Böjda över tabeller och listor – också över ännu inte ockuperade eller kontrollerade länder som Storbritannien, Schweiz och Sverige – informerades deltagarna om beslut som den högs­ta nazistledningen redan hade fattat. I Wannsee konfirmerades att också de 8 000 judar som beräknades finnas i Sverige skulle dö.

Wannseekonferensen kan på goda grunder betraktas som formaliseringen av den mänskliga historiens enskilt största brott. Vad som under lång tid varit en brutal praktik blev en systematisk mördarapparat som mobiliserade personella, ekonomiska, logistiska, polisiära och militära resurser för att utrota miljontals människor. De beslut som fattades förändrade världshistorien för alltid. Det finns ett före Förintelsen och det finns ett efter.

Förintelsen är en unik händelse i den mänskliga historien och brukar behandlas så. Dess motiv, omfattning och genomförande ger den en särställning som gör paralleller inte bara osmakliga och respektlösa för offer och överlevare. De blir också alltid proportionslösa.

”Ingen och alla ska känna sig träffade.”

Men för många har relativiseringens lockelse ändå blivit för stor. När indignationen stigit dem åt huvudet har de velat göra den egna glasklara övertygelsen tydlig också för andra. Förintelsen har blivit brandfackla och strålkastare. En debattens hävstång.

Julen 1972 jämförde Olof Palme de amerikans­ka bombningarna av Nordvietnam med dödsläg­ret Treblinka. De amerikanska bombningarna skördade civila offer, men hade militära syften. I gaskamrarna i Treblinka mördades 900 000 människor, enkom för att de var judar. Helt utan något som helst militärt eller annat syfte än en fanatisk rasistisk övertygelse som översteg varje moraliskt eller – för den delen – praktiskt hinder.

Ett tidigare miljöpartistiskt språkrör och statsråd hävdade i en partiledardebatt 2015 att Medelhavet var som Auschwitz för flyktingar. Vilket hon i uppföljande ursäkter sedermera förklarade med sin egen indignation. Stundens ingivelse och dess aningslöshet gjorde att parallellen kändes rimlig.

För Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman är kopplingen mellan Förintelsen och klimatfrågan närmast att betrakta som ett återkommande tema. Indignationen är så stark att ögonblickets ingivelse utsträcks till flera år och till rader av artiklar. Förintelsen är en erfarenhet att ösa ur för att vi ska förstå klimatfrågan och hur ­olika aktörer – må det vara politiker eller oljebolag – förhåller sig till den.

I en krönika om en nyutkommen bok om judiska motståndskvinnor i det naziockuperade Polen återkommer referensen till klimatfrågan. Denna gång med en disclaimer, för att undvika ”missförstånd”:

”Låt mig här – innan någon står i begrepp att göra sig skyldig till ett avsiktligt missförstånd – vara övertydlig. Förintelsen är en unik historisk händelse. Varje försök att jämföra nazisternas folkmord på Europas judar med tidigare eller eventuellt kommande katastrofer riskerar att trivialisera både minnet av de som dog i Förintelsen och de som överlevde.”

Det är väl sammanfattat. En rimlig regel att följa.

Men detta klargörande föregås av att vi får veta att 60 procent av världens ungdomar är oroade eller extremt oroade över klimatförändringarna och följs av att det i ”(Förintelsens) spår finns viktiga lärdomar om mänskligt medlöperi och motstånd”.

Det är naturligtvis alldeles sant. Men hur kopplar det till klimatfrågan? Vilka är klimatfrågans motståndskvinnor? Vilka är medlöparna? Och – viktigast – vilka är bödlarna och vilken ideo­logi håller de sig med som motsvarar tankesystemet hos de femton männen i villan i Wannsee? Relativiseringen skenar. Ingen och alla ska känna sig träffade.

Disclaimern gör artikeln närmast absurd. Wiman tycks medveten om att han gör fel. Men han kan helt enkelt inte låta bli.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Klimatfrågan är komplex i såväl sina konsekvenser som sin politik. Vetenskapen må vara enig om att människan påverkar klimatet, men vilka politiska slutsatser som ska dras av det är inte givet. Den panik som föreskrivs av ledande klimatdebattörer är naturligtvis inte alls självklar. Tvärtom.

Frågor om ekonomi, räckvidden för nationell och internationell politisk styrning, rollen för teknisk utveckling och innovation, kärnkraft, handel, hantering av klimatförändringar et cetera är frågor där det naturligtvis är fullt möjligt att ha olika uppfattningar.

Att med Förintelsen som karta reda ut vad som är rätt eller fel är helt enkelt inte görligt. Men det är framförallt ett charlataneri och ett effektsökeri som till priset av anständighet förgiftar det seriösa samtalsklimatet. I det uppenbara syftet att underblåsa den egna känslan av rättfärdighet och fula ut dem som ännu inte med tillbörlig fanatism skådat ljuset.

Det är den egna aningslösheten upplyft till publicistisk idé.