Det hävdas ofta att diskussionen började i Frankrike på 1950-talet, men den har alltså pågått betydligt längre.

Det är inte så konstigt att regissören har premierats. De flesta filmer har bara en regissör men ofta ett flertal manusförfattare, varav flera inte ens får någon officiell kreditering. Den manusförfattare vars namn står i förtexterna har ibland knappt skrivit något alls av filmens inspelningsmanus. Å andra sidan skriver regissören själv ofta manus, eller skriver om, helt eller delvis, det manus någon annan skrivit, utan att regissörens namn står med bland manusförfattarna. Väldigt många filmmanus, förmodligen de flesta, bygger på andra förlagor såsom romaner, noveller, pjäser och biografier, och då blir manusförfattaren främst en länk mellan källan och regissören. Även om jag förstår att manusförfattarna kan känna sig frustrerade över att de inte får tillräcklig uppmärksamhet ligger det ändå i filmskapandets natur att det är så. I teatervärlden är det tvärtom, där får pjäsförfattarna vanligtvis mer uppmärksamhet än någon regissör.

Det gör det svårt att förhålla sig till manusförfattare på ett generellt plan. Det märks också i Kjell Sundstedts och Johanna Forsmans Det svenska filmmanusets historia. De understryker flera gånger att situationen är komplex och att det är svårt att säga i hur stor utsträckning en viss författare har bidragit till en specifik film. Det förhindrar inte att boken är ett läsvärt och välkommet bidrag till svensk filmforskning.

Det svenska filmmanusets historia inleds med en väldigt skissartad skildring av filmkonstens uppkomst, från laterna magican på 1600-talet och vidare till bröderna Sklada­nowskys filmvisningar i Berlin i november 1895 och bröderna Lumières filmvisningar i Paris någon månad senare. Jag har aldrig förstått varför bröderna Skladanowsky idag nästan helt fallit ur historieskrivningen så det var uppiggande att de får vara med här. Men det kan diskuteras om det första kapitlet egentligen är relevant för en bok om svenska filmmanus. Sidorna om Thomas Edison och W K L Dickson i USA och Alice Guy-Blaché i Frankrike känns överflödiga och en sammanfattning av romankonstens utveckling är så vilseledande och rudimentär att den blir helt meningslös.

Från och med andra kapitlet tar boken fart och blir intressant och relevant. Verket bygger på en omfattande forskningsinsats. Författarna har grävt i arkiv och intervjuat branschfolk, forskare och lärare; de har läst brev, manushandböcker och en mängd manus. Det är beundransvärt. Att pressa in mer än ett sekel av svenskt filmskapande på drygt 370 sidor (eller 330 om vi räknar bort det första kapitlet) är svårt, personnamn och filmtitlar svischar förbi, men överlag har författarna lyckats bra med att få texten att flyta och hänga ihop. Sista kapitlet, om de senaste 20 åren, är mer fallstudier och djupintervjuer med ett fåtal personer och skiljer sig från resten av boken.

Som generell historieskrivning är Det svenska filmmanusets historia inte särskilt lyckad. Ett exempel är följande formulering om USA åren innan Victor Sjöström kom dit: ”Den amerikanska filmindustrin hade begåvade genreregissörer men de saknade filmkonstnärer.” Charlie Chaplin, John Ford, D W Griffith, Maurice Tourneur, Erich von Stroheim, Cecil B DeMille och Henry King är några av dem som har anledning att protestera mot den formuleringen. Men som en skildring av svenska manusförfattare förr och idag är boken betydligt bättre, den kan beskrivas som en pionjärinsats.

Diskussionen om Sjöström illustrerar en motsägelse i boken. Trots dess titel, och trots klagomålen på att regissörer får oförtjänt mycket uppmärksamhet, så handlar Det svenska filmmanusets historia nästan lika mycket om svenska regissörer som om manusförfattare.