Något som i stort sett alla funnit vidrigt är att måltavlorna har utgjorts inte bara av kändisar, utan också av en kidnappad flicka och offer för islamistiska terrorangrepp i London. Andra måltavlor för detektiverna har varit poliser och fängelsevakter, som journalisterna uppges ha mutat för att få information.

Trots alla sina påstådda brott är både reportrarna och deras kontakter bifigurer. Skandalen är politiskt explosiv eftersom regeringar ledda av både Labour och de konservativa kom fram till att de inte kunde styra Storbritannien utan stöd av Rupert Murdoch. De fjäskade för honom och hans ledande chefer, som hade det yttersta ansvaret för den gamla tidningsindustrins slappa moral. Utöver tabloidreportrarna och de enkla polismännen har detektiverna därför anhållit Rebekah Brooks, före detta redaktör på Murdochs The Sun, och Andy Coulson, som gick från att vara redaktör på en av Murdochs tidningar till att bli David Camerons spinndoktor. Politiker krälade tidigare i stoftet för Brooks och Coulson, bad dem om råd i politiska frågor och bjöd in dem till sina fester. Nu ångrar de sig. Särskilt David Cameron är lika intrasslad i skandalen som journalisterna och redaktörerna.

vad bör göras? För en traditionell brittisk vänsteropinion är anhållandet och åtalandet av journalister och redaktörer långtifrån tillräckligt. De vill ha en lagstadgad reglering av den brittiska pressen. Jag finner riskerna för politisk inblandning och styrning skrämmande. Men de förmenta ”liberalerna” är oberörda. De har kvar sin tro på den gamla marxistiska idén om falskt medvetande. När de frågar sig varför majoriteten av den brittiska befolkningen inte delar deras stöd för EU, fängelsereformer och en generös invandringspolitik drar de inte slutsatsen att tabloiderna har hjärntvättat väljarkåren.

Det lönar sig inte att påpeka för dem att nätet håller på att undergräva tidningarnas affärsmodell i Storbritannien och resten av den rika världen, och att bara en tredjedel av befolkningen läser dagstidningar. De är uppfyllda av självrättfärdig vrede och ser nu de sin chans. Det verkar som om den parlamentariska utredningen om telefonavlyssningsskandalen kommer att rekommendera den första lagstadgade regleringen av pressen som England har sett sedan 1690-talet.

Det tragiska är att Storbritannien i internets tidsålder håller på att bli ett mindre, inte mer liberalt land. FN har fördömt våra kostsamma och partiska förtalslagar, vilka har gjort det möjligt för bankirer och oligarker att bestraffa londonbaserade utländska journalister, från Ekstra Bladet, för att de har gjort reportage i allmänhetens intresse. Nästan varje dag hör vi talas om fall där arbetsgivare eller polisen bestraffar vanliga medborgare för vad de har skrivit på Facebook eller postat på Twitter.

Vi behöver nya och genuint liberala lagar för att handskas med ett 2000-tal där alla kan vara journalister och utgivare. Istället håller Storbritannien på att vridas i auktoritär riktning i sina försök att censurera en förment allsmäktig press som i själva verket är i färd med att dö inför våra ögon.

Översättning: Jim Jakobsson