I december förra året visade Pisa-mätningarna av svenska 15-åriga skolelever att redan tidigare dåliga resultat hade försämrats. I läsning, matematik och naturvetenskap ligger nu eleverna under genomsnittet i OECD. Inget annat OECD-land har en lika stor resultatförsämring som Sverige. Ändå fortsätter etablerade pedagogiska forskare och skoldebattörer att hävda att det inte är de svenska elevernas kunskaper det är fel på, utan Pisas frågor.

I debatten om skolan framhålls hur duktiga svenskar är på att vara entreprenörer. Svenska unga män har elitlag i världstoppen i datorspel som Counterstrike. Sverige toppar EU:s lista över innovatörer, som exempel lyfts Skypes grundare Niklas Zenström eller Spotifys innovatör Daniel Ek fram. Det är just detta Sverige är bra på! Innovation. Med hjälp av datorer och problemlösning ska lilla Sverige tävla mot övriga världen.

Den senaste Pisamätningen handlade just om problemlösning. En chockvåg gick genom det pedagogiska etablissemanget när resultatet kom. Trots att den svenska läroplanen har betonat förmågor som problemlösning är svenska elever under OECD-genomsnittet och sämst bland de nordiska länderna när det gäller just problemlösning.

Ett exempel ur Pisas problemlösning är att eleverna får en karta över en stad som visar vägar hur vägnätet är knutet från förorten till staden. På kartan är antalet minuter det tar att färdas mellan olika platser utsatt. Tre personer bor på tre olika platser på kartan. De vill träffas, ingen av dem vill åka längre än 15 minuter. Frågan är var de ska träffas. Denna typ av fråga är en standard när det gäller Pisas problemlösning.

Pisas frågor ligger rätt, de mäter rätt saker. Även bedömningsanvisningarna till lärarna är av god kvalitet, den visar tydligt vad som räknas som rätt och fel svar. Så varför hackar det pedagogiska etablissemanget på Pisa? Det enkla svaret är att de som bestämmer i svensk skola fortfarande tror att man inte kan mäta rätt saker. Till varje pris och med varje medel motverkar det pedagogiska etablissemanget därför att kunskapsresultat mäts, och påstår slentrianmässigt att Pisa mäter fel saker.

Det finns två problem. För det första har man inte tagit till sig av de resultat Pisa har levererat. Skolverkets statistik visar liknande resultat, 25 procent av pojkarna i årskurs 9 läser inte tillräckligt bra och 20 procent av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Efter nio år i skolan! Att påstå att en liten grupp av människor som lyckas som innovatörer, skulle vara ett representativt urval av den svenska befolkningen är ett tankefel. Ungefär som om Stockholms innerstadsskolor skulle vara representativa för svenska elevers framgångar. Har de som menar detta varit i förorter som Tensta, Rosengård, Jordbro eller Hjällbo? Eller för den skull små bruksorter ute på landsbygden? Hur ser skolresultaten ut där?

Det andra stora problemet är motståndet mot att ta in resultat, följa upp resultat och att använda betyg konstruktivt. Betygsdebatten är densamma som mot de relativa betygen för 30 år sedan, samma argument återanvänds.

Men om betyg sätts i förhållande till det kunnande skolan har som uppdrag av staten att bygga upp, kan det användas som resultatuppföljning.

Elevernas resultat ska i vardagen användas som utvärdering för att få fram vad vi ska göra annorlunda. Leder de metoder vi valt till att gymnasielever kan räkna ut 15 procent av 720 kronor? Det går att ta reda på och redan i årskurs sju. Vilka elever behöver extra hjälp och hur ska skolans resurser fördelas? Vilken hjälp fungerar och vilken fungerar inte? I det flesta ämnen går detta utmärkt att följa upp varje månad.

Den typen av betygssystem vi har sedan 1996 går (om det inte saboteras) att använda för att svara på frågorna: Hur har organisationen skola skött sig? Hur har det gått för lärarna? Hur har det gått för arbetslagen? Hur har det gått för skolan? Vad exakt är det som eleven inte klarar av? Det skall nämligen vara det sammanfattande underlaget som utgör betyget. Vad behövs göras annorlunda för att betygen ska förbättras? Behöver läraren ändra fokus, metodik eller byta läromedel, eventuellt gå på fortbildning? Behöver rektor ta ett enskilt samtal med en lärare? Behöver specialläraren gå in och jobba med klassen eller en enskild elev? I samtalet som leds av skolans pedagogiska ledare, rektor, ska många frågor ställas om vad som behöver göras och hur befintliga resurser ska fördelas och omfördelas månadsvis. Något jag tror många föräldrar förväntar sig. Men hur ska man veta vad som behövs göras om inte resultat bearbetas?

Ett problem är att den ena metoden efter den andra genom åren har avlöst varandra utan att resultaten ens terminsvis följts upp: Portfolio, Problembaserat lärande, Lärstilar, Skriftlig huvudräkning, Entreprenöriellt lärande, Flippade klassrummet, IKT – listan kan göras lång. Ständigt hålls myten om en magisk metod som löser alla problem vid liv. Hederlig undervisning baktalas ideligen. Det krävs istället ett systematiskt resultatuppföljningsarbete redan från årskurs 1. Då går det till och med att upptäcka att för några lärare fungerar vissa metoder bra och för andra lärare fungerar andra metoder bättre. Med tät resultatuppföljning är det inget problem för rektor att ge lärarna professionell frihet. Avsaknaden av resultatuppföljning gör att det är allt för vanligt att läraren går vidare i matematikboken innan eleven har befäst sina kunskaper, likaså att skolan börjar med problemlösning innan grunderna sitter. Följden blir att eleven misslyckas. Misslyckandet upptäcks flera år för sent och då lastas ofta eleven.

Hur ska svensk skola gå vidare? Mitt förslag är följande:

Använd redan existerande instrument för resultatuppföljning och utveckla fler avstämningspunkter. Standardiserade och normalfördelade tester är inte utformade för att användas till detta och kan inte underordnas kunskapskraven.

Lärarna behöver rapportera in till rektor hur eleverna ligger till gentemot avstämningspunkterna minst två gånger per termin, helst varje månad.

Rektor behöver analysera resultaten. Finns det ett mönster? Vilka elever och klasser klarar sig inte bra?

Avsätt minst en studiedag per termin, helst två, att diskutera resultaten i varje klass tillsammans med lärarna. Vilka elever behöver extra satsning? Vad ska göras? Vem ska göra det? När följs resultatet upp?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Se till att alla elever läser flytande innan de lämnar årskurs tre. Inga undantag, utan fullt fokus och tro på att alla elever på tre år i svensk grundskola kan lära sig läsa.

Se till att alla elever kan uppställningarna för de fyra räknesätten innan de lämnar årskurs tre.

Se till att läraren leder undervisningen och inte lämnar över det ansvaret på eleverna genom att de bara får jobba självständigt.

Låt elevernas resultat vara en utgångspunkt för dialog med lärarkollegiet och enskilda lärare om vilka fortbildningsinsatser som behövs? Vilka metoder leder inte till att eleverna lär sig? Vilka lärare behöver stöd i sin profession? Se till att detta inte är en privat utan en professionell fråga.

Johan Kant är bloggare och rektor i Vikingaskolan i Haninge.