Även postumt har samlingar publicerats, som novellerna i Under jaguarsolen, diverse essäkompilat, och år 2000 gav hans långvariga förläggarkollega Luca Baranelli ut hans samlade brev i en bibelliknande volym på 1 600 sidor.

Från den omfattande brevsamlingen har Michael Wood, litteraturprofessor på Princeton, gjort ett fylligt, fast cirka 1 000 sidor kortare, urval, som översatts av Martin McLaughlin, professor i italienska i Oxford. Det är ett välgjort urval, med en representativ samling brev, bland vilka, såvitt jag kan upptäcka, inget av de viktigaste breven saknas. Inte heller har känslan av kontinuitet i växlandet mellan högt och lågt, officiellt och personligt, som kännetecknar en riktigt givande brevsamling, blivit mindre i detta urval. Översättningen är stilsäker, den fångar väl Calvinos raka, klara språk, hans skarpa iakttagelser såväl som hans varma humor.

Breven formar sig till ett självporträtt i 600 miniatyrer av en av 1900-talets största författare. Alltifrån ungdomsbrevens självsäkert slängiga stil, med vidlyftiga litterära planer, via de stora teoretiska och politiska epistlarna, varav somliga trycktes i tidskrifter och antologier redan under hans livstid, till den etablerade författarens vänliga svar till en skolklass som hört av sig till honom med frågor om romanen Klätterbaronen.

Calvino var skeptisk mot de biografiska läsarterna. Han menade att en författares personliga smak och intressen var irrelevanta för förståelsen av författarskapet. Det här var ett ideal som låg i linje med en viss modernistisk uppfattning. Kritiken av ”the intentional fallacy”, alltså en läsning som utgår ifrån antaganden om författarens intentioner istället för det litterära verk som är för handen, var grundläggande för den seriösa kritiken under andra hälften av 1900-talet. Och jo, det går att läsa Calvino med den största behållning utan att ha någon uppfattning om hans liv, i likhet med alla andra betydande författare. Men det går inte att komma undan, i dessa mindre dogmatiska tider, att det är ganska berikande att känna till hans liv och tankar, och hur han såg på den kulturmiljö han verkade i, den italienska efterkrigstiden.

Något som utmärker Calvino som författare, men som vi inte riktigt har grepp om på svenska, eftersom så få av hans mera realistiska verk finns översatta, är hans dubbelhet. Å ena sidan skrev han fantasterier som De osynliga städerna, där Marco Polo beskriver en serie stadslandskap för Khubilai khan; Klätterbaronen om den unge ädlingen som väljer att leva i trädtopparna i protest mot sin tyranniske far, och Kosmokomik, som helt enkelt är ett försök att göra ett slags fantastisk fiktion (men inte science fiction) av den samtida vetenskapens rön. Men han skrev också fina realistiska verk, som i debuten Il sentiero dei nidi di ragno (Stigen vid spindelbona) om partisanernas liv under kriget eller La speculazione edilizia (Fastighetsspekulationen), om skumraskaffärer under byggboomen i 1950-talets San Remo. Spännvidden mellan fantastik och realism, mellan verklighetens krav och skönlitteraturens rymder, kännetecknade honom på djupet, vilket också framkommer i breven.

En av hans första och mest betydande vänner i den litterära världen var författaren Cesare Pavese, som också arbetade som förläggare på Einaudi, där Calvino debuterade och där han så småningom själv kom att arbeta som förläggare under större delen av sitt yrkesverksamma liv. I ett brev till vännen Silvio Micheli skriver han 1946 om sin kärlek till novellkonsten, hur han skulle kunna ägna hela livet åt att enbart skriva noveller, för han älskar den där känslan av att man håller en tanke, en stämning, från första till sista raden, som i ett enda andetag. Romaner kräver däremot en helt annan disposition, en annan andning i skrivandet för att fungera, något som inte tilltalar honom.

Men Pavese har sagt nej till en novellsamling, med hänvisning till att sådana inte går att sälja. För en som jag själv, som har skrivit en novellsamling (Myrstack) är det fascinerande att se att Pavese hade den invändningen mot novellsamlingar redan 1946. Mot bakgrund av att Calvino älskade att skriva noveller, men fick nej av sin förläggare på ett så tidigt stadium­ i sin utveckling, är det frestande att tänka sig att en del av hans estetik har vuxit fram som en reaktion mot detta. Visserligen skrev han några korta, fina romaner, både fantastiska och mer realistiska, men huvudsakligen består hans litterära verk av ett slags prismatiska prosaverk, som inte bygger så mycket på romanens linjära berättande som på sammanfogandet av mindre stycken, som mosaiker av noveller, i såväl De osynliga städerna, Kosmokomik och Palomar som mästerverket Om en vinternatt en resande.

Calvino växte upp under fascismens år i Italien, i de tidigaste breven syns dock inga spår av att han skulle ha tänkt särskilt på det. Men efter hand blir tonen mörkare, 1943 blir han partisan och breven upphör. I en kort hälsning i september 1944 berättar han för sina föräldrar att han lever, och i juli skriver han till ungdomsvännen Eugenio Scalfari, grundare och långvarig chefredaktör för dagstidningen La Repubblica, att deras vänner alla har överlevt och att han själv nu är övertygad kommunist.

Det politiska är ett av de intressanta spåren i boken, som säkert förvånar en del av hans läsare, som förknippar Calvino mera med lekfullt filosoferande och stilistisk lätthet. Men många i hans generation formades politiskt av erfarenheterna under krigsåren, och för en som själv varit partisan var det mer eller mindre självklart att efter kriget också gå in i det italienska kommunistpartiet (PCI).

Hans politiska engagemang var uppriktigt, han trodde verkligen på kommunismen, och var angelägen om att själv få spela en roll för partiet och den politiska utvecklingen i Italien. Samtidigt klarade han inte av partiets krav på honom som författare. Han ville ha intellektuell och konstnärlig frihet, rätten att själv avgöra vad han ansåg var viktigt och intressant, och han var inte intresserad av att producera uppbygglig kommunistlitteratur. Han brottas med detta lite från och till under första hälften av 1950-talet, men stannar ändå kvar i partiet av lojalitet med dess ideal, och kanske ännu mer av lojalitet med sina kamrater från kriget och den dröm de då utvecklade under kampen mot fascismen. Efter 1956, då Chrusjtjov håller sitt tal om Stalins brott, blir dock situationen ohållbar för honom, och han beslutar sig för att lämna partiet.

Över årsskiftet 1959/60 var han på en flera månader lång resa genom USA. Breven från den ger rätt underbara glimtar av hur en intellektuell europé upplevde det stora landet i väster, hans häpnad inför storheten, rikedomen, hastigheten, och hans trötthet inför en viss ytlighet och historielöshet. Inte oväntat var han kluven, men hans kärlek verkar dock ha varit större än hans kritik. Vid hemkomsten skrev han till och med en bok om sin upplevelse av USA, men valde själv att förstöra sitt manus, som inte dög i hans egna ögon. Detta att förstöra sitt eget manus är något mycket tungt för en författare, men att han kunde göra det vittnar om hur allvarligt han såg på sin uppgift.

Detta är en bok för alla dem som älskar författaren Calvino, och som vill skaffa sig en djupare uppfattning om honom och hans syn på litteraturen. Men det är också en bok för dem som är mera allmänt intresserade av efterkrigstidens intellektuella liv i Europa. I korrespondensen finns det många intressanta tankar riktade till bland andra Pier Paolo Pasolini, Leonardo Sciascia och Umberto Eco. Det finns också spår av projekt som inte blev av. Till exempel avböjer han i ett vänligt brev att tillsammans med Michelangelo Antonioni arbeta med manus till filmen Blow-Up (fritt efter en novell av den argentinske författaren Julio Cortázar). Han tycker sig inte ha något nytt att tillföra till den bearbetning Antonioni redan hade till hands.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I ett brev bifogar han en synopsis till en film om Marco Polos liv och resor. Filmen han skissar på blev aldrig av, men tio år senare skrev han De osynliga städerna. I ett annat brev kastar han fram ett förslag på en roman i samma stil som i De sammanflätade ödenas slott. Här skildras hur en samling personer berättar om sina öden för varandra genom att använda tarotkort, vars berättelser flätas samman på ett sätt som också är hans mest extrema försök att transcendera berättarrollen och skapa ett slags självbärande berättelser. Men i den bok han skissar i brevet ska han göra om detta fast använda tecknade serierutor istället. Det hade varit fascinerande att se hur den sortens serieroman kunnat göras av Calvino, men vi får nöja oss med uppslaget i brevform.

Givande är även ett antal brev där Calvino vänder sig till kritiker och kommenterar vad de skrivit om hans egna verk. Det låter främmande för vår tid att en författare skulle skriva till en kritiker, inte för att tacka eller klaga, utan helt enkelt för att diskutera estetik och brevledes försöka fördjupa läsförståelsen av verket. I ett brev (1964) till kritikern Mario Boselli lägger han ut texten om sin egen språkbehandling och beklagar att användningen av verb och substantiv numera är så oreflekterad och urvattnad, vilket gör att adjektiven tvingas bära satsernas hela betydelse. Därigenom, menar Calvino, har man börjat recensera världen istället för att representera den litterärt. Detta tål att reflekteras över.

Hans på det personliga planet inte helt lyckade samarbete med tonsättare Luciano Berio gav upphov till ett par brev som tillhör samlingens komiska höjdpunkter. Han driver där med Berios tendens att varje gång han själv för fram en reflektion ta honom på orden och vilja föra in den i librettot rakt av. Lite på samma sätt känns det att recensera hans samlade brev; de är så fulla av givande reflektioner och uppslag att jag helst skulle vilja återge dem alla i sin helhet. Istället får jag avslutningsvis uppmana var och en som är intresserad att gå direkt till källan och själv läsa breven. Det är de verkligen värda.