Philippe Sands nya bok East West Street är bara en i raden, men den ligger inte i genrens huvudfåra. Sands är människorättsadvokat med många års erfarenheter av internationella rättsfall. Referensramen är juristens och inte historikerns. Ett antal böcker och artiklar i internationella tidningar och tidskrifter vittnar dock om bred kompetens.

Sporren till hans nu aktuella bok är en föreläsning i ukrainska Lviv, tidigare Lemberg. Under förberedelserna upptäcker Sands personliga band till staden. Morfadern Leo Buchholz är född och uppväxt i trakten men flyr som vuxen först till Wien, där det är ett handikapp att vara ”Ostjude”, och senare vidare till Paris. Likt en detektiv följer författaren ledtrådar, ett urblekt foto eller en adress på en papperslapp, men förmår endast rekonstruera fragment av levnadsödet. Frågorna hopar sig och blir omöjliga att besvara. Själv höll morfadern tyst om sitt förflutna, vilket knappast berodde på glömska. Som en av de få överlevande i sin familj valde han aktivt att inte minnas pogromer och Förintelsen.

Morfadern fungerar som en personlig ingång till historien. Även Hans Frank samt ytterligare några personer i händelsernas utkant finns med i rollistan. Frank är ståthållare i det av Nazityskland ockuperade Polen och därmed ansvarig för terror och förföljelsen av judar även i Lemberg. Efter kriget döms han av den internationella militärtribunalen i Nürnberg till döden.

Huvudrollerna innehas emellertid av de två juristerna Raphaël Lemkin och Hersch Lauterpacht, båda med anknytning till Lemberg. Lemkin är upphovsman till begreppet genocid eller folkmord och Lauterpacht till begreppet crime against humanity, det vill säga brott mot mänskligheten. Idag är det självklart att stater eller rättare sagt dess ledare ska ställas till ansvar för sina illdåd, men sett i backspegeln framstår de två som klarsynta pionjärer.

Båda föds i östra Europa när 1800-talet är på väg in i 1900-talet. Lauterpacht växer upp i Lemberg, läser juridik på universitetet och fortsätter studierna i Wien för att senare bosätta sig i London. Lemkin studerar samma ämne vid samma universitet och för samma professor, men de två möts aldrig. Därefter arbetar han som advokat i Warszawa och flyr 1939 till USA, bland annat via Sverige.

Lemberg vid foten av Karpaterna i östra utkanten av det habsburgska väldet utgör en gemensam nämnare som även inkluderar morfadern och därmed författaren själv. Staden är en sinnebild för 1900-talets kosmopolitiska och turbulenta europeiska historia, vilket dess många namn- och nationalitetsbyten under perioden 1914–1944 vittnar om. Efter att ha tillhört det österrikiska-ungerska riket hamnar Lemberg i ryska händer. Sedan tillbaka till Österrike och inkorporeras därefter en kort tid i västra Ukraina. Under mellankrigstiden är staden polsk och heter Lwów men efter andra världskrigets utbrott blir den sovjetisk och namnet ändras till Lvov. Ett par år senare ockuperas den av Nazityskland och återfår namnet Lemberg. Med Sovjetunionens segertåg i krigets slutskede införlivas staden med Ukraina och blir Lviv.

Trots namnbyten och skiftande nationell färg är det samma stad. Krig och etniska utrensningar förändrar dock dess multikulturella och flerspråkiga egenart genom åren. Konflikterna är synliga i vardagen och handlar om politik och religion. Staden formas av makthavares nationalistiska och imperialistiska ambitioner. Samtidigt kommer den judiska kulturen i kläm mellan katolska och rysk ortodoxa traditioner. Vid andra världskrigets början bor omkring 100.000 judar i staden och utgör mer än en fjärdedel av invånarna. Endast ett fåtal överlever emellertid det nazistiska förintelsemaskineriet.

Lemkin och Lauterpacht utvecklar sina tankar om internationell rätt parallellt och oberoende av varandra, men rotsystemet och referensramarna är likartade. Det är inte bara Lemberg som utgör tangeringspunkt. De är båda judar, växer upp med berättelser om rasistiska pöbeluppror och erfar själva redan vid unga år xenofobi. Samtidigt utvecklar de två juristerna en likartad optimistisk syn på möjligheten att med lagens hjälp skapa ett bättre samhälle. De pekar på framtiden, men går skilda vägar i fråga om det mest effektiva sättet att nå målet.

För Lauterpacht är systematiskt dödande av individer ett brott mot mänskligheten. Lemkin riktar istället fokus på genocid, mördandet av många med intentionerna att förinta gruppen. Ordet är en kombination av grekiska genos (stam eller ras) och latinska cide (dödande och mord) och syftar på illgärningar riktade mot medlemmar i en nationell, etnisk eller religiös grupp.

Lauterpacht utgår från individens rättigheter och accepterar aldrig riktigt tanken på folkmord. Lemkin resonerar istället kring gruppens rättigheter och fruktar att de två olika synsätten motverkar varandra. Sands å sin sida aktualiserar frågan huruvida det har betydelse om lagen försöker skydda dig som individ eller som tillhörande en grupp.

Vi får egentligen inget konkret svar. Däremot konstaterar han att begreppet genocid är problematiskt. För att bevisa att det handlar om folkmord måste man kunna visa att mördandet är motiverat av intentionen att förinta en grupp. En sådan bevisföring är notoriskt besvärlig eftersom de skyldiga försöker utradera eventuella spår. När det gäller brott mot mänskligheten behöver en sådan intention inte beläggas.

Rättegångarna i Nürnberg efter andra världskrigets slut, där nazisterna ställs till ansvar för sina illdåd, innebär ett viktigt steg i etableringen av ett modernt tänkande om internationell rättvisa. De öppnar för möjligheter att ställa makthavare inför internationell domstol.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Vid domsluten i Nürnberg refereras till brott mot mänskligheten men inte till genocid trots Lemkins intensiva lobbyverksamhet. Hans idé om att kriminalisera alla illdåd i krig såväl som i fred väcker inte gehör. Endast brott som begåtts efter krigsutbrottet september 1939 skulle uppmärksammas.

Redan kort tid efter rättegångarna antar dock FN en konvention om förebyggande av folkmord och bestraffning av de som utfört sådana gärningar. Folkmord blir ett brott enligt internationell lag. Men som Sands påpekar tar det närmare femtio år innan en domstol för internationella brott blir verklighet. Mot bakgrund av illdåden i forna Jugoslavien och i Rwanda enas mer än 150 stater 1998 om en lagstiftning som leder till att Serbiens president Slobodan Milosevic anklagas för brott mot mänskligheten i Kosovo. Några år senare, när han lämnat sin post, åtalas han tillika för folkmord i Bosnien. Sudans president Omar al-Bashir anklagas för folkmord och Liberias president Charles Taylor döms till femtio års fängelse för brott mot mänskligheten.

Historiens linje är krokig, sällan rät. Men de senaste decennierna vittnar om att Lauterpachts och Lemkins idéer har fått internationellt genomslag och gjort livet besvärligare för diktatorer och despoter. Med juridikens hjälp sätter de ord på sin tids illdåd, och nyord vittnar om vad som tagit sig in i vardagen och följs av nya tankar och idéer. De två juristerna synliggör inte bara ett mönster i 1900-talets traumatiska historia, utan utarbetar också regelverk för att förhindra upprepning, ett regelverk som vi i dag använder för att värna mänskliga rättigheter. Deras tankar överskrider sin tid och sitt sammanhang.

Samtidigt illustrerar Lauterpachts och Lemkins egna livsöden att upplevelser i tidig ålder sätter avtryck och medvetet och omedvetet styr liv och gärningar. Det förflutna dröjer sig otvivelaktigt kvar i nuet. Även Sands själv spårar existentiella länkar till det förgångna och börjar fundera över varför han som jude valt en yrkesbana som anknyter till den egna familjens historia.