Alla som vuxit upp med Tintins äventyr minns väl när professor Kalkyl i De sju kristallkulorna hittar inkahövdingen Rascar Capacs armband och sätter det på sig. Av den anledningen blir han kidnappad och förd till Peru, dit Tintin och kapten Haddock reser i Solens tempel för att hitta honom. Kalkyls brott är att han ”prydde sig med det heliga armbandet och därför skall han dö”. I vissa kulturer och religioner är vissa föremål eller kläder reserverade för vissa tillfällen eller personer. Att någon annan tar på sig kläderna eller använder föremålen kan ses som största hädelse. Långt innan begreppet ”kulturell appropriering” uppfunnits gav tecknaren Hergé ett bra exempel på det.

För den svenska allmänheten var nog detta begrepp tämligen okänt innan Börje Salming ställde upp på att fotograferas utklädd till Sitting Bull för kalendern Årets kvinnor och män 2015. En journalist skrev på en tweet att detta var ”cultural appropriation”. Det snappades upp av Expressen och journalisten sade i en intervju:

Det var säkert inte menat att förlöjliga, och Börje kommer förmodligen att säga att det var en hyllning. Och jag förstår att man kan se det så, men det blir jätteproblematiskt, att en vit person ska klä ut sig till en amerikansk urinvånare. De har varit extremt förtryckta och utsätts fortfarande för jättemycket rasism i USA. […] Om du skulle fråga en amerikansk urinvånare så är jag rätt säker på att det inte skulle vara okej.

Journalisten vet alltså inget om hur en amerikansk urinvånare skulle reagera på bilden, utan agerar själv tolk. Att orden ”cultural appropriation” står på engelska i tweeten och andra texter av journalisten visar hur argumenten är direkt hämtade från den amerikanska debatten. Orden om att det säkert inte var menat att förlöjliga, att det kanske är en hyllning, är formuleringar som också finns i amerikanska texter och de är svar på argument mot begreppet kulturell appropriering. Detta visar på svårigheten att över huvud taget diskutera frågan. Bortsett från blogginlägg, artiklar i livsstilsmagasin som Nöjesguiden, grupper på Facebook och liknande finns det väldigt lite skrivet om begreppet. Det finns ingen teoretiker, ingen klart utstakad ideologi i bakgrunden. Den ende jag funnit som tagit sig an ämnet på ett teoretiskt plan är den kanadensiske filosofen James O Young som i sin bok Cultural Appropriation and the Arts (2008) diskuterar frågan ur ett konstperspektiv. Jag har aldrig sett den refereras av någon av dem inom den svenska hudfärgsvänstern som tagit begreppet kulturell appropriation till hjärtat. Det är inte att undra på, eftersom Young menar att merparten av kulturell appropriering är helt oproblematisk, att det är inspirationen för stora konstnärliga värden och att det inte alls är något som skadar eller förolämpar urinvånare. Undantag finns dock och de undantagen diskuterar han.

Just därför att det inte finns någon klar teori om vad kulturell appropriering är och varför det är fel, är det som att skära torv ur en sumpmark att försöka argumentera i frågan. Så fort du skurit upp ett hål i sumpmarken fylls det igen med annan gegga. Varje gång ett argument mot ihåligheten i resonemanget förs fram, ges debattören rätt, men så kommer man med ett annat argument. Man kan inte boxas om motståndaren plötsligt övergår till brottning, inte spela fotboll mot en som spelar brännboll. Kretsarna som använder kulturell appropriering som argument menade tidigare att vad som är appropriering beror på den bakomliggande avsikten, men när man i enlighet med den logiken invände att alla utklädnader inte har ondsinnad avsikt, att inte allt hamnar i samma fack som rasistiska ”minstrel shows” skiftade argumenten. Man kan enligt de nya argumenten ha de allra bästa avsikter, men ändå vara rasist mot sin vilja. Vita västerlänningar förstår inte själva att de är rasister. Vårt samhälle är ”genomsyrat av rasistiska strukturer” och även människor som handlar i bästa välmening är rasister. Hijabuppropet 2013, då svenskar tog på sig hijab för att visa solidaritet med hijabbärare som blir trakasserade, var följaktligen kulturell appropriering. När Moderaternas pressekreterare Bodil Sidén hösten 2014 sminkade och klädde sig så att hon skulle likna Malala Yousafzai var det samma sak. Det kritiserades av samma journalist som angrep Salming. Journalisten kallar sig ”skribent och aktivist” och vad människan heter hoppar jag över, eftersom jag inte vill syssla med personangrepp. Givetvis är jag medveten om att det är lätt att googla fram det, men då får man göra sig det besväret själv. Det finns en viss nivå i varje debatt. Går någon under den blir motargumenten lätt en sorts lyteskomik som jag inte vill befrämja. Inför halloween 2014 skrev journalisten en lista med ”rasistiska nidbilder som du verkligen inte ska klä ut dig till på halloween”:

Det som många inte verkar förstå är fel i detta är att element med religiös och historisk innebörd för en kultur tas av andra, utan någon som helst reflektion kring kolonial maktutövning. […] Därför har jag sammanställt en liten ’vad en verkligen inte ska vara på halloween’-lista, för att rädda dig från att vara kränkande och pinsam. […] Är du osäker på om din utklädnad håller för granskning? Dela med dig i kommentarsfältet, så kan vi avgöra tillsammans.

Det påminner om den gravallvarlighet man kan finna bland fanatiskt religiösa. Låt oss i stället så välvilligt som möjligt försöka tolka kärnan i tanken bakom kulturell appropriering. Det är bättre att bemöta inskränkthet med välvillighet, enligt Bertrand Russells åsikt, att angripa meningsmotståndarens klyftigaste argument, istället för att förlöjliga de dummaste. Att Russell själv inte alltid klarade av att hålla sig till den principen kan vi lämna därhän.

Försök att tänka dig tillbaka till barndomen. Och föreställ dig att du fått en halskedja av dina föräldrar, en kedja som du älskar och har på dig varje dag. Men klassens värsta mobbare, alltid ute efter rov, får syn på den där kedjan och börjar reta dig för den. Inte en dag går utan en elak kommentar om kedjan. Detta pågår en lång tid. Men så en dag kommer stormobbaren till skolan med en likadan halskedja på sig. Mobbaren har kopierat ditt sätt att markera en identitet. Men tro inte att mobbandet är över för det. Samma breda råflin, samma elaka kommentarer; mobbaren har helt enkelt bara snott det som föll i smaken, men mobbandet fortsätter. Det svider givetvis dubbelt, därför att mobbaren kopierar dig utan att be om ursäkt för alla tidigare spydigheter. Mobbaren har inte ens vett att sluta mobbandet.

Om man skall tillämpa den ockhamska rakkniven är det ungefär detta som blir kvar av argumenten om kulturell appropriering. Det finns ett maktperspektiv som lätt glöms bort. Det är faktiskt skillnad på vem det är som approprierar och vem det är som är förebilden. Om mobboffret hade kommit till skolan i samma tröja som mobbaren, hade det varit en annan sak, eftersom mobbaren var den som hade övertaget. På samma sätt är det kulturell appropriering när professor Kalkyl, representant för de koloniserande européerna, sätter på sig inka-armbandet, men inte kulturell appropriering när en inka-ättling klär sig i kostym och läser västerländsk filosofi. Detta argument är givetvis något att ta på allvar. Givetvis finns det ingen anledning att såra människor i onödan.

Men sedan rakkniven gjort sitt kommer alltför ofta smörkniven fram och smetar på stora kladdar med mindre genomtänkt och betydligt mer skumt tankegods. Journalisten har aldrig frågat några urinvånare vad de tycker om Börje Salming som Sitting Bull, men är ändå ”rätt säker” att tolka vad de har att säga. Inte en tanke ägnas åt att detta är ett praktexempel på ”kolonial blick”, att tolka beteendet hos människor i andra kulturer utifrån sina egna starkt färgade glasögon. Det är också ett bra exempel på hur svårt det är att inse sin egen roll i den värld man vill tolka och hur lätt det är att gå vilse i alla modeteorier. Det är lätt att säga att människor kan vara rasister mot deras vilja. Svårare är att förstå att det också gäller en själv.

Tanken på att hudens färg har ett samband med kultur är inte ny, men i den värld som fanns före de postmoderna popteoriernas tidevarv kallades sådant rasism. Det var framför allt inom den yttersta högern den typen av idéer fanns. Det var Europas fascister som efter andra världskriget beslutade sig för att istället för ras börja tala om kultur. Och det var tyska nazister, inspirerade av filosofen Fichtes Reden an die deutsche Nation (Tal till tyska nationen) som fantiserade om kulturens renhet, hur man skulle försöka skilja på den kultur som var ”ren”, som uppstått naturligt på en viss plats och den som var gesunkenes Kulturgut, föroreningar som nästlat sig in, som borde utmönstras. Nu är det hos hudfärgsvänstern vi finner både fixeringen vid ras och tanken på kultur som är ren, som måste skyddas från föroreningar. Men detta kan kritiseras, också ur ett vänsterperspektiv. Malcom Kyeyune skrev i Arbetaren den 21 november 2014:

Idag när det på fullt allvar går att läsa hur det ska vara vänster’ att vara emot ’kulturell appropriation’ – exempelvis då vita personer går runt i afro eller har på sig en kimono – så kan man inte göra annat än att klia sig på huvudet. Förstår folk inte att det man gjort är att man norpat – sorry, approprierat – nationalisternas hela världssyn? Efter att ha sett vad vänstern hittills lyckat åstadkomma med den så är det kanske en öppen fråga om de ens vill ha den tillbaka.

När det kokar ner till den tjockaste buljongen handlar det mycket om frisyrer. 1981 stämde flygvärdinnan Rene Rogers sin arbetsgivare American Airlines på tio tusen dollar som ersättning för att de genom deras policy för välvårdat utseende förbjöd rastaflätor. Hon menade att detta kränkte hennes mänskliga rättigheter så som de fastställs i den amerikanska konstitutionen. Som svart kvinna hävdade hon att rastaflätor har en historisk betydelse som essens för svart amerikansk kultur i enlighet med framlidne Malcolm X:s uttalanden och populariserad av Cicely Tyson på 1970-talet. Hon förlorade målet. I sin bok Racial Culture (2005) menar Richard Thompson Ford att det inte var så konstigt. Han argumenterar också ur ett vänsterperspektiv, med flitiga referenser till Foucault och Judith Butler, och påpekar att han är svart. Han skriver att det är lätt att ha sympati för Rogers och tycka att American Airlines hade en onödigt småaktig inställning i uppfattningen om vad som är vårdat utseende, men Rogers – sannolikt beroende på en advokat som borde ha tänkt igenom argumenten noggrannare – målade in sig i ett hörn. Genom att blanda in Malcolm X gjorde hon ett politiskt ställningstagande av frisyren som inte rimligen kunde delas av alla andra svarta anställda och definitivt inte av American Airlines kunder, även de som var svarta. Om man dessutom argumenterar för en kulturell essens, med allt vad det för med sig av ideologiska rottrådar ner i de grumligaste vatten, måste man kunna visa att det argumentet håller. Amerikanska svarta brukade inte ha rastaflätor i äldre tider. Kunde hon verkligen visa att just hon härstammade från de delar av Afrika där traditionen med rastaflätor finns? Hade hon hävdat att det är en frisyr som ger en kvinna med afrohår möjlighet att känna sig välvårdad utan att ha kemiska hårprodukter, hade det varit en sak, men genom argumenten om ras och kulturell essens försatte hon sig i en omöjlig situation.

Rastaflätor och dreadlocks är något av ett älsklingsämne för dem som diskuterar kulturell appropriering. På gravallvarliga sajter diskuteras den oerhörda kränkning för andra kulturer det innebär om vita européer har dessa frisyrer. Det är historiskt helt uppåt väggarna, eftersom de äldsta beläggen för frisyrerna faktiskt är från det antika Kreta och Sparta. För några år sedan delades ett videoklipp på sociala medier där man ser en amerikansk vit student misshandlas av svarta studenter för sina dreadlocks skull. Men dreadlocks har aldrig varit en specialitet enbart för amerikanska svarta. Och även om det hade varit det handlar detta egentligen om något helt annat. Det är idén om mångkultur som vridits om till sin egen motsats.

Den mångkulturella visionen handlade om hur människor av skilda bakgrunder och kulturer skulle kunna leva i en gemenskap, sida vid sida i fred, hur man skulle lära sig av varandra och glädjas över de kulturella skillnaderna. Men med tiden kom det mer att handla om skillnader än om gemenskap. Skillnader skapades där inga skillnader fanns. Rastaflätor och dreadlocks gjordes till del av en svart amerikansk kultur, trots att de historiskt inte är det. När människor alltså hävdar att en vit i rastaflätor approprierat svart kultur kan man hävda att det faktiskt är precis tvärt om så att vissa svarta approprierat en kultur som borde vara öppen för vem som helst.

Sedan urminnes tider har folk tyckt om att leka med identiteter och klä ut sig. Det hänger tydligt samman med glädje. Man klär ut sig på maskerader och karnevaler. I kulturer över hela världen har brudar skrudats i kläder och kronor, så att de liknat drottningar. I många kulturer ingår upptåg med utklädda människor som en del av traditionellt bröllopsfirande. I Sverige klär vi ut oss till lucior, stjärngossar och pepparkaksgubbar och på en del håll till påskkärringar. Om det är något en maskeraddräkt inte ger uttryck för är det förtryck. En utklädnad är nämligen raka motsatsen till att exempelvis skruda sig i en uniform för att hävda rätten till maktutövning och förtryck. Den som klär ut sig gör sig samtidigt sårbar, rycker undan den trygghet en viss identitet och ett visst utseende ger en. För att kunna klä ut sig måste man kunna skratta åt sig själv. Man skrattar åt den utklädde och den utklädde skrattar med, men det beror på att den utklädde tagit av sig den vanliga allvarliga masken.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Givetvis kan en utklädning samtidigt förlöjliga den som utklädnaden skall föreställa. Det kan bli en karikatyr, mer eller mindre elak. Man kan klä sig som en rasistisk stereotyp. Och exempel på förlöjligande rasistiska stereotyper finns det gott om i historien. Men man bör akta sig för att därmed dra alla bilder föreställande representanter för olika folkslag och raser över samma kant. Det är skillnad på rasistiska stereotyper och rasstereotyper. De senare behöver inte alls vara förlöjligande, karikerande eller elaka. Och de kan älskas av just dem som stereotypiseras. Skådespelaren Warner Oland (1879–1938, född i Västerbotten som Johan Verner Ölund) är ett bra exempel. I världens första ljudfilm, The Jazz Singer (1927) spelar Oland en gammal judisk kantor, far till jazzsångaren, spelad av Al Jolson. Gestaltningen älskades av den judiska minoriteten i USA när filmen var ny. Den blev inledningen till en mängd filmer särskilt riktade till den judiska publiken. Och Warner Oland fortsatte med att i en mängd filmer spela den kinesiske detektiven Charlie Chan. De filmerna blev så älskade i Kina att där gjordes en mängd imitationer.

Kulturer är aldrig några slutna kärl. Människor har i alla tider inspirerats av varandra och funnit glädje i det. När någon tar upp kulturella drag från en annan kultur kan det lika gärna ses som en hyllning till den andra kulturen. När man anlägger hudfärgsvänsterns maktordningsperspektiv på saken kan det som kallas kulturell appropriering lika gärna tolkas positivt, att den överordnade visar sympati för den underordnade.

I sin bok anlägger James O Young ett mycket brett perspektiv på vad som är kulturell appropriering. Bland annat nämner han Parthenonskulpturerna och jazzmusik. Parthenonskulpturerna fördes 1801–1805 av earlen av Elgin från Parthenon på Akropolisklippan i Aten till London, där de numera är utställda på British Museum. Elgin hade fått tillstånd att ta ner skulpturerna och frakta bort dem, men redan i sin samtid utsattes Elgin för hård kritik för sitt förfarande. Ren stöld var det alltså inte frågan om, men eftersom han tog en del av det grekiska kulturarvet och förde bort det kan man med rätta tala om kulturell appropriering. Aten blev bevisligen fattigare på kultur genom agerandet.

Men hur är det då med jazzmusik? Det Young och många andra med honom pekar på är att vita musiker började spela musik som förknippades med svarta. Men är det verkligen appropriering, i betydelsen stöld? De svarta musikerna miste väl ändå inte sin musik bara därför att andra började spela den? Det är ett ofta förekommande argument. Det är inte enbart så enkelt att det handlar om att människor oavsett hudfärg, oavsett bakgrund kulturellt inspireras av varandra. På grund av rasismen i det sena 1910-talets USA var det verkligen så att vita musiker fick möjlighet att spela inför publiker som svarta musiker inte hade tillgång till, att därför de vita musikerna tjänade pengar som de svarta inte kunde tjäna. Det kan onekligen ses som en form av stöld. Samma argument har förts fram om Elvis Presley, att han som vit stjärna utnyttjade den musik svarta musiker skapat. Men när Maisha Z Johnson på sajten ”Everydayfeminism” 2015 istället vill lyfta fram Sister Rosetta Tharpe (1915–1973) blir det ändå rätt och fel på samma gång. Johnson har rätt i att Tharpe var en fullständigt enastående skicklig musiker, som skapade musik som inspirerade mängder med rockstjärnor. Att hon själv inte fick den uppmärksamhet hon förtjänade hänger helt klart samman med att hon var en svart kvinna. Men om man tror att Tharpe hade kunnat locka samma publik som Elvis Presley om hon inte varit kvinna och svart, borde man nog träda ut ur elfenbenstornet för ett ögonblick, för att lära sig lite om verkligheten. Allt är inte rasism och kvinnoförtryck. Tharpe var också tjugo år äldre än Elvis och ungdomskultur handlar inte bara om bra musik, om det nu var någon som trodde det. Patricia Hill Collins för ur intersektionellt perspektiv fram liknande argument i boken From Black Power to Hip Hop (2006) där hon beskriver hur hiphop från USA:s svarta getton blivit vita ungdomars musik. Den svarta kulturen beundras, men de svarta bor fortfarande kvar i sina getton och har inte mycket glädje av det. Margret Atladottir på sajten Politism förde fram ett liknande argument mot den svenske rapparen Petter 2013.

Det ligger en del i dessa argument. Frågan är bara vad man gör åt det. Vi bör givetvis fortsätta att bekämpa rasism, men måste vi verkligen därför bygga gränser mellan kulturer? Är det inte så att i slutänden drabbar ett sådant gränsbygge just dem som utsätts för rasism? Och de som inte kan kalla sig rasifierade? Är verkligen vita västeuropéer för all framtid dömda att enbart odla den egna kulturen, utan att snegla på vad andra har att erbjuda? Skall Sverige vara som ett enda stort Skansen, där Petter av politiskt korrekta skäl får hålla tillgodo med att uppträda som lutsångare, inskränkande repertoaren till Lille Bror Söderlundhs och Ulf Peder Olrogs visor? Inte ens Evert Taubes sånger duger väl, för de är ju fulla av kulturella approprieringar. Ett sådant samhälle är väl utan skuld för den stora synden kulturell appropriering, men är det verkligen en sådan värld vi vill leva i?