Klänningen användes vid särskilda tillfällen förklarade hon stolt och jag undrade vilken händelse det kunde vara. Men där slog språksvårigheterna till igen och det var tid för bussavgång.

Vill man mäta en stads – eller ett samhälles – temperatur ska man tillbringa tid på busstationer. Sommarens bussbyten gav därför anledning till reflektioner. För jag kunde konstatera att min gamla hemstad inte existerar längre. Förvisso byggs flotta hus med tjusiga lägenheter, men runt busstationen är tillvaron en annan. På busstationen råder realismen.

Där passerar flöden av sådana som jag: semesterlediga som fortfarande har ett stänk stress i ögonen och som ännu inte saktat in stegen. Vi släpar på kassar, ryggsäckar, barnvagnar, kaninburar och lådor. En del av oss stoppar för säkerhets skull i oss en korv med bröd och hjälper barnen balansera sin, som är utan senap och ketchup.

Där finns de som sitter posto hela dagen på en bänk med rullatorn framför sig. En del har kammat håret och har en korsordstidning i korgen, som är fasthakad på rollatorn. Andra väcker, hos en del av oss, oro för att de är helt ensamma i livet. Det går nästan att ta på den ödslighet som kan omge en människa. Sedan finns där givetvis de vanliga alkoholisterna och de unga blandmissbrukarna med jagade blickar och yviga rörelse, som kissar mot träden i parken intill. Några riktigt unga — osedda och obekräftade av vuxenvärlden eller bara nyfikna och riskbenägna – söker sig till dem som befinner sig i gränslandet mellan ordnad tillvaro och missbruksavgrunden. Gå därifrån, gå hem, vill jag säga. Men då var det återigen dags för bussens avgång.

”Det är ett Sverige av igår. Jag saknar det landet.”

Romerna som samlar burkar passerade fram och tillbaka och några av dem var i yngre tonåren. De senaste åren har en lösligt sammanhållen grupp med män från olika delar av Afrika, och Mellanöstern tillkommit runt busstationen. Och så de unga afghanerna. Är de alla lediga från undervisningen i svenska eller från sina jobb? Kvinnorna från dessa länder tycks istället vara i rörelse till och från skilda destinationer. Vid ett tillfälle räknade jag till femton tungt beslöjade kvinnor i och runt väntsalen. En av dem var höggravid och så ung att jag betvivlade att hon fyllt arton år. Vad ska dessa kvinnor arbeta med i det svenska systemet? Blir de fast i barnafödande och föräldraledighet? I det försäkringssystem som konstruerades för att befrämja kvinnors delaktighet i arbetslivet, men som istället har kommit att understödja rigida könsroller och låsa in kvinnor med utländsk bakgrund?

Kontrasten mellan dem som är en aktiv del av samhället och de människor som inte är det blixtbelyses på busstationer och i väntsalar runt om i landet. Förutom de grupper som alltid funnits i tillvarons utkant, finns nu nya. Många av dem kommer inte att ha en ordnad, integrerad och skattebetalande tillvaro att ta emot sina anhöriga till när dessa anländer till Sverige. Inte heller kommer deras kulturella koder och egna språk hjälpa dem till ett särskilt stort utbud på den svenska arbetsmarknaden. Detta är evidensbaserat och utforskat på längden, tvären och bredden, men den kunskapen spelar ingen roll för dem som fattar beslut om vår nations framtid. Beslutsfattarna vänder ryggen åt de djupgående och mångfasetterade konsekvenserna av att vi fyller på utanförskapet i landet.

Det är länge sedan julskyltningssöndagen var högtidlig och ingenting var öppet på långfredagarna. Men jag minns den småstaden. Avlägsen är även den tid då de egna svenska kulturella koderna bars med samma stolthet som broderierna på en traditionstyngd klänning. Det är ett Sverige av igår. Jag saknar det landet. Alla har en plats de kallar hemma.