Det verkar finnas ett omvänt samband mellan allmänintresse och namnpubliceringar. Ju större allmänintresse, desto lägre sannolikhet för namnpublicering. Hur kommer det sig annars att en medialt omhuldad högt uppsatt militär på Försvarshögskolan som suttit häktad misstänkt för brott mot rikets säkerhet skyddats av så gott som samtliga traditionella medier? Detta samtidigt som två unga kvinnor av många medier namngivits för ett mord på en 21-årig kvinna under tragiska omständigheter i Vetlanda.

Om vi tittar på mediernas egen definition av ”allmänintresse” så handlar det om en uppgift som det är så viktigt för allmänheten att känna till att det ska vara försvarligt att delge mediekonsumenterna informationen, även i beaktande av den betydande publicitetsskada det ofta medför för de utpekade och deras anhöriga.

Att detta kriterium är uppfyllt för ”toppmilitären” men icke så för de båda kvinnorna förefaller uppenbart. Den misstänkte militärens samhällsposition, brottets karaktär och potentiella allvar, allmänhetens tidigare relation till den misstänkte, allt talar för att det här föreligger ett oavvisligt allmänintresse, att namnet bör publiceras.

Mediernas argumentation för namnpubliceringen av de unga kvinnorna, att det rör sig om ett mycket uppmärksammat brott, känns i jämförelse närmast befängt eftersom det är medierna själva som styr uppmärksamhetsgraden.

”Utgivarna är rädda för en förtalsprocess ifall den misstänkte senare frias.”

Dessutom är det indirekt ett medgivande av att det inte handlar om allmänintresse enligt definitionen ovan, utan om ett rent nyfikenhetsintresse, något medierna annars brukar vara noga med att exkludera ur katalogen av kriterier giltiga vid namnpubliceringar.

För det är väl inte så att medierna gör en övervägd kalkyl av riskerna för klander, och att de självklart är större om den utpekade kan förväntas ha kunskap om hur de olika överklagandeprocesserna går till?

Utgivarnas huvudskäl för att namnge i ena fallet och avstå i det andra är också juridiskt, eller snarare bottnande i en rädsla för en juridik man inte tror sig behärska. Kvinnorna är dömda i en instans, mannen bara misstänkt. Utgivarna är rädda för en förtalsprocess ifall den misstänkte senare frias.

För det första är det orimligt att hänsyn till den egna verksamheten ska övertrumfa allmänhetens rätt till relevant information. Uppgifter som medierna besitter men av interna skäl inte delar med sig av.

För det andra är det långt ifrån säkert att farhågorna är befogade. Ett domstolsbeslut är fattat även när det gäller häktning. Om medierna delger detta domstolsbeslut, och tydligt anger rättslig status, borde rimligtvis den vid friande dom uppkomna skadan kunna hänföras till rättssystemet. Häktas det på för lättvindiga grunder i Sverige? Är det rimligt att häkta någon för brott mot rikets säkerhet bara så där på måfå? Det kan inte vara mediernas uppgift att skydda rättssystemet.

Samma resonemang kan anföras efter att en häktning hävts men där misstankar kvarstår. Det signalerar att brottet inte bedöms som grovt. Men medierna kan och ska likafullt inte ikläda sig någon juridisk kappa. Det är, med omvända förtecken, som att inte skriva om en OS-medaljör för att det i efterhand skulle kunna visa sig handla om doping.

Lyckosamma förtalsprocesser mot medier uppkommer heller inte ofta vid genomtänkta publiceringsbeslut kopplade till allmänintresset. Det är i sådana fall oftast fråga om olika publicistiska haverier och inte namnpubliceringarna i sig.

En medial huvudfråga är: Varför uppstår ett allmänintresse som tidigare inte funnits när en person döms för ett brott? Varför uppkom detta allmänintresse efter avkunnad dom i Vetlandafallet?

Och är det verkligen så att en eventuellt friande dom mot ”toppmilitären” skulle utgöra ett belägg för att medierna som inte namnpublicerat gjort rätt?

Ta ett annat i tiden närliggande fall. En moderat riksdagsledamot försätter sig i en situation där en 25-årig kvinna kan pressa honom att betala 65 000 kronor för att hon inte ska sprida bilder tagna i samband med en påstådd sexköpsaffär. Kvinnan döms för utpressning. Riksdagsledamoten frias från misstankar om köp av sexuella tjänster. Är det rimligt att hävda att det var rätt att inte namnge en lagstiftare som på detta sätt gjort sig användbar i utpressningssammanhang, bara för att han senare frias i ett sexköpsmål? Lejonparten av alla utgivare tycks anse det.

En svensk tidningsman som tydligt markerat att bedömningen av allmänintresset är publicistiskt och inte juridiskt är Jan Wifstrand. År 2003 namnpublicerade han som utgivare för Dagens Nyheter den då för mordet på Anna Lindh misstänkte och häktade Mijailo Mijailovic. Kritiken mot Wifstrand för att inte vänta in rättsprocessen var hård den gången. Men om Mijailovic senare friats, skulle det då ha varit det publicistiska eller rättsliga systemet som brustit?

En annan intressant aspekt vid jämförelsen mellan Vetlanda och ”toppmilitären” rör frågan om olika individer kopplade till samma brott ska behandlas i klump av utgivare i namnpubliceringshänseende.

I Vetlandafallet friades en av de åtalade från mordanklagelserna i högre instans. I fallet med rikets säkerhet var också den medialt kände militärens på FRA anställda fru häktad.

När det gäller Vetlanda är grundfrågan enkel eftersom ingen av dem borde ha namngivits överhuvudtaget. Hade det funnits ett allmänintresse så skulle det efter häktning lika självklart ha omfattat båda.

I militärmålet är frågan i förstone inte lika självklar eftersom kvinnan inte tidigare varit medialt exponerad. Hela hennes verksamhet bygger på osynlighet och anonymitet. Publicitetsskadan av en namngivning skulle vara mycket stor. Givet misstankarnas karaktär, och domstolens häktningsbeslut, förelåg ändå ett rimligt allmänintresse för publicering. Vi har här inte ett läge där den enes skuld utesluter den andres, tvärtom.

När journalistiken trasslar in sig för mycket i att gradera skuld hos häktade riskerar det annars att bli väldigt fel. Detta belystes tydligt i samband med de så kallade Stureplansmorden i december 1994. Fyra personer dödades och ett tjugotal skadades av kulor avlossade med automatkarbin mot entrén till nattklubben Sturecompagniet.

Polisen gick ut med en efterlysning mot Guillermo Marquez Jara och Tommy Zethraeus. De flesta medier publicerade namn och bild på de misstänkta, enligt polisen för allmänheten farliga, förövarna. Dagens Nyheter valde dock att enbart publicera namn och bild på Marquez Jara eftersom denne var misstänkt för mord medan Zethraeus enbart var misstänkt för medhjälp. Utgivaren Christina Jutterström menade att eftersom det inte fanns någon information om i vad denna medhjälp bestod förelåg inte tillräckliga skäl för namngivning.

När det sedan framkom att det var Zethreaus som skjutit och Marquez Jara som varit medhjälpare framstod förstås publiceringsbeslutet som bisarrt. Om utgivaren den gången tänkt lite mer publicistiskt, allmänintresset, och lite mindre juridiskt, brottskategoriseringen, hade nog bedömningen blivit en annan.

Populärt

Hundra år av spökjakt

För hundra år sedan föreställde vi oss att universum i stort sett bestod av vår egen galax omgiven av tomrum. De små lysande fläckarna här och där i Vintergatan kallades nebulosor och antogs vara gasmoln, fast de flesta av dem i själva verket är andra galaxer på hisnande avstånd från vår egen.

Göran Frankel Recension 2022 8

I samband med namnpubliceringsbeslut uppkommer också andra publicistiska frågor som inte direkt har med beslutet i det enskilda fallet att göra, men väl med tillämpningens konsekvenser.

Använder medier pseudonymer för att kunna vara mer spekulativa i sin journalistik? Kan man skriva saker om en misstänkt ”toppmilitär” som man drar sig för om personen är namngiven? Är beteckningar som ”Nöjesprofilen”, ”Kulturprofilen” och ”TV4-profilen” till för att minimera publicitetsskadan, eller finns där helt andra motiv?

Den andra konsekvensen är av motsatt natur. Det kan hos en redaktion där namn och bild på en misstänkt publicerats uppstå en med- eller omedveten önskan om att personen ska fällas, att det i efterhand skulle rättfärdiga publiceringsbeslutet. Det är ett logiskt felslut men det kan ändå påverka rapporteringen bort från sådant som talar för den misstänktes oskuld.

Båda dessa frågor utgör nu utmärkta studieobjekt för medieforskare. Har Sydsvenskan som namnpublicerat ”toppmilitären” behandlat fallet annorlunda än alla mediebolag som inte gjort det?

Mycket vore vunnet om utgivare regelmässigt för sina tittare och läsare talade om varför de beslutat att inte namnpublicera. Det är detta som allmänheten behöver få klarhet i. Nu skrivs och talas det tvärtom mest om besluten att namnpublicera. Men det blir närmast tautologiskt, förklaringen ligger där i själva publiceringen: det finns ett allmänintresse.

Om utgivarna istället tvingade sig själva att vid varje givet tillfälle argumentera kring varför den kunskap de har inte ska komma allmänheten till del, då tror jag att namnpubliceringsfrågorna skulle bli mer närvarande i publicistiken, både för utgivare och konsumenter. Såsom exempelvis Svenska Dagbladet gjorde i just Vetlandafallet.

Samma sak om en utgivare bedömer att ett sådant allmänintresse uppkommit efter avkunnad dom. Vad har ändrats i utgivarens syn på detta allmänintresse i och med domen?

Allvarligast är om besluten sker utifrån risken för medieföretagen och inte nyttan för konsumenterna. Rädslan för juridiken är sällan en fruktbar publicistisk utgångspunkt. Det är sådant som leder till att samhällets svaga ställs vid den offentliga skampålen medan makthavarna åtnjuter skydd.