Men intresset för Regeringsformen har ökat. Frågan är om skälen är de rätta.

1974 års regeringsform ersatte 1809 års. När den avskaffades efter 165 år var den världens äldsta skrivna konstitution, efter den amerikanska. Samtidigt hade gamla RF genomgått hundratals större och mindre förändringar och var en sorts konstitutionellt skal.

I samband med 150 årsjubiléet den 6 juni 1959 slog televisionen förvisso till med ett minnesprogram på bästa sändningstid, men i övrigt var entusiasmen rätt begränsad bland jurister, statsvetare och politiker. Huvudsekreteraren i 1950-talets Författningsutredning beskrev 1809 års RF som ”en dekorativ form, som på väsentliga punkter har så lite kontakt med det aktuella politiska livets former”.

Den mest omdebatterade förändringen 1974 var att kungen avlövades sin formella makt genom kompromissen i Torekov. Detta med en nit som utmanar löjet och bland annat värkte fram den udda och illa genomtänkta svenska ordningen att parlamentets talman föreslår regeringschef.

Ett femtioårs­kalas kunde ha inletts mer harmoniskt.

den stora sakliga förändringen var formaliseringen av parlamentarismen. Som i praktiken var just en formalitet, men kom att tränga undan maktdelningsprinciperna i 1809 års RF. Då skulle makten delas mellan kung och ständer. Nu skulle makten komma ur folket och manifesteras i folkrepresentationen. Och den skulle helst inte delas alls.

Domstolarnas roll blev svag. Bara om lag ”uppenbart” stred mot grundlag skulle domarna kunna avstå från att tillämpa den och starka krafter – bland annat LO – drev linjen att någon lagprövningen överhuvudtaget inte skulle förekomma.

Folkviljan skulle inte bara styra, den skulle helst få så omedelbart genomslag som möjligt. Olof Palme lugnade republikanerna i partiet med att monarkin kunde tas bort med ett pennstreck.

Debatten har sedan dess haft tre tendenser. Folkvilja, rättigheter och maktdelning.

Folksuveräniteten är Regeringsformens grundläggande credo. 1974 stod föreställningen om folkviljans klokskap i zenit.

Medborgarnas rättigheter var en stor debatt under 70-talet och frågan om rättighetskatalogen ett betydande trätoämne. Över tid och med EU-inträdet har medborgarnas skydd och rättigheter stärkts.

Maktdelningen har ökat genom att domstolarnas ställning har stärkts och uppenbarhetskriteriet har avskaffats. Det råder idag bred enighet om domstolarna oberoende.

Vi har en mer balanserad och bättre grundlag idag än för femtio år sedan och vi upplever en renässans för den liberala demokratin. Men det är något som skaver.

konstitutionell debatt har alltid blandat principer och intresse. Och inte sällan har betydande fingerfärdighet gjort princip av intresse.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Under 50- och 60-talen var valsystemet den stora frågan. Den matematiskt begåvade ordföranden i Författningsutredningen – den tidigare socialdemokratiske statsministern Rickard Sandler – var så till den milda grad intresserad att han fick datakörningar av olika valsystem budade till sig under FN:s generalförsamlingsmöte i New York.

Avskaffandet av tvåkammarriksdagen och införandet av ett strikt proportionerligt valsystem drevs till en inte obetydlig del igenom för att det rådande systemet gynnade Socialdemokraterna. Enkammarriksdagen var vägen till maktskifte. Till priset av minskad maktdelning.

1974 års RF föddes i en närmst sakral inställning till folkviljan. Femtio år senare har pendeln svängt. För att Sverige ”inte ska bli som Ungern” är det nu i sin ordning att ställa upp ambitiösa spärrar mot majoritetens genomslag. Det är en konstitutionell debatt i trångmål.

I riksdagsdebatten om rättighetskatalogen våren 1976 varnade Olof Palme för att man riskerade ”klavbinda” parlamentarismen. Statsministern argumenterade för att folkviljan och inte grundlagen i slutänden måste vara demokratins värn. Knappt femtio år senare vill hans partikamrater skriva in public services nuvarande finansiering och organisation i grundlagen och brännmärker dem som tycker annorlunda som ”den liberala demokratins” dödgrävare.

Folkviljan har gått från att vara det demokratiska systemets garant till att utgöra ett hot. Ett femtioårskalas kunde ha inletts mer harmoniskt. Om nu folket är bjudet.