Begreppet ”lobbying” lär härstamma från 1870-talet då enligt sägnen personer som ville nå president Ulysses Grant väntade i lobbyn på Willard Hotel i Washington varje kväll då han passerade. Han ska vid ett tillfälle ha klagat över ”lobbyisterna” som stod i vägen för hans dagliga drink och cigarr. Eller så kommer termen från England där den beskriver privata aktörer som försöker påverka beslutsfattare i Westminsters stora hallar. Det handlar i varje fall om politisk påverkan som utövas professionellt, det som kallas lobbyism men för att få med hela vidden kanske bör kallas professionellt påverkansarbete.

I boken Lobbying. Business, Law and Public Policy går Mark Fagan igenom regleringen av 12 000 lobbyister som sammantaget omsätter över tre miljarder dollar. Dessa registreras enligt Lobbying Disclosure Act från 1995, med tillägg och preciseringar i Honest Leadership and Open Government Act från 2007.

Regleringen gäller alla personer vars påverkansarbete utgör mer än 20 procent av arbetstiden under ett halvår. Notera att arbetstiden inkluderar all tid relaterat till arbetet – förberedelser, planering, research – och alla typer av kontakter, fysiska liksom skriftliga. De som i praktiken träffas av regleringen är till 90 procent anställda i den organisation som äger frågan, 10 procent är konsulter.

Regleringen har gamla anor men har hela tiden balanserat på en knivsegg mellan det första författningstilläggets rätt att tala för sin sak och risken för korruption. Korruptionsrisken anses reell eftersom kongressledamöterna ständigt behöver bidrag för sina kostsamma valkampanjer.

I lagen från 2007 finns en karantänslista, ”Cooling of Period”, som innefattar:

•Senatorer – 2 år.

•Senior regeringstjänsteman – 2 år.

•Ledamot av representanthuset – 1 år.

•Personal från senaten och representanthuset – 1 år.

Notera att förbudet handlar om aktivt lobbingarbete gentemot kongressen, det vill säga arbete som lyder under registreringstvång, inte om annan anställning i ett företag eller i en organisation som kan tänkas ha politiska intressen. Ett allmänt förbud att ”gå över till andra sidan”, som ibland dyker upp i den svenska debatten, handlar det inte om.

EU:s syn på lobbyism och registrering skiljer sig från Washingtons. EU:s öppenhetsregister innehåller ungefär 9 000 lobbyister med uppgift om namn, organisation, ämne och omsättning. Enligt detta omsätter den Brysselbaserade branschen årligen 350 miljoner euro, det vill säga en tiondel av den Washingtonbaserade. Liksom i Washington är andelen konsulter ungefär 10 procent, övriga är anställda i företag, branschorganisationer, intresseorganisationer eller tankesmedjor. Registret drivs av kommissionen och parlamentet gemensamt, men till skillnad mot i Washington finns ingen hård lagstiftning i botten utan lobbyister ska registrera sig för att underlätta för alla parter. Man kan få ett passerkort till parlamentet och underrättas om händelser som berör det egna uppdraget. Lobbyister inkluderas i beslutsprocessen men har inte samma ”inbäddade” status som man har i Washington.

EU:s beslutsprocesser är långdragna och även om de är komplicerade är de också transparenta. Det finns många tillfällen för intressenter att påverka. Kommissionen har strävat efter att inkludera lobbyister eftersom de skänker besluten både sakkunskap och legitimitet. Till skillnad från i USA har främst den exekutiva makten varit föremål för påverkansarbete, det vill säga kommissionen. Först nyligen har parlamentet blivit intressant genom den ökade beslutsmakt församlingen skaffat sig. EU:s tredje organ, Europeiska unionens råd, eller ministerrådet, är minst utsatt för påverkan, främst för att medlemmarna har nationell hemvist men också för att beslutsprocessen är komplicerad och allt annat än transparent.

Den svenska debatten om registrering av lobbyister utgår i hög grad från att deras verksamhet sker i det fördolda och att främst konsulter ska registreras. Skulle man ta efter den amerikanska modellen skulle registreringen omfatta alla de som ägnar en del av sin arbetstid åt påverkansarbete, oavsett var man är anställd och alldeles oavsett om man fysiskt uppvaktar beslutsfattare eller bara diskuterar policy och skriver underlag. Det skulle troligen handla om tusentals personer, de allra flesta anställda i intresseorganisationer, fackförbund, arbetsgivarorganisationer, folkrörelser och ideella organisationer.

Under lång tid var lobbyism mer eller mindre institutionaliserad i det svenska folkstyret genom att intresseorganisationer, arbetsmarknadens parter och större företag mer eller mindre formellt deltog i beslutsprocessen, vad som brukar kallas den korporativa staten. Systemet fick sig en knäck när Svenska arbetsgivareföreningen 1991 ensidigt beslutade sig att dra tillbaka sina representanter från statliga myndighetsstyrelser.

Det statliga remissförfarandet är en tydlig variant av samfällt beslutsfattande men brukar i debatten inte kallas för lobbying, vilket kan anses udda. Det mindre öppna påverkansarbetet har dock alltid funnits, inte minst för att politiska partier har en mer eller mindre formell koppling till intresseorganisationer och näringsgrenar och att det därför varit tämligen raka rör från organisationer och företag till regeringsmakten och tillbaka. 1980-talets ständige finansminister Kjell-Olof Feldt ger i sina politiska minnen Alla Dessa Dagar en gripande bild av regeringens försök att bedriva inkomstpolitik genom socialdemokratins koppling till LO. Modesta lönekrav skulle kompenseras med statliga insatser som kom LO:s medlemmar till godo. Det gick sådär, men beslutsmodellen kan anses mindre transparent och skulle definitivt ha krockat med det amerikanska regelverket.

Eftersom vi i Sverige har en urgammal rätt att ”gå till kungs” skulle alltså även vi behöva balansera varje medborgares rätt att föra fram sin sak inför stat och folkvalda mot ett tydligt definierat behov av att få veta vem som jobbar för vad. Det är tveksamt om det i Sverige är motiverat att stävja de folkvaldas glupande aptit på kampanjbidrag eftersom de folkvalda är beroende av sina partier och partierna i hög grad finansieras av staten. I den mån man kan tala om korruption finns den i så fall inom systemet, utanför systemet är den troligen liten.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I den amerikanska regleringen finns en strävan att hålla de folkvalda fria från olika ekonomiska intressen. Så fungerar egentligen inte den svenska, eller för den delen europeiska, parlamentarismen. De folkvalda är lekmän och eftersom de förutsätts ha ett vanligt yrke, något de flesta ledamöter lyfter fram även om det var åratal sedan de utövade det, är potentiella intressekonflikter en del av själva folkstyret.

Staten har tämligen öppna påverkansprocesser där utredningsväsendet, remissförfarandet och partsammansatta referensgrupper är de mest synliga. Det finns få skäl att registrera lobbyister, utom möjligen om syftet är att mer officiellt integrera dem i beslutsprocesserna. När registrering har utretts, exempelvis i den av Bengt Göransson ledda Demokratiutredningen (SOU 2000:1), noterades att en registrering skulle fungera som en officiell auktorisation då ”en ny form av korporativ exklusivitet […] skapas för en särskild grupp medborgare”.

För påverkansprofessionella skulle en frivillig registrering kunna vara attraktiv om det följde med fördelar, exempelvis fritt tillträde till riksdagen och andra institutioner med tillhörande arbetsfaciliteter av samma slag som riksdagsjournalister idag har. Det finns redan en grupp påverkare som har passerkort till riksdagen och som därför slipper vara särskilt inbjudna och anmäla sig i vakten. Det är alla de som någon gång suttit i riksdagen eftersom före detta riksdagsledamöter behåller sina passerkort så länge de vill.

Det är oklart om framväxten av en påverkansbransch är ett demokratiskt problem eftersom man kan hävda att en professionell lobbyism är mer jämlik och transparent än under den korporativa tiden då vissa parter var utvalda att delta. Det är också oklart varför den mindre del av arbetet som görs av konsulter skulle vara problematisk. Det är alltid uppdragsgivaren som äger frågan, oavsett om den som berett underlaget är anställd eller anlitad.

Johan Bobert är vd i Deliberately Communications.