Hundra år efter den första europeiska explosionen börjar en del idag att ställa existentiella frågor om Europas framtid. Kommer 2015 att bli ett europeiskt ödesår? Det rätta tillfället att ställa dessa frågor är verkligen nu – ett nytt Europaparlament har just blivit valt, en ny EU-kommission är på plats. Kommer de att göra skillnad? Kan de göra skillnad? Kan de införa en ny institutionell ingenjörskonst så att Europa äntligen kan leva upp till sin potential, ta itu med de svåra frågor som ligger framför oss, såsom ett gemensamt internationellt engagemang å ena sidan, och, å andra sidan, gå mot fördragsändringar, i syfte att ta itu med EU:s konstitutionella dödläge, överbrygga den djupa klyftan som medborgarna känner gentemot EU, bygga upp förtroendet igen och övertyga besvikna, för att inte säga frustrerade, ungdomar om att Europa finns där ute för deras framtid? Kort sagt: Är Europa berett att utforma sitt gemensamma öde?

Och ännu viktigare: vem är beredd att axla ledarrollen för att det skall kunna ske? År 2017 kommer vi att få se val i Tyskland och Frankrike samt en folkomröstning i Storbritannien om att lämna EU under ett och samma år. Risken är stor att tre politiska ekonomier som behöver tillgodose förment nationella intressen, målgrupper och debatter, under trycket från valen bortser från det strategiskt nödvändiga i Europa. I det avseendet kommer nästa europeiska ”lagstiftande församling” att vara långtifrån ordinär.

Eurokrisen har helt klart lämnat Europa med en fadd eftersmak. Inte nog med att fredsbudskapet har nått vägs ände, Europa håller på att bryta med sitt arv – det än så länge allmänt obestridda antagandet att Europa är bra för alla. Ett paradigmskifte är tydligt i den europeiska debatten: Att plädera för Europa är inte lätt nuförtiden och EU har förlorat många försvarare. Teknokratväldet i Brysselsy­stemet står i blickpunkten inte bara för allmänhetens ilska, utan fyller numera även bibliotek med samhällsvetenskaplig litteratur med analyser av hur ett ekonomiskt maktsystem – som i stor utsträckning är bortkopplat från grundläggande demokratiska mekanismer, inte tillåter någon verklig opposition eller har någon ”ångerrätt” för politiska val – härskar över runt 500 miljoner medborgare.

Följaktligen har EU förlorat sina försvarare. I en del länder, som Storbritannien och Danmark, fanns det ursprungligen inte många. Som ett resultat av detta har delar av de före detta pro-europeiska eliterna i länder som Frankrike och Tyskland ändrat inställning och är numera kritiska mot Europa, eller frånvarande. Det franska Partie Socialiste (PS), Mitterrands parti, utmanas av sin vänsterflygel i fråga om Europa. Alternative für Deutschland (AfD) är ett parti med många respekterade ekonomer, en stor del av dem ingår i den tyska eliten. Europas unga är splittrade: en del av dem har vänt Europa ryggen och är relativt mottagliga för populistiska rörelser – från Jobbik i Ungern till Le Pen i Frankrike.

Erasmus-barnen, å andra sidan, lanserar sociala rörelser och aktiviströrelser och försöker desperat skissa på nya föreställningar om gränsöverskridande och en jämställd europeisk medborgarrätt, men deras röster hörs egentligen inte. Europa sägs behöva en ny berättelse, men har ingenting fängslande att berätta. Man underpresterar inom en rad politiska områden, såsom tillväxt, energi, cyberfrågor, utrikespolitik och migration, där nationella intressen spelas ut mot europeiska värderingar och mål. Tilltron har till stora delar gått förlorad, populistiska partier är på uppgång, regionerna vädrar sin chans, i ­Skottland och Katalonien, och politiska system och partisystem är djupt splittrade över hela EU.

Men ännu viktigare: Europa verkar fortfarande försöka ta reda på om krisen är över och om man är på väg mot en ekonomisk återhämtning, till och med i den europeiska södern – ett argument som ofta hörs i Tyskland, där krisen inte orsakade samma samhälleliga sönderfall; eller om Europa redan har förlorat kampen mot krisen genom att gå miste om ett utmärkt tillfälle att övervinna välkända brister beträffande institutioner och system, särskilt i strukturen för styret av euron. Verkliga gemensamma skatte- och penningmässiga skydd har inte skapats – trots framsteg i bankunionen – inte ens då trycket var som störst, 2011–2012, när det under ett kort ögonblick i historien verkade möjligt att euron kunde komma att rämna. Samhällsbanden som håller ihop Europa blir allt svagare på grund av åtstramningspolitiken, de nationella ekonomierna går åt olika håll, detta gäller särskilt eurozonen och de östeuropeiska länderna, skillnaderna mellan stad och landsbygd blir allt större i hela EU. Allt detta har stor inverkan på de nationella valmanskårerna som i tider av djupa samhälleliga nedgångar kräver ”mindre Europa”.

Eftersom Europa missade sitt enhetsögonblick när krisen var som värst är man nu tvungen att följa systemberoende bristfälliga makroekonomiska politiska strategier, som fortfarande kretsar kring nationalstatens världsbild och avfärdar den grundläggande skattemässiga enigheten och solidariteten, men också behovet av EU-finansierade transnationella investeringsstrategier, något som Europa skulle behöva. Där ”mer Europa” är ett politiskt argument som befinner sig i en återvändsgränd närmar sig upplösning runt hörnet. Om det senare uppenbarar sig har vi fortfarande det värsta framför oss i så måtto att vi fortfarande inte har sett de verkliga politiska konsekvenserna av eurokrisen. Dessa kan drabba EU just då de nationella och europeiska politiska systemen är splittrade och dysfunktionella. De samhälleliga konsekvenserna av krisen skulle i så fall omintetgöra alla strävanden att utforma en gemensam europeisk framtid.

Mitt i denna kollektiva europeiska misströstan – som speglar en oroande avgrund mellan europeiska behov och de nationella debatterna när det gäller frågan om varifrån energin och kraften skall komma för att kraftfullt kunna utforma Europas framtid – vänder allt fler ögonen mot Tyskland. Tyskland har uppmanats att visa europeiskt ledarskap många gånger. Kommer Tyskland att sätta stopp för åtstramningspolitiken? Kommer landet att hjälpa Frankrike? Vad kommer man att göra när det gäller Ryssland? I fråga om Ukraina i lika hög grad som om tillväxten har Tyskland fått en nyckelroll i det europeiska beslutsfattningsssystemet eller, som Angela Merkel en gång sa, inget viktigt ekonomiskt eller annat beslut i Europa fattas mot Tyskland.

Under krisåren har Tysklands inflytande i Europa i stor utsträckning växt. Landet har lämnat sin ställning som en europeisk berörd part som det hade fram till 1989, där inte bara tyska intressen sades vara lika viktiga som europeiska intressen, utan där Tyskland i själva verket betalade för många europeiska kompromisser och på det hela taget hade tre verktyg för att förädla sin makt i Europa: Det fransk-tyska förhållandet; påverkansarbetet till förmån för de mindre EU-länderna och det starka ställningstagandet för den gemensamma metoden, att alltid stärka EU-kommissionens och Europaparlamentets roll. Alla tre har mer eller mindre övergivits under eurokrisen: den fransk-tyska motorn har enorma problem, särskilt på grund av den ekonomiska asymmetrin mellan de två länderna; de små länderna känner sig försummade av Tyskland och slutligen har den gemensamma metoden – genom eurostyrningen, som till stor del äger rum utanför fördragen – försvagats och med den både EU-kommissionens och Europaparlamentets roll. Angela Merkel uppfann ”unionsmetoden”, som ersatte mekanismerna i EU:s mer eller mindre egalitära supranationella struktur med ett Europarådscentrerat system, i vilket Tyskland tydligt dominerar beslutsfattandet.

Tysklands Europapolitik bestämdes av till synes icke förhandlingsbara krav i utbyte mot tyskt finansiellt engagemang. Man tog med IMF i förhandlingarna om ett räddningspaket för Grekland, år 2012 tvingade man fram finanspakten i strid mot de flesta EU-medlemsstaterna och man lade in sitt veto mot euroobligationer – detta är bara tre exempel på unilaterala handlingar. Beträffande den finansiella solidariteten kan man hävda att Tyskland inte bar de finansiella kostnader som antingen skulle ha motsvarat dess ekonomiska tyngd inom eurozonen eller tagit hänsyn till vinsterna från både skapandet av euron och det handelsöverskott Tyskland genererade – tyska exportvaror går ju framför allt till den europeiska periferin i de södra delarna av EU.

Tyskland hade ett handelsöverskott på 192 miljarder 2007; samtidigt hade de södra länderna i eurozonen tillsammans ett gemensamt underskott på i storleksordningen 192 miljarder euro. Både de tyska eliterna och gemene man visade sig dock vara förvånansvärt oemottagliga då Christine Lagarde tog upp problemet med den sviktande handelsbalansen inom eurozonen. Dessutom vann Tyskland på själva eurokrisen, exempelvis genom negativa räntor på dess statsobligationer under de kritiska åren 2011–2012; bara detta uppgick till runt 80 miljarder.

Poängen här är den slående skillnaden mellan den allmänna opinionen i Tyskland, som känner sig finansiellt överansträngd i sin solidaritet med Europa, och den ekonomiska verkligheten. Tyskland har framställt en berättelse om sin finansiella roll i Europa och har satt sig i offrets roll. Om Tysklands uppträdande under de senaste åren kan ses som en indikator för hur landet kan komma att uppträda i framtiden och för Tysklands förmåga att ta över en europeisk ledarskapsroll är det rimligt att hävda att Tyskland inte är berett. När det gäller behovet av europeisk solidaritet skiljer sig den allmänna opinionen i Tyskland betydligt från genomsnittet i EU.

År 2011 var över 60 procent av européerna positiva till att åtminstone ta över de skuldsatta ländernas skulder, medan bara 35 procent av tyskarna var övertygade om att detta faktiskt skulle minska kostnaderna för krisen. Medan 38 procent av européerna är för euroobligationer är bara 18 procent av tyskarna det. Det finns många fler siffror som pekar på ett betydligt lägre engagemang för den finansiella solidariteten inom Europa i Tyskland än i resten av EU. 65 procent av tyskarna skulle vilja minska Tysklands finansiella engagemang i ESM och en förkrossande majoritet är emot ESM. Huruvida Tyskland härmed kvalificerar sig för en europeisk ledarskapsställning är något som följaktligen måste ifrågasättas. Landet förefaller oförmöget att få medborgarna att ställa sig bakom de politiska alternativ som ett sådant ledarskap skulle kräva.

I själva verket finns det två berättelser om eurokrisen, en internationell och en tysk. För att tala i Foucaults termer är den tyska kunskapsordningen om eurokrisen vitt skild från den europeiska eller internationella kunskapsordningen. Det är verkligen helt otroligt att den tyska allmänna opinionen, stick i stäv mot så mycket kontrafaktisk empirisk information, kunde stänga in sig i en sådan offerroll, något som drastiskt kan komma att minska och begränsa Tysklands politiska manöverutrymme när det gäller att fastställa Europas öde under åren framöver!

Angela Merkel, som uppges ställa upp för en fjärde ämbetsperiod, måste precis som alla politiker tillgodose sin väljarkårs behov. Detta blir dessutom allt viktigare eftersom CDU står i begrepp att förlora sin naturliga koalitionspartner, det liberala FDP. Med AfD på frammarsch och nu representerat i tre tyska delstatsparlament (Brandenburg, Thüringen och Mecklenburg-Vorpommern) har ett naturligt konservativt parti etablerat sig på den högra delen av den ­politiska skalan för första gången i den tyska historien. För sin självbild försöker partiet snarast kopiera värdebaserade konservativa partier från Weimarrepubliken och detta är något som väcker genklang i det tyska samhället. Det är viktigt att poängtera att AfD försöker undgå den ”populistiska” etiketten – man är angelägen att fjärma sig från invandringskritiska debatter; bland dess grundare återfinns ett antal kända och respekterade tyska advokater och ekonomer och sedan en tid har partiet övergivit de enkla slagorden som att lämna euron. Följaktligen bör AfD, med tanke på dess samhälleliga sammansättning och dess väljarkår, inte sammanblandas med Marine Le Pen eller Geert Wilders. Dessutom är partiet definitivt här för att stanna. Behovet att tillgodose högerflygeln – utan att ha möjlighet till en koalition – sätter Merkel under tryck med hänsyn till de europeiska valen; hon måste i vilket fall som helst vara mycket försiktig.

Tysklands förmåga att leda mot en mer integrerad eurozon – till exempel en europeisk fördragsförändring för att tillåta transnationella skattebuffertar (en eurozonsbudget), en transnationell socialpolitik (en europeisk arbetslöshetskassa, något som för närvarande diskuteras inom EU-kommissionen) eller ett gemensamt penga­skydd, såsom en gemensam insättningsgaranti för de europeiska bankerna (inte något som lär få stöd av de tyska väljarna) – förefaller uppenbart minskad, med tanke på att nationella val kommer att äga rum under 2017.

De europeiska grannarnas reaktion på det nya tyska maktsyndromet kan delas in i två faser: den omedelbara reaktionen innebar ett utbrott av hat gentemot Tyskland, som kom till uttryck i nazistflaggor i Aten och på andra platser under de åtstramningsfientliga demonstrationerna då krisen var som djupast. Reaktionen övergick sedan i respekt, om än inte beundran. Under de senaste månaderna har ”den tyska modellen” prisats av franska, italienska och andra essäister. Från dess yrkesutbildning till dess exportstrategi, från dess satsningar på förnybara energikällor till dess starka Mittelstand, från dess parlamentariska, koalitionsbaserade system till makten i dess regioner har den tyska modellen blivit en sorts unik fördel för Tyskland i ekonomiska, sociala och politiska termer.

Diskussionen om ”den tyska modellen” förbiser dock, å ena sidan, de avgörande kulturella och historiska faktorerna i dess samarbetspartners politiska och ekonomiska system – en ”ekonomisk kultur” kan ju inte prackas på ett land – samt, å andra sidan, själva det faktum att Tyskland kanske överdriver sin egen ekonomiska framtid på grund av demografiska förändringar, en lågkonjunktur eller slitage på dess infrastruktur – något som ger upphov till djupa samhälleliga och industriella rubbningar.

Modelldiskussionerna förbiser också det faktum att det finns åtminstone tre olika Tyskland: det vibrerande (exporterande) södra (vilket är det som oftast hänförs till); det alltjämt politiskt och ekonomiskt sjukliga östra, med en dramatisk befolkningsminskning och alla de därmed följande samhällskonsekvenserna; samt det övergivna – förr i tiden rika – västra, Nordrhein-Westfalen, som nu får betala för tjugo års penningflöden inom landet från väst till öst. Dessutom uppvisar Tyskland, precis som de flesta västliga länder nuförtiden, också allt större skillnader i inkomst och förmögenhet, vilket påverkar samhällsstrukturen. Allt detta betyder att Europa kanske lever mer i illusionen om en varaktig fungerande tysk modell än att det finns någonting att ta efter.

Kulturantropologin kallar detta fenomen ”kulturella­ ­­hot”: det man inte kan besegra måste man omfamna. I och med detta verkar, på sätt och vis, Thomas Manns berömda fråga – ett europeiskt Tyskland eller ett tyskt Europa – subtilt ha besvarats till förmån för det senare. Om frågan istället omformuleras som ett tyskt Europa eller inget Europa alls, verkar de flesta europeiska länder ha valt det tyska Europa i stället för inget Europa alls; man försöker behaga Tyskland när helst man kan eller bygga ett speciellt förhållande till Tyskland. Huruvida detta, i känslomässiga termer, kan utgöra en tillräcklig grund för ett gemensamt ödesprojekt vid namn Europa återstår att se.

På den utrikespolitiska sidan är den tyska ”ledarskapsfrågan” i Europa också utsatt för påfrestningar. Den senaste månaden har vi sett den ena internationella krisen efter den andra – ISIS, Syrien, ebola, Ukraina, Israel – vilket återigen har ökat de internationella och europeiska kraven på ett större tyskt engagemang och ansvar på den internationella arenan; ett krav som Tyskland återigen, åtminstone delvis, har hörsammat, på samma sätt som man gjorde gemensam sak med det internationella samfundet i samband med den humanitära insatsen i Libyen 2011 och den franska insatsen i Mali 2013.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Tysklands nya internationella roll är ett av de mest omdiskuterade ämnena i den tyska pressen, sedan förbundspresident Joachim Gauck höll ett viktigt tal där han förordade ett större internationellt engagemang för Tyskland i samband med den senaste säkerhetskonferensen i München i januari 2014. Gauck har upprepat sitt krav, men i huvudsak till de tyska medborgarnas ogillande, de flesta säger nej till fler internationella, för att inte tala om militära, insatser för Tysklands del. Det bevingade talesättet om en lycklig ö för de rika och vackra, ett super-Schweiz, avspeglar verkligen de flesta tyskars tysta dröm. Tyskland fick ju faktiskt vänja sig vid att inte utöva något ledarskap under fyrtio år efter kriget. Det finns helt enkelt inte någon strategisk ledarskapskultur i det tyska samhället. De enda som är sant globala är de tyska affärsmännen, inte de tyska politikerna, vilket leder till ett märkligt spretande mellan export- och strategiska intressen.

Det gamla slagordet om en ”reservationskultur” inom utrikespolitiken, som fångade de begränsade möjligheterna för en i själva verket inte helt suverän stat inom utrikespolitiken fram till 1989, börjar tjäna som en förevändning för Tyskland att (ofta) frigöra sig från det västliga utrikespolitiska samfundet eller helt enkelt ”väst”.

Två faktorer spelar en immanent roll här: en ny, öppet uttryckt likgiltighet gentemot Ryssland (exempelvis i fråga om Krim) samt både spionskandalen med NSA som märkbar har förstört ett slags grundläggande förtroende för USA som en viktig och strategisk partner, och dessutom de – svåra – förhandlingarna om TTIP (det transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar), där det tyska näringslivet har svårigheter att argumentera för ett handelsavtal som stora delar av det civila samhället mobiliserar mot.

Kort sagt: limmet från före detta ”väst” håller på att försvinna, och på samma sätt som med den europeiska integrationen är de transatlantiska förbindelserna inte längre någonting obestridligt för många tyskar. De två gamla världsbilderna för den tyska utrikespolitiken – för det första att den tyska återföreningen och den europeiska integrationen är två sidor av samma mynt, och för det andra att den europeiska integrationen och det transatlantiska förhållandet hör ihop – håller helt på att rämna.

Att vänta sig att den europeiska räddningen skall komma från Tyskland bör man alltså akta sig för. Tyvärr kan det dock knappast komma från något annat land heller.

Ulrike Guérot leder projektet ”European Democracy Lab” för Open Society Initiative for Europe (OCIFE).

Översättning: Martin Peterson