En av flera statsvetenskapliga definitioner av vallöften är ”testbara åtaganden om framtida agerande eller utfall”. Ett parti har lovat att göra något, allra helst före utgången av en viss tidsperiod.

Det kan finnas helt olika syn på vad ett vallöfte är. Är det förslaget i sig, eller själva målet med och syftet bakom förslaget? Är det vad partiet har lovat eller även enskilda partiföreträdare? Är det vad väljare tycker borde ha lovats? Är det bara sådant som nämns i valmanifest eller även besked som endast ges i till exempel ett tal, en intervju eller en debatt? Man kan också särskilja mellan det som har lovats inför och under mandatperioden. Bådadera kan så klart utvärderas i slutet av mandatperioden, men endast det förstnämnda förtjänar att kallas för just vallöfte.

Vallöftesforskare inriktar sig på det som uttryckligen har lovats, och helst i valmanifest. I medierapporteringen omvandlas dock ibland det som politiker säger till ”löfte”. Ett sådant exempel är när socialförsäkringsminister Annika Strandhälls (S) ord ”det handlar om en djupare analys, att skaffa ett bättre underlag för vidare diskussioner” på SvD Näringslivs framsida den 6 maj blev till ”Ministern lovar jämställda pensioner”. Ett annat är när Dagens Industri den 30 maj satte rubriken ”Löfvens nya löfte: 10 000 jobb” om förslaget att i offentliga upphandlingar ställa krav på att långtidsarbetslösa ska anställas. Att väljare kan anse att mer än löftena i valmanifestet har utlovats, är därför kanske inte så konstigt.

Vi har idag en flerpartiregering som inte har gått till val på ett gemensamt valmanifest. Det har inte hänt sedan mandatperioden 1991–1994, då Moderaterna och Folkpartiet gick till val på ett gemensamt program och sedan bildade regering där även Centerpartiet och Kristdemokraterna ingick.

Om nästa val hålls 2018 kommer det alltså att ha varit 24 år sedan en regering utan gemensamma vallöften utvärderades. Situationen kommer ändå inte att vara helt jämförbar med den i valet 1994. Då var det två av fyra regeringspartier med gemensamma vallöften att utvärdera. I nästa val kommer det att vara noll av två.

Hur ska väljarna i nästa val utvärdera sittande regering, vars båda partier saknar gemensamma vallöften? De kan och kommer att utvärdera var för sig, som partier. Det kommer att göras av medier och statsvetare vilka granskar respektive partis valmanifest. Det kommer också att göras av väljarna i den meningen att de röstar på partier och inget annat.

Partierna kan var för sig, på frågor om varför de inte har hållit ett vallöfte, hänvisa till att de inte är ensamma i regeringen, varför de inte alltid kan få som de vill. Så har till exempel finansminister Magdalena Andersson gjort (Helsingborgs Dagblad 26/5) om bensinskattehöjningen: ”[S]å är det i en koalitionsregering. Man får kompromissa.”

En slutsats som dras i statsvetenskaplig forskning är att de regeringsformer som har högst löftesuppfyllandegrad är enpartiregeringar (även i minoritet) och koalitionsregeringar som enas om ett valmanifest före valet. Sannolikheten att ett löfte uppfylls tycks bli högre om mer än ett parti har avgett löftet. Så om den nuvarande regeringens partier misslyckas med många av sina respektive vallöften, är det varken oväntat eller oförståeligt.

Men hur ska regeringen – inte bara dess partier var för sig – utvärderas? Eftersom det var länge sedan vi hade en situation med koalitionsregering utan gemensamma vallöften att utvärdera, är det angeläget att i god tid före nästa val diskutera detta.

I en mening kan regeringens vallöftesuppfyllande inte utvärderas alls, eftersom dess två partier inte har lovat något överhuvudtaget före valet i något gemensamt valmanifest. Man skulle kunna sammanställa de förslag som återfinns i båda de två regeringspartiernas respektive valmanifest och se dem som gemensamma vallöften. Men det skulle bli en godtycklig sammanställning. Istället skulle man kunna göra en sammanställning över hur stor andel löften som har uppfyllts i Socialdemokraternas respektive Miljöpartiets valmanifest, för att därefter räkna fram ett genomsnitt och vikta efter de båda partiernas respektive storlek, eftersom det är ett rimligt antagande att ett större parti får igenom mer i förhandlingar.

I vilken mån Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att leva upp till sina vallöften är upp till var och en att bedöma och om procentandelen kommer att vara högre eller lägre än de senaste decenniernas regeringar. Man bör dock inte bara utgå ifrån hur statistiken ser ut historiskt, det vill säga vilken procentandel som tidigare liknande (minoritetsregering utan gemensamma vallöften) regeringar har uppnått, utan man bör även ta hänsyn till hur själva löftena är formulerade. Låt oss se på några exempel i Socialdemokraternas valmanifest.

Partiet säger att det ska ”åtgärda tågkaoset” och skriver: ”Vi vill öka anslagen till underhåll och påskynda utbyggnaden av järnvägen. Underhållet av de svenska järnvägarna ska förstatligas.” Här blir det ju avgörande om man räknar ”åtgärda tågkaoset” som ett vallöfte och om det räcker med att öka anslagen för att löftet ska anses uppfyllt. Det ansågs i vilket fall räcka när partiet självt inför sin kongress i våras presenterade en lista (Vallöften för mandatperioden, 27/5 -15) med en egen uppföljning av vissa – men alltså inte alla – av vallöftena. Man kallar ”Åtgärda tågkaoset” som vallöfte och prickar av som ”Åtgärdat/förslag ligger i budget/på riksdagens bord”, med motiveringen att järnvägsunderhållet ökas 2016–2018. Det är inte helt säkert att väljarna därmed anser att ”tågkaoset” är ”åtgärdat”.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Till de löften som återfinns i valmanifestet, men som inte inkluderades i uppföljningen, hör ”klara de svenska miljömålen” (de 16 miljömål som har satts upp av Sveriges riksdag och som ska nås 2020). Dessa mål är ofta allmänt hålla (”Frisk luft”, ”Giftfri miljö”, ”Myllrande våtmarker”, ”Storslagen fjällmiljö” etcetera) och enligt den senaste bedömningen kommer två av målen att nås 2020. Den enda åtgärd som Socialdemokraterna nämner i sitt valmanifest under rubriken ”Klara de svenska miljömålen” är en miljömålsmiljard för att stärka det lokala engagemanget. Frågan är om löftet att ”klara de svenska miljömålen” ska anses uppfyllt i och med denna investeringsmiljard.

Vari själva löftena består är alltså avgörande för utvärderingen i slutet av mandatperioden. Men om inte Socialdemokraternas löfte var att faktiskt åtgärda ”tågkaoset” och klara miljömålen (eller för den delen att trygga energiförsörjningen och att skapa en jämlik skola) hade de ju inte behövt formulera sig så. Man får anta att de menar vad de skriver. Det kan i vilket fall bli svårt att övertyga väljarna om motsatsen, inte minst om man vill att väljarna ska ge ett bra betyg i sin bakåtblickande utvärdering.

Så vi har en koalitionsregering i minoritet och utan gemensamt valmanifest, och vissa oklarheter om vad som egentligen har utlovats i åtminstone Socialdemokraternas valmanifest och om hur testbara löftena är. Till det ska vi lägga att väljare utöver valmanifesten räknar med andra besked (som till exempel beskeden om rot och bensinskatt vilka inte nämns alls i Socialdemokraternas valmanifest), och sådant som väljarna själva anser borde ha utlovats. Men regeringspartierna kommer i alla fall att kunna säga att folk inte ska förvänta sig så mycket och hänvisa till att betydande kompromisser har varit ofrånkomliga eftersom de inte hade förhandlat före valet. Det – att inte ha förhandlat ihop sig före valet – kan därmed visa sig bli en säregen lösning på det problem med ”de stigande förväntningarnas missnöje” som Tage Erlander, dock i ett helt annat sammanhang, såg. Regeringens räddning kan alltså bli ”de låga förväntningarnas förnöjsamhet” eller åtminstone ”liknöjdhet”.

Linus Adolphson är seniorkonsult på Kreab. Han var fram till valet 2014 planeringschef hos Fredrik Reinfeldt i Statsrådsberedningen och dessförinnan politiskt sakkunnig hos Anders Borg på finansdepartementet.