Det tror jag är överförbart till normalsvenskens förhållande till en rad företeelser som han eller hon påstår sig omhulda men i själva verket befattar sig med så lite som möjligt – jazz, Ingmar Bergman, svensk husmanskost. Och historia. Alla påstår att de gillar historia. Förr blev man ju sondmatad med en viss dos regentlängder och digerdöd, men sedan skolarbetet wikipedierades är det vars och ens eget ansvar att förkovra sig. Vilket gör att bronsåldern och borggårdskrisen för de flesta flyter ihop i ett dimhöljt förflutet.

Vad ingen verkar inse är att ödeläggelsen av den svenska skolan även har blivit ett polisiärt bekymmer. Varje någorlunda kompetent inbrottstjuv vet nämligen att minst 10 procent av alla fastigheter som bebos av den fd bildade medelklassen har portkod 1632.

Det är inget konstigt med det. När någonting börjar bli ovanligt stiger det i värde. Och eftersom den historiska bildningen är utrotningshotad har den också fått en tydlig statushöjning. Det anses snofsigt att ha ett historiskt årtal som portkod. Problemet är att man bara kan ett.

Freden i Roskilde är glömd, Dackefejden och Älvsborgs lösen ska vi bara inte tala om. Men eftersom slaget vid Lützen på sätt och vis markerar höjdpunkten och kulmen av den svenska stormaktshistorien är det också det sista som sticker upp ovanför ytan när folkbildningsprojektet förliser som ett fuskbyggt regalskepp.

När vår bostadsrättsförening hade haft tillräckligt många inbrott för att överge portkoden 1632 var det nya förslaget 1793. Skräckväldet? tänker ni. Polens andra delning? Men tanken med förslaget var förstås att dessa fyra siffror utgör hörnen på den kvadratiska knappsatsen. Det historiska minnet har ersatts av det motoriska.

Så vems är felet? Länge kunde Jan Björklund stå där och upprepa sitt mantra om supertankerns svängningsradie men under alliansens andra mandatperiod började även borgerliga ledarskribenter tröttna på det resonemanget. Någon gång måste det väl ändå komma några resultat av alla reformer? Så här lång tid skulle det väl ändå inte ta om dåvarande skolministern hade gjort allting rätt? Folkpartiets opinionssiffror började uppvisa samma tendens som de svenska Pisaresultaten.

Björklunds situation är infernalisk som ett mytologiskt gudastraff. Jan Björklund vet nämligen att han har rätt, men han får inte förklara varför. Ett överlevnadsvillkor för varje skolpolitiker är ju att liera sig med landets lärare och om Björklund sa som det var skulle han bli deras fiende för livet.

För sanningen är att den svenska skolan är dömd att bli allt sämre under åtskilliga år framöver. Om man under 25 år låter de akademiskt minst lämpade studenterna genomgå en till lärarutbildning förklädd kolloverksamhet så är det de lärare man har att tillgå tills de går i pension. Vilket de inte börjar göra förrän om 10–15 år. Fram till dess är det de sista resterna av den gamla kunskapsskolan som årskull för årskull pensioneras. Vad Björklund skulle ha gjort åt det tror jag inte ens vår kunskapslyftsminister kan svara på.