På senare tid har konflikterna i den polska offentligheten skruvats upp ordentligt. Debatten kretsar, inte oväntat, kring kyrkans roll i samhället. En dokumentärfilm inspelad av journalisten Tomasz Siekelski har rönt massiv uppmärksamhet. Efter en månad hade Berätta inte för någon (Tylkoniemównikomu) visats 22 miljoner gånger på Youtube. Polen har 38 miljoner invånare, dessutom finns en inte oansenlig polskspråkig befolkning i diasporan.

I dokumentären träder en rad offer för barnövergrepp fram. Flera av dem konfronterar prästerna som utsatte dem för övergreppen. Siekielskis försök att prata med kyrkoledare och få dem att kommentera uppgifterna om att pedofiler systematiskt placerats om till andra tjänster, där de på nytt har kommit i kontakt med barn, möts av undvikande svar och ursäkter.

Debatten kring dokumentären inordnar sig i den stora konfliktlinje som löper genom polsk samhällsdebatt. Mellan ett traditionellt, katolskt och nationalistiskt Polen och ett modernt, mer sekulärt och gentemot Västeuropa tillvänt Polen. ”Den som höjer sin hand mot kyrkan”, förklarade Jaroslaw Kaczy´nski, ledare för det polska partiet Lag och rättvisa och den egentliga ledaren för landet trots att han inte har någon officiell roll i regeringen, ”den höjer sin hand mot Polen.” Det låter väl dramatiskt. Men många i Polen betraktar kyrkan som synonym med nationen. En dokumentär som Berätta inte för någon tolkas i det sammanhanget som ett försök att underminera såväl kyrkans legitimitet som ställningen för traditionella katolska värden.

Regeringspartiet lag och rättvisa är mycket populärt. Det kombinerar traditionell katolsk konservatism och nationalism med en familjeinriktad välfärdspolitik som är mycket generös. Man rör inte pensionerna eller pensionsåldern. Och bråken med EU hålls på en lagom nivå, partiet vill inte riskera de omfattande regionalstöden som har bidragit till en kraftig höjning av standarden på landets infrastruktur. På många sätt har därför Kaczy´nski lyckats hamna lite i skuggan av Victor Orban, som är betydligt mer stridslysten och inte tvekar att vädra sina åsikter i den europeiska politiska debatten.

Polen är utsatt för en komplott – först av kommunister och sedan deras arvtagare, socialdemokrater och liberaler – hävdar ofta företrädare för Lag och rättvisa, som försvarar polackerna mot invandring och moralisk degeneration. Enighet bland partiets väljare skapas genom en välsvarvad fiendebild. I denna kamp är kyrkans roll helt central och tätt sammanlänkad med Lag och rättvisa.

Oppositionen inser vad som står på spel och har inte varit mild i sin kritik av regeringen. Denna opposition består idag av såväl liberalkonservativa Medborgarplattformen, klassiskt liberala Nowoczesna, agrara Polska folkpartiet samt en samling vänsterpartier, från de gamla Socialdemokraterna till det nystartade vänsterpartiet Wiosna. De har olika förhållningssätt till frågor som rör patriotism, Polens roll i EU, den omtalade abortfrågan och de offentliga mediernas roll. Men de är förenade i sitt motstånd mot Lag och rättvisa samt Kaczy´nskis makt i landet, liksom i oron över att landets demokratiska institutioner bit för bit håller på att monteras ned.

Till denna utveckling hör inte minst förändringen av landets public service, som har uppmärksammats i västeuropeisk press och använts som ett exempel på Polens auktoritära riktning. Först kom 2015 den så kallade lilla medielagen och året därpå den stora medielagen. Dessa innebar att de statliga mediekanalerna skulle ledas av en styrelse bestående av fem personer. Dessutom skulle medierna under en övergångsperiod underställas finansdepartementet. Kritiker varnade att det skulle bli en väldigt politiserad styrelse i vilken oppositionen skulle spela en marginell roll. Lag och rättvisa kontrade med att medierna redan var politiserade och att förändringen i själva verket skulle garantera en större opartiskhet.

Polen har, i likhet med Sverige, länge haft licensfinansierad television och precis som här blev den modellen allt svårare att upprätthålla. Konsekvensen av att i Polen gå över från en licensfinansierad modell till en finansieringsmodell som utgår från statsbudgeten är att medierna ofrånkomligen riskerar att bli redskap för politiken. Varje regering kan därmed både villkora stödet och reglera dess storlek efter eget tycke. För att understryka vad det handlade om ändrades dessutom namnet från ”Allmänhetens medier” till ”Nationella medier”.

De som varnade för en politisering tycks ha fått rätt. I en studie som jämförde antalet inslag i de statliga polska kanalerna TVP Info, TVP 1 och TVP 2 kunde man se en rätt dramatisk förändring. År 2014 var fördelningen mellan inslagen som rörde de olika partierna förhållandevis jämn och i proportion till deras storlek i den polska sejmen. År 2018 börjar det likna en enpartistat. Lag och rättvisa fick 66, 77 respektive 79 procent i de tre statliga kanalerna.

Medborgarplattformen, det viktigaste oppositionspartiet, har inte varit nådig i sin kritik. Vid en valvinst ska den statliga televisionen och radion helt läggas ned och byggas upp från grunden hävdar vissa av partiets företrädare. Oppositionspolitiker och debattörer har sedan Lag och rättvisa aviserade förändringarna varit upptagna med att skissa på olika modeller för hur medierna antingen ska återställas eller få en helt ny tappning.

En del svenska debattörer upplever att det i vårt land pågår en allvarlig värderingsstrid mellan hat och kärlek, tolerans och intolerans. Ämnena för denna konflikt är hbtq-rättigheter, rasism, miljö och kvinnors reproduktiva rättigheter. Men jämfört med Polen är de faktiska åsiktsskillnaderna i Sverige små och ofta överdrivna. I Polen är ”kulturkriget” betydligt mer intensivt och blodigt. Det spiller dessutom över på så pass viktiga politikområden som landets konstitutionsdomstolar och den offentligfinansierade televisionen och radion.

Belägringsmentaliteten är det som i varje steg legitimerar Lag och rättvisas offensiva politik, som också rör demokratins funktionssätt. Och ju högre konfliktnivån är, desto enklare är det för ett parti som Lag och rättvisa att motivera sig inför väljarna. Om det pågår en komplott mot folket måste ju svaret vara kraftfullt, resonerar de. Och väljarna håller med. Polens 2010-tal visar att ett land inte behöver befinna sig i ett faktiskt krigstillstånd för att samhällsdebatten ska koka över. Det räcker att påståenden om komplotter, konspirationer och fiender i alla hörn upprepas tillräckligt många gånger.

Som alla länder har Polen haft en uppdelning mellan det agrara och urbana samhället. Mellan samhällsklasser och utbildningsskikt. Det hör till den naturliga skiktningen i ett land. Men något har hänt det senaste decenniet. De snarast naturliga skiljelinjerna har fördjupats och avgrunden mellan de olika grupperna har utnyttjats effektivt i samhällsdebatten. Det första offret i en sådan konflikt kommer alltid att vara det lugna, resonerande samtalet.

Polen utgör, liksom i viss mån USA, ett varnande exempel på vad som händer när fiendebilder blir vanliga i debatten. När politisk hemhörighet handlar om huruvida man är god eller ond, patriot eller landsförrädare. Det går lätt att översätta till en svensk kontext: framställer vi politiska motståndare som fiender har vi till slut inte mycket att diskutera eller förhandla om.