I höstas reagerade ett stort antal pedagoger mot den nuvarande regeringens skolpolitik. Det fanns, hävdade man, för det första inget samband mellan fler läxor och prov å ena sidan och ökade kunskaper å den andra. Därtill bestred man påståendet att den svenska skolan skulle ha blivit sämre under de senaste decennierna. De internationella och inhemska undersökningar som påtalat kunskapsförsämringar måste, menade man, vägas mot undersökningar som visade på det motsatta, vilket med deras inte helt glasklara logik skulle betyda att Jan Björklunds åsikter i skolfrågor vilade på lösan sand. Inte minst gjordes det i debatten en poäng av att Björklund själv inte är utbildad lärare och således inte vet vad han talar om.

Själva tankefiguren känns märkligt bekant från en rad andra discipliner. Den som väljer att på universitetet studera ett annat ämne, som i likhet med pedagogik utvecklades explosionsartat från 1970-talet och framåt, nämligen kriminologi, får lära sig att man i samhället i övrigt har missförstått framför allt två saker. För det första finns en föreställning om att brottsligheten stundtals ökar och stundtals blir brutalare, och för det andra tror många att strängare fängelsestraff och fler poliser leder till minskad brottslighet. Men några sådana säkra utvecklingstendenser och orsakssamband är ytterst vanskliga att fastslå – åtminstone med hundraprocentig säkerhet.

Ett tredje exempel kan hämtas från språkvetenskapen, där en liknande diskrepans finns mellan hur gemene man upplever verkligheten och hur forskningen beskriver den nutida situationen. Också här kan man notera att den som börjar studera ämnet ifråga på universitet snart ser sig nödgad att revidera sina åsikter om åtminstone två fenomen. Det sker, hävdas det, inte heller inom språket några kvalitativa språng, såsom förbättringar eller försämringar, utan endast förändringar.

Den som beklagar exempelvis en tilltagande anglifiering av svenskan och den som tror att strängare regler hjälper för att komma till bukt med talspråk och slang i skriftspråket, får lära sig att språket hålls vitalt genom att talspråkliga uttryck sipprar ner i skriftspråket. Också inom detta ämne får vi således lära oss dels att situationen inte kan förbättras genom åtgärder i form av strängare regelverk, dels att det aldrig sker några egentliga försämringar.

Man kan naturligtvis välja att tolka detta som tecken på att allt faktiskt bara blir bättre och bättre inom områdena språk, kriminalitet och utbildning. Åtminstone sedan 1970-talet, då denna sorts förklaringsmodeller slog igenom på allvar. Men man kan också tolka tendensen att aldrig vidkännas några försämringar som en konsekvens av att vi lever i en egalitär tidsålder där ingenting anses bättre än något annat.

I en värld där ingen kunskap uppfattas som mer värdefull än någon annan, går det givetvis att hävda att kunskapsnivån hos elever på grundskolan och gymnasiet förblir konstant eller ständigt ökande. Ytterst sett handlar det om vad man väljer att definiera som kunskap. Klassas användandet av mobiltelefon som en lika väsentlig kunskapsfrukt som lösningen av integralekvationer så är det naturligtvis svårt att någonsin tala om försämringar eller förbättringar. Och i en värld där inget språkligt uttryck anses mer korrekt än något annat är det givetvis likaledes omöjligt att påstå att vi går i riktning mot en tilltagande språklig torftighet.

Samtidigt bör man inte låta sig luras av den förmenta tolerans som påstås känneteckna den här typen av fatalism och kulturrelativism. Ty under ytan av indifferens tenderar detta slags hållningar ofta att landa i den hierarkiska uppfattningen att det för stunden rådande tillståndet alltid är det allra bästa och aldrig bör motarbetas eller bekämpas, i synnerhet inte med argument som utgår från att vi kan ha något att lära av det förflutna. Man behöver inte se speciellt långt tillbaka i historien eller blicka speciellt långt ut i världen för att inse det icke-konstruktiva i en sådan här hållning.

I detta nummer av Axess skulle jag vilja påstå att samtliga artiklar i avdelningarna Frizon, Intervju och Tema står i opposition mot denna sorts relativism, vilken om den hårdras innebär att alla kulturella uttryck och kulturformer är likvärdiga och att det inte finns anledning att föredra exempelvis dagens västerländska rättspraxis framför sharia- lagar.

Inte minst problematiseras i tematexterna frågan om hur man skall hitta en framkomlig väg utan att hamna i högerns eller vänsterns låsta positioner. I det senare fallet handlar det om den sorts multikulturalistiska relativism som framställer det som ett ideal med flera särskilda och förment homogena kulturer inom ramen för ett och samma land. Mot det står den högerpopulism som bygger på i grunden samma ideal, fast med skillnaden att man där vill bevara de särskilda och förment homogena kulturer inom respektive lands gränser.