Rikt belönad, ledamot och ständig sekreterare i Svenska Akademien. Under det begynnande 60-talet var han en av de radikala, vars nytolkning av de tio budorden är central för Lena Nyman i Vilgot Sjömans Nyfiken gul. Hans vantro, eller snarare provisoriska tro, hans öppenhet, frihetspatos och humanism var banbrytande, och han var central i sin samtid – ända till 1968 då han plötsligt blev dömd som alltför elitistisk och borgerlig, inte tillräckligt trosviss, ironiskt nog, fast det gällde Revolutionen och inte Gud då.

Efter strömkantringens år kom han aldrig riktigt igen, i allmänhetens ögon, och idag tillhör han knappast de mest lästa av våra svenska 1900-talsförfattare. Men han skrev vidare, trogen sina ämnen, intressen och ideal in i det sista.

Thure Stenström anser i sin nyligen utgivna Den glömde Gyllensten (Norma Bokförlag, 2018) att det är dags för en renässans för Gyllensten och hans författarskap. Det är svårt att inte instämma. I sin bok skildrar Stenström en plikttrogen, djupt beläst, läkare och författare, som på något sätt hade forskarens kritiskt öppna sinnelag i allt han företog sig.

Gyllensten var i hela sitt författarskap upptagen av döden, vad den innebär, hur den tar plats redan i våra liv – och inte minst i vår litteratur. Stenström skriver med djup kunskap om såväl dödens plats som Guds icke-plats, i detta författarskap som nästan uteslutande kretsade kring de största och svåraste av livsfrågorna, med en både filosofisk och litterär, konstnärlig medvetenhet som gör att det alltid kommer att leva vidare, liksom exempelvis Gösta Oswalds få romaner eller Eyvind Johnsons sena verk.

Det är glädjande att en bok som denna kan komma ut och jag hoppas den bidrar till mer Gyllenstenläsning. Någon riktig renässans blir det nog aldrig för Gyllensten – för det är vår offentlighet och hela den litterära scenen alltför förändrad. Däremot tillhör han säkert dem, liksom Oswald och Johnson, som i kraft av sin litterära halt alltid finner nya läsare, i en rännil som fortsätter att porla vidare långt efter att andra sinat.