Ryssland har stött politiska extremister och ägnat sig åt påverkansoperationer som syftar till att så split i det demokratiska väst och skapa osäkerhet kring resultaten av allmänna val. Ryssland har genomfört allt större och mer aggressivt upplagda militärövningar och rundat överenskommelsen om att bjuda in internationella observatörer. Ryssland har anklagats av Storbritannien för att ligga bakom försöket att begå giftmord på en före detta underrättelseofficer i Salisbury, och den brittiska regeringen har delgivit sina allierade så övertygande belägg för sitt påstående att dessa har tillgripit kraftiga åtgärder mot Moskva. Ryssland har fört robotar med lång räckvidd och bärkraft till Kaliningradenklaven vid Östersjöns kust.

Inget av detta betyder med nödvändighet att Ryssland har för avsikt att angripa svenska mål eller svenskt territorium. Men allt detta är tydliga påminnelser om att Sverige har en oberäknelig militärmakt med stora resurser som nära granne – och borde vara en uppmaning att se allvaret i situationen. Vi behöver förbereda oss för det som kan ske, inte på det som vi hoppas eller tror.

Gör vi det? Inte precis. Inte allmänhet, inte regering.

Efter en period av intensiv rapportering om Salisbury och Syrien har Demoskop publicerat en undersökning av vilken politisk fråga som svenska folket tycker är viktigast just nu. Invandring och sjukvård ligger i topp. Bland de listade alternativen kommer försvaret på sista plats med en (!) procent av de tillfrågade.

Ungefär samtidigt lade regeringen fram sin ekonomiska vårproposition och vårändringsbudget. Där blir försvaret praktiskt taget lottlöst.

I början av mars förklarade ÖB Micael Bydén att det inte går att leverera det försvar som politikerna har beställt med mindre än att det görs rejäla resurstillskott i närtid, men det har regeringen ännu inte brytt sig om. Statsråden kan förstås hävda att vårbudgetarna inte är tänkta för nysatsningar och att det kan komma pengar i den stora budgetproposition för 2019 som läggs i höst efter valet. Men dels är utfästelser om vad som ska hända efter valet inget som man idag kan luta sig tungt emot, dels handlar inte ÖB:s besked om några nysatsningar. Vad han säger har inget med kursändring att göra utan handlar om vad som krävs för att göra verklighet av de beslut som politikerna redan har fattat.

En cynisk betraktare kan säga att de här båda sakerna hänger nära ihop: Politik går ut på att vinna val och varför bli förvånad över att politiker inte satsar på försvaret när väljarnas intresse är så svalt. Klart att den som ska försöka bli omvald hellre lägger statsmedlen som finns att disponera på andra och populärare områden!

På detta finns minst två svar.

För det första ser det förstås inte så illa ut vad gäller allmänheten som Demoskopmätningen ensam skulle kunna få en att tro. Att nästan ingen anger försvaret som allra viktigaste fråga betyder inte att nästan alla anser att det är fullständigt oväsentligt. Man kan till exempel gå till Myndighetens för Samhällsskydd och Beredskap innehållsrika undersökning Opinioner 2017, som publicerades i januari i år. Där kan man se att stödet för att Sverige har ett militärt försvar har ökat rejält under den senaste femårsperioden och att allmän värnplikt blir allt viktigare i allmänhetens ögon.

I Opinioner 2017 ställs också en rak ekonomisk fråga: ”Tycker du att statsutgifterna för Sveriges militära försvar bör ökas, behållas oförändrade eller minskas?” 52 procent vill att de ska ökas, medan 23 procent vill att de ska vara som idag. Endast 9 procent av de tillfrågade vill att de ska minskas. Mot bakgrund av läget i omvärlden kunde man önska sig ett ännu mer beslutsamt stämningsläge, men faktum kvarstår att ett tydligt flertal vill att försvaret ska få större resurser.

För det andra går politik inte bara ut på att vinna val och bli omvald. Ett gäng självutnämnda sanningssägare må älska att påstå detta, men det är ett svaghetstecken för vår demokratiska kultur att de har fått så många att nicka instämmande och lyckats göra det till något småfånigt att argumentera för åsikter och förslag som majoriteten för tillfället inte stöder.

Att utforma sitt budskap på ett vinnande sätt och vilja nå bästa möjliga valresultat är självklara delar av den politiska praktiken, men den som reducerar sin politiska gärning till opportunistiskt sjungande i varje ny änglakör bidrar till att underminera samhällsbygget. Och dessutom och framförallt: med förtroendet att utöva makt följer också plikten att ta ansvar. Oavsett hur en person har lyckats ta sig fram till något av den demokratiska statens främsta ämbeten följer med uppdraget ett oavvisligt krav på att se till att det som staten och ingen annan än staten ska sköta också blir skött på bästa möjliga sätt.

Politiker har självklart olika uppfattningar om exakt vad detta innebär i sak. Men den som sitter i ansvarig ställning och inte tar sitt ansvar för till exempel rikets yttre och inre säkerhet på allvar, därför att han eller hon ser i mätningarna att väljarna för tillfället har ögonen på annat, den missköter grovt sin uppgift. En representativ demokrati går inte ut på att den allmänna opinionen i varje ögonblick ska få genomslag utan på att medborgarna väljer representanter som ser till helhetsperspektivet och det allmänna bästa.

Tyvärr har det demokratiska ledarskapet brustit här och det i en rad västländer utöver Sverige. Det såg så behagligt och billigt ut med en värld utan militära hot och risker. Plötsligt skulle man kunna ta hem en rejäl fredsvinst och nöja sig med att ha små expeditionskårer att sända iväg när FN:s böner blev alltför högljudda.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Långsamt håller man dock på att kvickna till ur vanföreställningarna om historiens slut, även om saktfärdigheten visar att man inte nödvändigtvis blir pigg snabbt bara för att man har sovit länge. Det finns något märkligt halvhjärtat över det som nu sker i Sverige.

Det har gjorts försvarsuppgörelser mellan flera partier om nya – men alldeles för små – resurstillskott. Värnplikten har återaktiverats – men det finns inte realistiska planer för hur tillräckligt många rekryter ska få tillräckligt med utbildning. Försvarsberedningen har lagt fram en utmärkt rapport om den katastrofala situationen vad gäller försörjning och samhällsskydd i ett krisläge, och när ordföranden Björn von Sydow presenterade den vid rikskonferensen med Folk och Försvar vann han allmän respekt och beundran. Men var finns denna insikt idag? Så snart strålkastarna hade släckts satt bara de tappraste entusiasterna kvar i publiken.

I skrivande stund har Moderaterna just förklarat att man är beredd att möta ÖB:s kortsiktiga resurskrav och faktiskt gå längre än så. Men Socialdemokraterna duckar och Alliansens samlade hållning är oklar – för att inte tala om hur oklart det är med läget efter riksdagsvalet i höst. Detta samtidigt som en rad långtidsanalyser pekar på gapande hål som måste fyllas.

Idag är det omöjligt att veta ifall det finns äkta hopp om ett starkt och fungerande svenskt försvar, men en sak är säker: så fort det offentliga trycket sviktar börjar de ytterst ansvariga ägna sig åt annat. Så stöd din lokala försvarsdebattör!