På den socialdemokratiska partikongressen 2013 angrep Löfven den sittande alliansregeringen för utstuderad uselhet på alla tänkbara plan. I tillägg till allt materiellt elände som Reinfeldtregeringen ådragit Sverige hade man dessutom förfallit till rasism. Eller i alla fall till ”rasistiska tankesätt”. Jag är lite osäker på skiljelinjen, men möjligen handlar det om rasism i tanke och kanske ord, snarare än rasism i handling.

”Löfven försöker först skoja bort frågan.”

”Rasistiska tankesätt visar sig i hela samhället, till och med i regeringen”, dundrade Stefan Löfven. Någon vidare kvalifikation av den hårda anklagelsen gjordes inte. Vem i regering nyttjade ett ”rasistiskt tankesätt”? Hur kom det till uttryck? Hur ofta hände det? Och ”hela samhället”?

Det hela hade väl normalt stannat vid det. Det var ju kongress och någon kvarglömd spinndoktor från tidigare ledarskap kände väl att det behövdes lite identitetspolitiska signaler i talet, för att visa att Stefan Löfven inte bara var intresserad av industripolitik.

Men en journalist på Sveriges Radio – jag avstår från att se ironin i just det eller att vederbörande hade invandrarbakgrund – frågade Stefan Löfven några dagar senare hur han själv hade det med rasismen.

”Vilken rasism har du hittat hos dig, när du har rannsakat ditt inre?”
Löfven försöker först skoja bort frågan. Lätt överraskad av att ha blivit tagen på allvar, eller i alla fall på orden. För om rasismen finns i hela samhället så borde den ju även finnas hos den som gjort denna observation. Om alla har skuld så kastas rimligen inga stenar.

Journalisten biter sig fast: ”Men det handlar ju om att se strukturer också i sig själv? Har du hittat något sådant?”

Till slut kommer svaret. ”Nej”.

Stefan Löfven har inte hittat några ”strukturer” hos sig själv. Rasismen finns i hela samhället. Den finns till och med i alliansregeringen. Men den finns inte hos Stefan Löfven eller i hans ”inre”. Den socialdemokratiska partiledaren såg igenom sina egna nya identitetspolitiska kläder. Sedan dess talar han inte om de överallt förhärskande rasistiska strukturerna.
”jag har en dröm”, sa Martin Luther King jr i sitt berömda tal vid Lincolnmonumentet i ­Washington den 28 augusti 1963. Det var ett tal med rötterna i den mycket amerikanska blandning av kristendom och upplysning som alltid präglat landet.

Och han var specifik. Han hade en dröm om att vita och svarta barn i den segregerade Södern en dag skulle kunna leva som systrar och bröder. ”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”

När sa en ledande svensk politiker det senast? När talade någon om ett samhälle bortom ras eller fördomar?

Upplysningens ideal om idéernas frihet, människans jämlikhet och den öppna och kritiska diskussionen hotas idag av en kombination av aningslöshet och feghet inför krafter som vill något helt annat. Som vill att vi ska dömas efter färgen på vår hud och inte för våra handlingar eller måttet av våra karaktärer. Nu senast i ett upprop av 39 medarbetare på Sveriges Radio, som inte bara anklagar företaget för rasism utan som dessutom vill upprätta etniska register över medarbetarna.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

60 år efter Martin Luther Kings tal ägnar sig Sveriges Radios vd åt en krishantering där hon bedyrar att man visst rekryterar på etnisk grund. (En linje som sedan modifierades. Man får väl anta att det finns jurister på personalavdelningen.)

Sveriges radios ledning har lekt med den eld som nu bränner deras fingrar. Lösningen är inte att fortsätta att jamsa med, utan att stå upp för idén om ett samhälle där människor faktiskt döms efter sina handlingar och inte efter sin hudfärg. För i det ögonblick som upplysningen börjar köpslå med identitetspolitiken så är den förlorad.

Det innebär inte att det inte förekommer diskriminering eller att människor inte utsätts för rasism. Seriösa företag arbetar stenhårt med att motarbeta det och för att skapa en arbetsmiljö för individer och inte för ”strukturer”. Vi har långt kvar till förverkligandet av Martin Lu­ther Kings dröm. Men det gör den inte mind­re sann. Vi har alla ett ansvar. Som samhällsmedborgare och medmänniskor. Som politiker och skribenter.

Men priset av att ge upp drömmen om ett samhälle bortom fördomar betalar vi alla. Framförallt för att vi då på förhand underkänner arbetet för tolerans och ett samhälle där människor bedöms som individer. Då är vi på väg ner på det sluttande planet. I accelererande hastighet.