Svenska Paneuropaföreningen hyllar honom som Skaparen av 1900-talets viktigaste politiska initiativ på vår kontinent. Och ändå var det inte han, RCK, som grundade vare sig Europeiska kol- och stålgemenskapen (1952), Europa­rådet, EEC, eller EFTA!

Om denne expansive greve utan förankring i någon politisk rörelse eller något parti har den engelske journalisten, läraren och före detta chefen för EU-parlamentets Londonkansli Martyn Bond nyligen publicerat en välkommen biografi: Hitler’s Cosmopolitan Bastard – Count Richard Coudenhove-Kalergi and His Vision of Europe.

Det är den första boken om RCK på engelska, och bakom dess tillkomst ligger fem års hårt arbete. Bond har konsulterat ett 80-tal personer i ett halvdussin länder, och bedrivit idog forskning i arkiv och bibliotek. Denna läsvärda 430-sidiga biografi kan betraktas som den definitiva.

Titeln förklaras så här: Hitler fördömde RCK 1928 i en tredje del av Mein Kampf (som utgavs postumt 1961), han var en ”Allerweltbastard”. Det syftade dels på RCK:s etniska bakgrund (österrikisk far och japansk mor), dels på att hans hustru var judinna.

”I Italien, till exempel, ser det till en början bra ut, men efter Mussolinis maktövertagande finns föga hopp om framgång. RCK inser att Il Duce vill krig, ej fred.”

Det kan också vara kul att veta, att RCK fiktivt figurerar i storfilmen Casablanca (1942) i så måtto att han stod som modell för den landsflyktige motståndsmannen Victor Laszlo!

RCK föds 1894 i Tokyo, hans mor är en japansk geisha, fadern en habsburgsk diplomat med tjänstgöring i Japan. Paret flyttar tillbaka med tre barn till Europa när RCK är två år gammal. Barndom i gränslandet mellan Bayern och Österrike på faderns adliga gods och i våningen i huvudstaden Wien. Han blev ”europé från början”, inte med modersmjölken men med fadersarvet. RCK tillägnar sig förutom fadersmålet tyska både franska och engelska.

1917 doktorerar han i filosofi vid Wienuniversitetet. När det habsburgska väldet faller samman vid världskrigets slut väljer han att bli tjeckisk medborgare och börjar på allvar reflektera över tillståndet i Europa och nödvändigheten av att skapa en ny europeisk ordning med fred som grundtanke. Detta blir RCK:s motto och livsuppgift.

Samtidigt börjar en annan, fem år äldre österrikare och korpral, att utveckla sin vision och skapelse.

Adolf Hitler och RCK träffas aldrig även om de må ha skymtat varandra i Wien, överklasspojken och den misslyckade tavelmålaren. Men de möter båda 1920-talet mot bakgrunden av det ohyggliga världskriget som slutar i november 1918. Förlorarna med Tyskland i spetsen påtvingas omfattande ekonomiska sanktioner i Versaillesfördraget. Snart växer nazismen fram i Weimarrepubliken.

Storbritannien och Frankrike sluter sig nationellt, likt USA: i det första fallet med Imperiet som den alltmer falnande drömmen. Ryssland, som slöt en separatfred med Tyskland i mars 1918, inleder en politisk utveckling under namnet Sovjetunionen. Dubbelmonarkin Österrike-­Ungern krossas, nya nationalstater bildas: Tjeckoslovakien, Ungern, Balkan­staterna med flera.

1920 grundas Nationernas förbund, avsett att förhindra nya storkrig. Eftersom varken USA (med president Wilson som den främste tillskyndaren) eller Tyskland är medlemmar förblir NF tandlöst, mest en talk-shop.

Under kriget, 1915, gifter sig RCK med en 13 år äldre och firad skådespelerska, Ida Roland, en kvinna med judiska rötter i nuvarande Slovakien. Blixtförälskelse, stor passion, ett äktenskap som på sitt sätt är en förutsättning för vad som komma skall: RCK finner tidigt i hustrun sin närmaste vapendragare i visionen han föresätter sig att realisera, Europas Förenta Stater. De förblir ett lyckligt par och arbetsteam till hennes död 1951.

Frimurarordnar blir nyttiga verktyg när det efterhand kommer till finansiering av hans Europaprojekt; stora industri- och bankmagnater som Robert Bosch och Max Warburg donerar betydande bidrag till det Paneuropeiska projektets uppbyggnad och drift. Fler följer efterhand.

1923 publicerar RCK ett 150-sidigt manifest: Pan-Europa, två upplagor trycks i rask följd, tiotusentals exemplar sprids. Följande år sjösätts projektet Pan-Europeiska Unionen (PEU). Fredstanken är den centrala, medlet för dess förverkligande är politiskt och ekonomiskt enande av kontinentens nationer, gärna med användande av ett gemensamt språk (RCK föreslår engelska!). En tidskrift startas, Pan-Europa Journal, som får stor spridning och ett gott renommé.

Detta blir sannerligen ingen mass­rörelse, men tanken förvaltas på högre ort av RCK:s främsta politiska vapendragare, bland dem Aristide Briand och Edouard Herriot, båda såväl premiär- som utrikesministrar i flera franska mellankrigsregeringar. På hemmaplan stöder den ös­terrikiske kanslern Ignaz Seipel tankarna.

RCK:s skapelse är långt ifrån den enda på arenan med liknande mission! Bland flera initiativ märks Europäi­scher Kulturbund, som lanseras samtidigt av den likaledes österrikiske prinsen Karl Anton Rohan, och stöds av såväl konservativa politiker som en västeuropeisk kulturelit med namn som Thomas Mann, Karl Gustav Jung och Paul Valéry.

Det har sin poäng att notera att de nordiska länderna inte alls figurerar på RCK:s agenda, varken på 1920-talet eller senare under seklet (med undantag för att han lär sig begreppet geopolitik i Rudolf Kjelléns skrifter). Hans vision är en kontinentaleuropeisk union.

En linje i RCK:s vision handlar om en gränsdragning: såväl det bolsjevikiska Sovjet som den anglosaxiska gemenskapen (Storbritannien och USA) ligger båda utanför ”den europeiska gemenskapen”. Men han såg längre. I RCK:s terminol­ogi finns det fem Globala kraftcentrum: Europa, Nord- och Sydamerika, Storbritannien med kolonierna, Ryssland/Sovjet, och Östasien.

”Här kommer väl svagheterna till ytan av att på ett välmenande, idealistiskt, sätt formulera en fredsvision, utan att definiera de verksamma beståndsdelarna och ange rätt dosering.”

Ekonomiska analyser saknas i de­tta tankebygge. Med Martyn Bonds understatement ”målade RCK de ekonomiska förutsättningarna med bred pensel”. Manifestet inkluderar dock resonemang om valutaoro, arbetslöshet och social misär i ganska betydande detalj, men utan att ordinera verksam medicin i något av fallen.

Här kommer väl svagheterna till ytan av att på ett välmenande, idealistiskt, sätt formulera en fredsvision, utan att definiera de verksamma beståndsdelarna och ange rätt dosering. Bond skriver: ”Som en beskrivning och en prognos var RCK:s bok klar och tydlig, men han var enbart en visionär författare, inte en politisk ledare. Han besatt inga medel att förverkliga sitt program. För detta behövde han hjälp av någon ledande statsman, som kunde ta initiativet.”

Den brittiska inställningen var avvaktande. Landets traditionella Europapolitik, att ”söndra och härska” tillsammans med ambitionen att upprätthålla Samväldet, omfattade inte en grevlig idealism om någon ”enad kontinent” ens om greven bedyrade de fredliga avsikterna.

Dock engagerade sig Winston Churchill i tankegångarna, i synnerhet under de år på 1930-talet han som politisk spelare ute i kylan varnade för tysk expansion och växande makthunger. Bond skriver: ”In official London, European integration was not an option worth considering in the interwar years. The empire took ­centre stage.”

1927 omfattar dock det Paneuropeiska nätverket 15 länder på den europeiska kontinenten.

Hur mäktade RCK med att hantera sitt självpåtagna uppdrag? Han redigerar sin tidskrift, skriver i andra publikationer och far som ett torrt skinn mellan Europas huvudstäder för att mobilisera stöd för sin vision. I Italien, till exempel, ser det till en början bra ut, men efter Mussolinis maktövertagande finns föga hopp om framgång. RCK inser att Il Duce vill krig, ej fred.

IWeimarrepublikens Berlin finner han visst stöd, inte minst hos utrikesministern Gustav Stresemann (som var god vän med Briand), men landets eskalerande finansiella och politiska problem tar all uppmärksamhet för de styrande. Stresemann blir sjuk och avlider i förtid 1929 (Briand går bort 1932) och med nazisterna vid makten är RCK:s chanser att vinna framgång bortblåsta.

1926 arrangerar RCK den första Pan­europeiska kongressen i Wien med mer än 2 000 deltagare. Entusiasmen var mycket stor, men framgången ganska symbolisk. En andra kongress hålls 1930 i Berlin med nedslående resultat och en tredje upplaga i Basel 1932 satte tråkigt nog spiken i kistan för idealisten RCK och hans närmaste påhejare.

Det blev ju under de här åren uppenbart att politiken inriktades på nationella nödåtgärder, inte minst utlösta av börskraschen i USA i oktober 1929. Massarbetslöshet, galopperande inflation, revanschism och framväxten av brutal högerextremism i flera länder på kontinenten sätter effektivt stopp för RCK:s välmenade projekt – politikens dagsfrågor är inte hans; redan 1929 föreslog han att Schiller–Beethovens Ode till glädjen skulle bli Europas hymn, men kören hade inte hunnit sjunga upp sig.

I Österrike mördas 1934 kanslern Dollfuss av nazister, efterträdaren Schuschnigg hotas till livet flera gånger och störtas­ vid Anschluss 1938. Då är det dags för RCK och Ida att packa ihop, ställda inför det högst reella hotet att bli likviderade av nazisterna. Efter en dramatisk flykt med detaljer värdiga den fiktive Victor Laszlo i Casablanca undkommer han och Ida med nöd och näppe Gestapos dödskommando i Wien. Den 4 augusti 1940 landar en Yankee Clipper med dem ombord i New York.

I USA ägnar RCK fem år av intensivt arbete till att övertyga de amerikanska administrationerna (Roosevelts och Trumans) samt Storbritannien om nödvändigheten av att låta de segrande krigsinsatserna mot axelmakterna följas av realiseringen av hans kungstanke, en pan­europeisk union. Han nätverkar, han skriver, han lobbar.

Men är också frikopplad från de robusta politikerna. Churchill och Roosevelt undertecknar Atlantdeklarationen 1941. Segrarmakterna träffas i Jalta och i Potsdam samma år som FN bildas, 1945. Mar­shallhjälpen, i huvudsak ett instrument för att hålla Stalins Sovjetunionen borta från Västeuropa, verkade i fyra år.

Inget av dessa viktiga projekt involverade RCK på något praktiskt sätt eller talade för en paneuropeisk vision, snarare tvärtom. Martyn Bond lägger fram flera bevis på hur irriterande och tidskrävande RCK kunde vara och te sig under sin USA-exil, rent av irrelevant för de styrande som hade fullt upp med annat.

Men skam den som ger sig! Ida och RCK återvänder 1946 per båt till Frankrike med det uttalade syftet att grunda en europeisk parlamentarisk union,­ EPU. Redan i september 1947 lyckas RCK samla 150 europeiska parlamentariker till den första EPU-kongressen i schweiziska Gstaad, Samma dag ägde det konstituerande mötet för länderna i OEEC rum i Paris! (OEEC var från början ett hjälporgan för Marshallplanen; 1961 döps det om till OECD och valde då in även icke-europeiska medlemsstater.)

1946 kräver Churchill i Zürich att ”Vi måste bygga ett Europas Förenta Stater”, och i maj 1948 organiserar han, med sin svärson parlamentarikern Duncan Sandys som handgången man, en manifestation i Haag med en formidabel line-up av deltagare kallad Congress of Europe. Sandys blir RCK:s bête noir, när han tvingar greven att delta på britternas villkor och med deras program, som till och med inkluderande en annorlunda logotype på kongressfanan: ett stort och ganska fult ”E” ersätter det gyllene kristna kors som inramades av en röd apollonisk sol mot en mörkblå fond i RCK:s paneuropeiska skapelse.

I maj 1949 förverkligas Europarådet, Council of Europe, med demokratifrågor, mänskliga rättigheter och utveckling av rättsstatens principer överst på menyn och säte i Strasbourg.

Den grevlige idealisten RCK:s rastlösa ambitioner vänds i början av 1950-talet mot Frankrike och Västtyskland. Han uppvaktar Charles de Gaulle och finner en federalist som bara kan acceptera ett Europabygge, sitt eget: ”Mellan England, som behöver sitt Samvälde, och Tyskland, som ännu letar efter sin nya identitet, har jag alltid ansett att Frankrikes öde, om så bara av geografiska skäl, är att befrämja europeisk enighet.”

Men de Gaulle har i början av 1950-talet inte den politiska makten i Frankrike. Det blir utrikesministern Robert Schuman som i maj 1950 med stöd av affärsmannen Jean Monnet lanserar den deklaration som ett knappt år senare utgör grunden för Europeiska kol- och stål­gemenskapen, det kanske främsta fredsprojekt som sett dagens ljus. Var fanns RCK? I kulisserna.

Där befann han sig också när nästa projekt sjösattes 1958 genom Romfördraget: EEG (EEC). Det innebar en utveckling av kol- och stålgemenskapen med de bekanta ”fria rörligheterna” för varor, tjänster, personer och kapital. Sex medlemsländer, fransk och västtysk dominans. Motvikten EFTA, den europeiska frihandelssammanslutningen, bildades 1960 av sju medlemsländer inklusive Sverige och med Storbritannien i spetsen.

Bond skriver: ”RCK ville bygga ett Europa genom att nämna de stora frågorna först och sedan titta på detaljerna, snitsa till det generella med politiken och lämna det ekonomiska hantverket till statstjänstemän och affärsmän. Jean Monnet, å andra sidan, startade bygget utifrån de intrikata detaljerna i de gemensamma intressena för att få människor att arbeta tillsammans och därmed visa att bakom intresseskillnaderna och den geografiska tillhörigheten finns ett gemensamt intresse.”

En avslutande reflektion om denna gedigna biografi är att vi som goda européer nästan är skyldiga Martyn Bond och oss själva att läsa boken. Den erbjuder onekligen tuggmotstånd för den som inte har de politiska skeendena under 1900-talet och de ledande aktörerna i dessa på sina fem fingrar. Behållningen får läsaren i den historielektion han eller hon behövde, för att bättre kunna tyda mönstren bakom EU:s inneboende motsättningar, till exempel mellan forna västallierade nationer och de länder som föll under Sovjettidens östeuropeiska ok. En nyttig lektion för oss i kontinentens norra utkanter kan vara insikten om hur marginellt vårt inflytande över EU-tanken har varit och är. Lustigt, att det blev en engelsman (om än en svuren Remainer), som levererade dessa insikter!