Också frågan om dess värde delar det lärda etablissemanget. Somliga menar att den var nödvändig och, trots allt, välsignelsebringande, medan andra med emfas hävdar att den visade sitt rätta ansikte med den blodiga terror som skulle komma att drabba Frankrike under några månader under 1790-talets första hälft. När Zhou Enlai, Kinas premiärminister under Mao Zedong, någon gång på 1970-talet tillfrågades om vad han ansåg om franska revolutionen, svarade han att det var för tidigt att säga. Detta svar brukar citeras för att demonstrera orientalisk vishet och Kinas långa historiska perspektiv. I själv verket lär det bygga på ett missförstånd. Zhou tycks ha trott att frågan gällde majrevolten 1968, och det ställer ju svaret i ett något annorlunda ljus.

Så trots alla dessa studier av dessa skickelsedigra år är juryn fortfarande ute. Vad orsakade revolutionen? Vilka var dess viktigaste aktörer? Hur såg dess ideologiska kärna ut? Var Robespierres terror en konsekvens av det som föregick den eller ett tragiskt svek mot de revolutionära idealen? Dessa frågor, och många snarlika, har nu ställts i ett par hundra år, och några definitiva, slutgiltiga svar kanske inte finns. De ställs alltid ur ett subjektivt historiskt perspektiv. Varje generation av historiker kommer till revolutionen med sina egna frågor och hittar då om inte helt nya så åtminstone sina egna svar.

Det gäller inte minst den eminente och produktive historikern Jonathan Israel, som är professor vid Institute for Advanced Study i Princeton, som i sin Revolutionary Ideas drar sitt eget betydande strå till den revolutionära stacken.

För att rätt förstå denna oavlåtligen fängslande bok måste man sätta in den i ett sammanhang, och det sammanhanget utgörs av de böcker som Israel tidigare har skrivit. I början av innevarande århundrade publicerade han tre böcker på sammanlagt nästan 3 000 sidor där han gav sin i vissa kretsar kontroversiella men i mitt tycke övertygande bild av upplysningen. Istället för att göra den till en fransk och engelsk affär med Locke, Montesquieu, Voltaire, Hume, Rousseau, Smith, Gibbon och Burke som huvudpersoner, gick han tillbaka till 1600-talets Holland och Spinoza. Det var där och då det började.

Spinozas materialism, som snuddar vid ateismen, är det fundament som upplysningen bygger på, eller i alla fall den radikala delen av den. Israel urskiljer nämligen flera huvudlinjer i rörelsen. En radikal del, som har hans fulla sympati, och en moderat som han vanligen behandlar med ett illa dolt förakt. Den moderata upplysningen representeras kanske främst av Voltaire, som visserligen då och då stod upp för rätta värden och som var en briljant och elak polemiker. Men det räcker inte för att vinna Israels fulla gillande. Voltaire och andra inom den moderata delen trodde på någon form av gud, de stödde ett monarkiskt statsskick, de ville skynda långsamt, de förespråkade reformer och inte revolution. De försvarade rasistiska inrättningar som slaveri. De fjäskade inför överheten och älskade att frottera sig med kungligheter och aristokrater. Listan på deras skamliga handlingar och åsikter kan som synes göras lång.

I flera tidigare skildringar av upplysningen har denna skara stått i centrum på bekostnad av Israels hjältar, som då fått nöja sig med att spela undanskymda roller. I sin mäktiga trilogi lyfter han fram mera radikala för att inte säga revolutionära tänkare som d’Holbach, Helvétius, Diderot och Condorcet, som alla ville se en radikal brytning med l’ancien régime och alla dess gudar och kungar och furstar. En ny värld måste skapas, och det kunde bara ske ”när den sista kungen strypts av den sista prästens tarmar”. Det bör väl tilläggas att Israels läsning har gett upphov till en ofta ganska häftig och därför riktigt underhållande debatt. Israel är inte bara mäkta lärd, utan också en skarp polemiker. Det är mot denna bakgrund som man bör läsa Revolutionary Ideas, som är ett mycket övertygande försök att rättfärdiga den tidigare tolkningen av upplysningen.

Snabbt nämner Israel att vissa forskare har försökt att förklara franska revolutionens ursprung genom att hänvisa till sociala och ekonomiska faktorer, som den franska statens enorma skulder eller det höga priset på bröd. Han kan inte förneka att det väl ligger något i sådana förklaringar, men han avfärdar dem tämligen bryskt och kortfattat. Hans tes, som han lika engagerat som engagerande argumenterar för, vill slå fast att revolutionens motor är den radikala upplysning vars främsta talesman idag är han själv. Revolutionen förverkligades genom en liten elits idéer, inte genom den stora massans sällan särskilt välartikulerade missnöje.

Israel, som förvisso är väl insatt i sekundärlitteraturen om revolutionen, bygger sin tes så långt som möjligt på källor från tiden i sin ibland nästan förvirrande detaljerade skildring. Han ser hela tiden skarpa skiljelinjer mellan de revolutionära aktörerna. Somliga ville bara inskränka kungens maktbefogenheter och adelns privilegier. Denna grupp, som ofta anklagas för en skändlig modérantisme, hade till en början överhanden. Men efter det att kungen hade försökt fly från Paris och dessutom på ganska goda grunder misstänktes för att ha konspirerat med utländska krönta huvuden, radikaliserades revolutionen.

Ludvig XVI, senare känd som medborgare Capet, verkade aldrig riktigt ha förstått vad som hände omkring honom. Han visade sig omedgörlig och trodde i det längsta att den absoluta kungamakten kunde återställas. Han slutade på schavotten till andra europeiska kungars fasa. Dessa hade redan börjat gadda ihop sig mot det revolutionära och republikanska Frankrike, som dessutom blev allt mera antiklerikalt; präster avsattes och ersattes med nya som tvingades att svära en trohetsed till republiken och den revolutionära konstitutionen.

Israel urskiljer en demokratisk, republikansk kärna i revolutionen vars främsta namn var Condorcet, som är den store hjälten i denna bok, men snart uppstod – det tycks vara ödet för alla revolutioner – inre slitningar. Ändå lyckades den demokratiska falangen 1793 genomdriva en konstitution, grundad på jämlikhet, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, som gjorde Frankrike till världens första demokratiska republik. Författningen röstades igenom med en förkrossande majoritet: 1 714 266 röster för och endast cirka 12 000 mot.

Men denna författning kom att få ett kort liv. Robespierre grep genom en kupp makten. Han stod nära Marat och andra demagogiska populister. Terrorn stod för dörren där Robespierre och hantlangare som Saint-Just ställde till med ett blodbad som revolutionen aldrig kom att hämta sig från. Hur många som avrättades under denna period vet man inte. Officiella siffror talar om 30 000 mördade under en tiomånaders period, men det räcker nog inte. Illa nog, men Israel påpekar att långt fler än så dödades i Fredrik den stores militära kampanjer eller i den engelska repressionen av upproret på Irland 1798.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Robespierre var inte, och här är Israel mycket bestämd, en del av den radikala upplysningen, han var inte en del av upplysningen överhuvudtaget. Han avskydde dem som hade skapat den och gjorde sitt yttersta för att sända dem alla till giljotinen. Han var en populist som förläst sig på Rousseau men ändå inte förstått. En bigott fanatiker som misstrodde alla med lite bildning. Han talade vitt och brett om dygden som han själv förkroppsligade mer än någon annan. Medan de verkliga upplysarna ständigt betonade hur viktigt det var att utbilda folket så det kunde fatta kloka beslut och inse sitt eget bästa, ville Robespierre manipulera det genom folkliga fester och massmanifestationer. Hos honom finns flera egenskaper som skulle komma att utmärka 1900-talets värsta diktatorer men inget av det som kännetecknade en Diderot eller Condorcet.

Robespierre avskydde den ateism som hans fiender omfattade och ersatte den med en kult av ett högsta väsen, en reform som snart kom att med rätta förlöjligas. I Israels läsning är han alltså inte upplysningens och revolutionens logiska fortsättning, utan dess motsats: en maktgalen fanatiker, en auktoritär populistisk diktator som hatade och motarbetade upplysningens demokratiska ideal. Det är så Israel beskriver honom. Därtill är han närmast nödd och tvungen för annars skulle den historia han berättar i sin magnifika trilogi visa sig leda till massdöd på giljotinen.

Revolutionary Ideas är en ganska svart-vit skildring med få schatteringar av grått. Dramats personer är antingen goda eller onda. Israel insisterar envist på att revolutionen, den goda delen av den i alla fall, drevs av den radikala upplysningens idéer, som endast omfattades och förstods av en liten elit. Den stora massan, den som lyssnade på Marats och Robespierres demagogiska och populistiska hets, var ett hinder, inte en pådrivande kraft. Ekonomiska, sociala och demografiska aspekter spelar en underordnad roll hos Israel, och därmed utmanar han andra revolutionshistoriker som hellre undersöker hur väder och skördar påverkade priset på mat och andra förnödenheter. Medan de bråkar med varandra och på så sätt för kunskapen framåt, kan vi andra läsa denna lysande skildring av vad som framstår som den moderna världens politiska födelse.