Den 16 november 2011 gav Italien upp. En teknokratregering, ledd av ekonomen och tidigare EU-kommisionären Mario Monti, tillsattes för att reformera ett land vars institutioner och folkvalda hade visat sig oförmögna att hantera eurokrisen. Ändå var det besparingspolitiken, inte ingreppet i den parlamentariska demokratin som främst upprörde de tiotusentals människor som protesterade under hösten. I en intervju i Wall Street Journal (25/11 -11) förklarade den brittiske historikern David Gilmour varför:

”Long before this current crisis, Italians have viewed Brussels, and the EU as the responsible adults in the room.”

I en kris prövas ett lands politiska mognad. Och bland de krisdrabbade länderna i EU synes de unga demokratierna i Baltikum ha agerat mest vuxet av alla.

När finanskrisen bröt ut 2007–08 var regionen den i särklass mest hårt drabbade – i Estland föll BNP med 20 procent på ett år. Arbetslösheten exploderade. På detta svarade den estniska regeringen med att sänka de offentliganställdas löner med 10 procent, ibland mer. Transfereringar och sociala utgifter skars ner, och redan låga pensioner sänktes ytterligare.

Det låter som ett drömscenario för politisk populism och våldsamma demonstrationer. Så blev det inte. Andrus Ansip var fram till sin planenliga avgång i mars den premiärminister som suttit längst sammanhållen tid i EU. Esterna inte bara accepterade åtstramningspolitiken, utan gav det liberala Reformpartiet förnyat förtroende. I parlamentet finns inte mer än fyra partier, inget av dem politiskt extremt. Euroanslutningen 2011 bidrog inte till splittring, utan till en nationell samling.

Jämförelsen med italien kan förstås tyckas både orättvis och långsökt. Beslutet att genomföra nedskärningar kom inte utifrån. Men det finns också andra mer djupgående skillnader som är intressanta för den som vill dra lärdomar av de svåra år som varit. Medan svaga nationella institutioner och kvardröjande skråväsenden gör det omöjligt att bli vald till ett italienskt politiskt ämbete utan att tjäna enskilda särintressen, är förhållandet närmast det omvända i Estland: liksom i övriga Östereuropa är fackföreningsrörelsen svag, och aktörerna i det civila samhället ofta helt beroende av staten för sin finansiering. Kan det vara en förklaring till landets politiska handlingskraft?

Ja, och nej, menar Yrjö Orjasaar, en energisk mångsysslare och entreprenör som är född i Estland men växte upp i USA. Han ser bristen på lobbyism och organiserad intressepolitik som ett problem, inte som en tillgång.

– Det civila samhället står i beroendeställning till den formella makten. Du är mindre benägen att bråka med partier som finansierar din verksamhet, eller hur? Och det behövs verkligen mer idékonkurrens, i politiken står allt still.

den andra sidan av stabilitetsmyntet är en tröghet i det politiska systemet som försvårar en långsiktig hantering av angelägna samhällsproblem. Även med en vältrimmad välfärdsstat pekar demografiska framskrivningar på att man kommer att ha mycket svårt att finansiera offentliga åtaganden, som pensioner och sjukvård, med det begränsade antal skattebetalare som står till buds.

– Det bästa som kunde hända det liberala partiet är att hamna i opposition, man är trött och idélös nu. Men en vänsterregering skulle förstås inte vara mer benägen att hindra den kontinuerliga utgiftsökningen på det sociala området, hävdar Orjasaar.

Frågan är hur dramatiskt ett maktskifte skulle kunna bli i ett land som Estland. Konfliktlinjerna är kulturella, snarare än ekonomiska, knutna främst till medborgarskap och språk. Centerpartiet, vänsterpopulistiskt och starkt bland den ryska minoriteten, är det enda parti som driver frågan om att införa progressiva skattesatser, ett helt utsiktslöst projekt, enligt alla vi träffar. Med begränsade skatteintäkter och hårda budgetregler är utrymmet för en dyrbar, expansiv välfärdspolitik litet. Samtidigt har den nuvarande regeringen gjort en resa som skulle kunna liknas vid den svenska nymoderata, och närmat sig mitten. Pensionerna har ökat med i snitt 6 procent årligen, kollektivtrafiken i Tallinn är gratis och nyligen avskaffades avgifterna till högre utbildning.

Andres k, som tidigare agerat politisk rådgivare åt flera av Estlands ledande politiker, himlar med ögonen när jag frågar om aptiten på en större välfärdsstat. (För att bevara en viss anonymitet skrivs inte hela hans namn ut.)

– Vet du, trots min partipolitiska bakgrund kan jag ärligt säga att det inte gör någon skillnad vad jag röstar på.

Hans telefon ringer oavbrutet under intervjun, och han ser ut att ha arbetat utan sömn i flera dygn. Andres K förklarar den politiska stabiliteten med att det helt enkelt inte finns utrymme för riktig politisk konkurrens.

– Estland reformerade vallagarna efter 2003, när det nybildade partiet Res Publica gjorde ett succéval. Bland annat förbjöd man organisationer och företag att bidra med pengar till partierna, det är bara individer som får göra det idag. Då och då diskuterar man att göra det lättare för nya aktörer att etablera sig, men det finns en kvardröjande känsla av att man inte riktigt kan förutse vad konsekvenserna skulle bli.

Skulle det kunna förklara att den framgångsvåg som populistiska och extrema partier erfar i övriga Europa inte har nått Estland? Förmodligen är det en pusselbit, men till stor del handlar det också om att de etablerade partierna har gjort delar av politiken till sin egen. Andres K beskriver den estniska politiska kulturen som ”rationell, men långt ifrån befriad från populism”.

Samtliga partier motsätter sig till exempel liberaliseringar av en mycket restriktiv invandringspolitik, annars en tänkbar dellösning på hur den framtida försörjningsbördan ska kunna hanteras. Teknikföretagen har visserligen lyckats genomdriva vissa lättnader som underlättar rekryteringen av utländska IT-specialister. Men det finns också öppna xenofoba drag i ett litet land som historiskt har erövrats och ockuperats av de flesta av Europas stormakter. En högt uppsatt person i banksektorn menar att det kanske finns behov av en ”intelligent invandringspolitik” (det vill säga selektiv) men hävdar samtidigt att Estland har nog med att hantera sin stora, och förhållandevis segregerade ryska minoritet.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Det konservativa partiet är därutöver reaktionärt i vissa värderingsfrågor, medan det vänsterpopulistiska Centerpartiet mobiliserar stora delar av den ryska minoriteten, som annars skulle kunna attraheras av en mer radikal, och utpräglat Moskvaorienterad rörelse, vilket delvis har varit fallet i Lettland. Utrymmet för populistiska rörelser är därmed mycket begränsat.

Strax utanför Tallinns pittoreska stadskärna, i ett slitet område som luktade vagt av brandrök under vårt besök i februari, möter vi Melis Mandel. Han är chefredaktör i Aripaev, den Bonnierägda estniska motsvarigheten till Dagens Industri. I receptionen hänger ett lysrör helt klätt i päls.

I grunden är mandel, en rödblommig man med vänlig framtoning, försiktigt optimistisk om framtiden. Men även han är bekymrad över att reformtakten har stannat av.

För trots lönesänkningarna under krisåren beskriver många de höga kostnaderna för arbetskraften som ett av de främsta hindren för fortsatt tillväxt. Det finns en utbredd oro för att Lettland, det land i EU som har bedrivit den mest drakoniska åtstramningspolitiken, kommer att gå om som regional högpresterare. EU-stöd stod för nästan 50 procent av de offentliga investeringarna 2013, och det finns en stor oro för vad som ska hända efter 2020, när Estland förväntas bli en nettobetalare istället för en mottagare. Hur väl Estland utvecklas framöver kommer främst att bero på hur man förvaltar de unika tillgångar man besitter: främst de intellektuella. Men nog måste den folkliga uppslutningen bakom principen om sunda statsfinanser vara en viktig fördel på en volatil global marknad? Den utsjasade rådgivaren och pr-mannen Andres K ler snett åt frågan.

– Det vore fint att kunna säga att esterna är lite bättre; ett ovanligt strävsamt och lutheranskt folk. Men vi skiljer oss nog inte nämnvärt från andra. Den yngre generationen har inga minnen av Sovjet, har bara upplevt stigande välstånd, agerar alltmer individualistiskt. Det är en tidsfråga innan det är borta. Förr eller senare kommer politiska överraskningar inträffa även i Estland. Men någon Beppe Grillo blir det knappast.