En kollega åkte för ett par år sedan tåg mellan Lund och Göteborg och kom i samtal med den unge man som satt i sätet bredvid. De pratade en stund, och sedan frågade den unge mannen vad min kollega arbetade med. Han svarade att han var professor vid Lunds universitet, varpå den unge mannen undrade: ”Kan det vara något?”

Den frågan ställer sig mer än en svensk professor. Att vara professor innebar tidigare att leva ett intellektuellt liv, där man inte maximerade sin inkomst men däremot hade frihet att organisera sitt eget arbete. Numera nämner få professorer begreppet ”akademisk frihet” utan tvärt om är det många som klagar på byråkratisk kontroll och på att tiden går åt till sammanträden, rapportskrivande, anslagssökande och utvärderingar. Det som hänt med professorernas ställning illustrerar hur byråkrati och politik trängt in på det vetenskapliga området.

Rolf Håkansson, professor vid medicinska fakulteten i Lund, berättade vid ett symposium att den gyllene tiden i hans karriär var tiden fram till ungefär 1980. Professorerna var få, makten låg hos institutionscheferna, och byråkratin lyste med sin frånvaro. Varje professor disponerade lokaler, personal och resurser, och nästan all finansiering kom direkt från staten till universiteten. Sverige var världsledande på hans område. Nu är professorerna fler men maktlösa, och det har förts in begrepp och ideal från den politiska sfären på det vetenskapliga området, där de inte hör hemma.

1960- och 1970-talen innebar en kraftig expansion av antalet studenter och också krav på att ”professorsväldet” skulle brytas. Institutionerna skulle inte styras av professorn utan av institutionsstyrelser, där studenter, teknisk och administrativ personal och olika lärarkategorier var representerade. Att ett beslut tas ”demokratiskt” betyder att det är det mest populära alternativet bland de personer som röstar men inte nödvändigtvis att det är det bästa för vetenskaplig verksamhet.

Utbildningsministern Per Unckels reform från 1993 gjorde institutionernas statsbidrag beroende av ”genomströmningen” av studenter, det vill säga antalet godkända, vilket blev inledningen till en gradvis kvalitetsförsämring, speciellt som reformen infördes samtidigt som förändringar i grundskolan och gymnasiet hade gjort att studenternas allmänna kunskapsnivå börjat sjunka. Institutionens ekonomi har sedan dess blivit det allt överskuggande samtalsämnet bland lärare och forskare.

För professorerna var emellertid utbildningsminister Carl Thams reform 1998 ett ännu större ingrepp. Den förde in jämlikhets- och jämställdhetsmål i en verksamhet som bygger på vetenskapliga meriter. Den mest kända förändringen var rätten för lektorer att befordras till professorer utan utlysning, om vederbörande hade tillräckliga meriter. Regeringen räknade själv med att antalet professorer skulle öka från 2 000 till 4 000. Att fördubbla antalet innehavare av en viss befattning är ett sätt att minska statusen för den berörda gruppen. Dessutom tillsköts inte extra pengar, vilket betydde att professorerna av institutionerna kunde uppfattas snarare som en ekonomisk börda än som en intellektuell tillgång. Likaså inrättades speciella professurer för kvinnor och professurer i genusteori. Det fastställdes mål för rekrytering av kvinnliga professorer med hot om ekonomiska sanktioner för de lärosäten som inte uppnådde målen. Vid professorsutnämningar skulle vetenskaplig och pedagogisk merit jämställas. Pedagogisk meritering är notoriskt svårdefinierad och ger ett manöverutrymme för den som vill avvisa en sökande. Allt detta innebar ett kraftigt intrång i universitetens hävdvunna meriteringssystem. Institutionsledningen, inte professorerna själva, skulle sedan bestämma hur professorer skulle ”bemannas” med forskning eller undervisning, och rätt till sabbatstermin för forskning avskaffas.

Professorerna hänvisades i allt högre grad till att söka medel för sin forskning utanför det egna universitetet samtidigt som de forskningsstiftelser som skapats av de nedlagda löntagarfonderna lades under regeringens kontroll. Detta betyder att medel ges till det som politikerna prioriterar snarare än till det som är inomvetenskapligt intressant. Professorernas självständighet både ekonomiskt och när det gäller val av forskningsfrågor har på detta sätt reducerats.

Som om detta inte vore nog, kom 2011 en ”autonomireform”, som genom avreglering gav viss självständighet åt universitet och högskolor. Reformen utgick ifrån att högskolorna skulle sträva efter bästa möjliga kvalitet och räknade inte med att flera decenniers politisering hade skapat lokala maktgrupper, som ville behålla en situation som gav dem inflytande. Reformen avskaffade den automatiska rätten till befordran men byggde i andra avseenden vidare på samma politik som uttrycktes i den Thamska reformen. Ordförande i universitetens styrelse skulle hämtas utifrån, rektor skulle inte vara ordförande i universitetsstyrelsen, utan både rektor och ordförande skulle utses av regeringen. I styrelserna skulle det sitta allmänrepresentanter och företrädare för studenterna förutom lärare och forskare, och lärarna sågs alltså bara som en intressegrupp bland andra. Att lärare och forskare skulle utgöra en minoritet i högskolornas ledningar kan inte tolkas på annat sätt än som ett djupt misstroende mot dem från politikerna. Många högskoleledningar beslöt att driva de avreglerade högskolorna som företag och betona ”ledningsfunktionen” snarare än att bygga på kollegiala beslut, vilket varit den akademiska traditionen. När tillsättningen av professorer och lektorer skulle regleras lokalt märktes också en försvagad respekt för sakkunnigförfarandet.

Resultatet av allt detta är att professorer i den tidigare bemärkelsen knappt finns längre. Politikerna vill använda högskolorna som yrkesskolor och för att stimulera den regionala utvecklingen och bidra till integration och jämställdhet. Forskningens kvalitet talas det sällan om. För att försvara sin position på sin högskola pressas professorer av kravet på att publicera så mycket som möjligt, eftersom prestationen mäts kvantitativt. På så sätt ökar antalet publikationer kraftigt, samtidigt som det är oklart om det vetenskapliga värdet ökar i samma mån.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ett allvarligt problem för den vetenskapliga miljön är att det har getts politiskt stöd åt ämnen och inriktningar som har svag vetenskaplig grund. Inom humaniora och samhällsvetenskap har forskningsbidrag getts till ideologiskt inriktade studier i genusvetenskap, multikulturalism och postkolonialism. Inom vårdvetenskaper är ett liknande politiskt inflytande också tydligt. Institutioner i pedagogik inrättades uttryckligen med avsikten att stödja en viss politiskt bestämd utbildningspolitik. Man kan tala både om en allmän ideologisk påverkan och om en direkt statlig beställningsforskning som förvandlar forskaren från en oberoende intellektuell till en underställd tjänsteman som har att göra det han eller hon blir tillsagd. Numera vågar forskare mer sällan yttra sig offentligt om kontroversiella ämnen, därför att detta kan minska deras möjlighet att få forskningsmedel. Det var länge sedan man talade om universiteten som ”de lärdas republik”.

Det är mycket som behöver ändras. Högskolornas styrelser bör ha en klar majoritet av universitetslärare och forskare. Rektorer bör vara ordförande i styrelse. Rektor bör vara både en erfaren lärare och en högt meriterad forskare. Professorer bör utses efter noggrant sakkunnigförfarande, där forskningsmeriterna bör gå före de pedagogiska. Professorer bör i sin tjänst tillförsäkras minst 50 procent av tiden för forskning. Forskningsstiftelser bör frigöras från staten och utse sina egna styrelser. Den dåliga nyheten är alltså att det behövs omfattande förändringar, men den goda nyheten är att våra problem är införda genom politiska beslut, och då är lösningen att ta andra beslut.

Inger Enkvist är professor emerita vid Lunds universitets Språk- och litteraturcentrum.