självförsvar och akademisk protektionism.

Några exempel på politisering typ III. Naturvetenskapare har sedan åtminstone Darwin forskat mycket framgångsrikt om förändringens principer inom den organiska världen liksom om betydelsen och effekterna av ”könsurval”. Under den moderna beteckningen ”sexuell selektion” är det ett fascinerande forskningsområde inom biologin. Inom ekonomin har det fått utlöpare i signaleringsteorin, och amerikanen Spence fick ekonomipriset till Nobels minne 1991 för sin forskning i den riktningen. Men inom svensk statsvetenskap står teoriutveckling inom biologi inte högt i kurs, ens på områden där den verkligen är adekvat (eller ”relevant”, som man relativistiskt och sektmässigt ofta uttrycker sig eftersom man vill utdefiniera det politiskt oönskade som ”irrelevant”). Ett exempel är Bo Rothstein (1993):

Teorierna om könsmaktsordningen är självklart närmast oändligt många, alltifrån biologiska till ekonomiska, maktpolitiska och kulturella. Det skulle givetvis föra alltför långt att gå in ens på mindre del av dem här (…). Jag skall här lämna de biologiska teorierna utanför diskussionen och koncentrera mig på de tre senare typerna av förklaringar (min kursiv).

Jaha. I ett ämnesområde med stark biologisk anknytning skall man alltså utdefiniera biologin oprövad. Denna tredje typ av utdefinierande politisering är inte resultat av någon intern socialdemokratisk eller folkhemsk sammansvärjning, utan bottnar i naturvetenskaplig okunskap, politiserad förförståelse och därmed oförståelse för naturvetenskapligt grundad samhällsforskning. En matematisk formel eller en referens till en biolog, och statsvetaren slutar läsa. (Hade det drabbat en feminist, hade det kallats härskarteknik: att ignorera existensen av något man inte vill förstå.)

Alla tre typerna av politisering rör även valforskningen, som uppmuntrades av Erlander och initierades av ”gossarna” Olof Palme och Bo Särlvik. Jörgen Westerståhl fick finansiering att starta valet 1956. Forskningen är dels politiserad typ I, det vill säga påverkad av socialdemokratisk problemformulering. En av frågorna Erlander ställde sig var om medborgarna skulle bli borgerliga av att få det bättre. Särlvik hittade då på att ställa frågor i valforskningsenkäten om föräldrars partival och om man hade det bättre än sina föräldrar ekonomiskt. Genom att kombinera svaren fick man då möjlighet att se om röstandet på SAP skilde sig bland de uppåt- och nedåtmobila.

Valforskningen som institution är dessutom politiserad typ II: solklar del av apparaten. Sören Holmberg på valkvällen var lika folkhemsk som Gunnar Sträng när denne, iförd hängslen, redovisade statsverkspropositionen i tv:s enda svartvita kanal. Varje valrapport i bokform kommer med Holmbergs avslutande hyllning till den ”svenska” demokratin.

Men valforskningen uppvisar också exempel på politisering av typ III: politiskt motiverad uteslutning av viss teori. Valforskningsprogrammets bok är officiös (officiell + pompös) i redovisningen av varför valet gick som det gick. Självbilden beror kanske på Olof Palmes handpåläggning hösten 1984: ”Jag upplever forskarnas insatser som oerhört stimulerande och som en god hjälp för vårt framtida arbete.” Men valforskningens analyser ignorerar klassisk demokratiteori. Holmberg har helt sonika underlåtit att mäta nivån på svensk demokrati på det sätt som man normalt gör internationellt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Sedan Joseph Schumpeter på 1940-talet definierade demokratin som en metod att utse en regering genom val mellan regeringsalternativ har det ansetts som en demokratisk förutsättning att det också skall finnas minst två reella sådana. Demokratiteorins nestor Robert Dahl anger också politisk konkurrens och deltagande som demokratins huvudsakliga dimensioner. Därför skapade den finske statsvetaren Tatu Vanhanen ett demokratiindex som definieras av andelen röstande av hela befolkningen gånger andelen röster som inte tillföll det största partiet i ett val. Men denna mätning av demokratin i Sverige har Holmberg aldrig gjort. Han hade då nämligen upptäckt att demokratin hotades under den socialdemokratiska hegemonin. Eftersom Holmberg pensionerat sig utan att göra mätningen av den svenska demokratin trots stora statliga anslag sedan valet 1979, presenterar jag den här.

Demokratin tog ett stort steg framåt 1921 med kvinnlig rösträtt. Därefter ökar deltagandet i valen fram till slutet av 1980-talet, men samtidigt minskade konkurrensen på grund av Socialdemokraternas allt större dominans. Först de senaste två valen, med två mer jämstarka regeringsalternativ, når vi de nuvarande hittills högsta demokrativärdena. Svensk demokrati är alltså nu på topp. Utan politiseringen av statsvetenskapen i Sverige hade vi redan vetat det.