Medan den sunnimuslimska araboppositionen slits sönder i ändlösa rivaliteter mellan sekulära rebeller och islamistiska gudskrigare (jihadister) har det kurdiska partiet PYD:s milisförband sedan sommaren 2012 tagit kontroll över gränsregionen mot Turkiet där det mesta av Syriens oljetillgångar är belägna. Det har skett utan större våld eller åthävor eftersom Bashar al-Assads pressade regim har evakuerat sina styrkor från nordväst, nordöst och i söder (mot Golanhöjderna) för att koncentrera sig på att försvara storstäderna och alavitiska kärnområden.

Jag träffade Saleh Muslim, ledaren för PYD (ungefär Demokratiska unionen), när han nyligen var i Sverige för att ragga stöd i riksdagen och den stora kurdiska diasporan i Sverige. En självklar inledningsfråga var förstås varför just den kurdiska minoriteten lyckats så väl under det syriska upproret där den stora sunnimuslimska majoriteten av alla schatteringar hittills har gått bet. Den kraftige, satte mannen ger mig en genomträngande blick under det svarta hårsvallet och ler under sin yviga mustasch.

–?Det finns alldeles för många arabiska väpnade grupperingar, åtskilliga hundra, som konkurrerar sinsemellan om att få vapen och pengar från Saudiarabien, Qatar och Turkiet. Att de är så splittrade, och att de tävlar om att få bidrag från utlandet gör att de kommer ingen vart med befrielsen av Syrien från Assadregimen. Vi kurder, däremot, har enbart en väpnad organisation, vi tar inga pengar från utlandet och vi samverkar så gott det går för att upprätthålla vårt självstyre i norra Syrien, säger Saleh Muslim och ser lite nöjd ut.

Alltså ett kurdiskt självstyre helt i enlighet med Max Webers klassiska formel: ”En stat är den organisation som framgångsrikt upprätthåller monopol på det legitima bruket av våld inom ett givet territorium.” Det är raka motsatsen till den myriad av sunniarabiska mer eller mindre självstyrande minienklaver som upprättats på andra håll i Syrien där Assads styrkor tvingats ge upp kontroll. I dessa enklaver härskar sekulära gerillahövdingar om vartannat med islamistiska jihadister, där ingen tar order av någon annan och där många säger sig tillhöra Fria syriska armén fastän denna skuggorganisation egentligen bara är ett symboliskt begrepp för den väpnade kampen mot Assadregimen.

Men det faktum att Saleh Muslims parti militärt och i stort sett politiskt kontrollerar ”syriska Kurdistan” innebär långt ifrån att de syriska kurderna står enade bakom PYD. I själva verket finns bland kurder, liksom historiskt sett hos alla etnisk-religiösa grupper i Syrien, en stor mängd konkurrerande riktningar och organisationer, var och en med sin egen lokala och/eller ideologiska prägel. Huvudmotståndaren, eller snarare huvudkonkurrenten, till PYD är en allians av 16 kurdpartier som bildades så sent som hösten 2011 och kallar sig Kurdiska nationella rådet (KNC) – en direkt kurdisk parallell till den sunniarabiska rebellalliansen Syriska nationella rådet (numera Syriska nationella koalitionen) eller SNC, vilken framstått som omvärldens kelgris under nästan hela det syriska upproret. KNC har flertalet av sina anhängare i storstäder som Aleppo och Damaskus men ganska begränsad närvaro och inga väpnade styrkor att tala om i det kurdiska självstyresområdet. Saleh Muslims PYD har å andra sidan beskyllts – av såväl sunniarabiska rebeller som KNC – för att vara huvudsakligen ett verktyg för Kurdiska arbetarpartiet PKK i Turkiet som i snart tre decennier har fört ett separatistiskt väpnat uppror mot Ankara.

Detta förnekar Saleh Muslim bestämt – hans och andra PYD-representanters standardsvar är att PYD har ”samma filosofi och idéer som PKK-ledaren Abdullah Öcalan” men att man inte har något ”organiskt” eller ”operationellt” samarbete med PKK. Dock är det tämligen oomstritt att det syrisk-kurdiska partiet bildades 2003 på direkt initiativ av Öcalan, att mycket av PYD:s vapen och militära utbildning kommer från PKK samt att uppemot en tredjedel av turkisk-kurdiska PKK:s gerillasoldater och ledare faktiskt utgörs av syriska kurder.

I själva verket har syrisk-kurdiska PYD:s hittillsvarande framgångar rört om i regionens maktspel på tre plan.

Inom kurdernas eget universum, som innefattar cirka 35 miljoner människor i Turkiet, Irak, Syrien och Iran, utspelar sig en övergripande maktkamp mellan å ena sidan Öcalans och PKK:s militanta nationalism och å andra sidan irakiska KRG:s och Barzanis statsbyggande nationalism. I denna maktkamp har Barzani och KRG stöd av turkiska regeringen och västvärlden samtidigt som man själv backar upp syrisk-kurdiska KNC ekonomiskt och militärt. Öcalan och PKK satsar å andra sidan på att vidga sin militära operationsbas från Kandilbergen i norra Irak (som KRG inte vill, vågar och/eller kan utplåna) till att även omfatta ”syriska Kurdistan”, delvis med indirekt stöd från Iran som för närvarande har som högsta prioritet att rädda Assadregimen mot Turkietstödd sunniarabisk revolt. Hos båda dessa legendariska kurdledare kan man ana en strävan att vinna hela den kurdiska gemenskapens hjärtan och sinnen – och i förlängningen slutmålet att upprätta nationellt styre över ett enda självständigt Stor-Kurdistan.

Inom stormakten Turkiets nationella ramar har revolten i Syrien spetsat till Ankaras konflikt med PKK på ett oväntat sätt. Sommaren 2011, några månader efter revoltens utbrott, trappade PKK upp den väpnade kampen mot Ankara med hittills över tusen dödade på båda sidor. Efter att först ha satt hårt mot hårt och släppt loss den turkiska krigsmakten i full skala mot PKK satsade premiärminister Recep Tayyip Erdogan i vintras på att förhandla med Öcalan – kanske främst för att vinna turkiska kurders stöd för en grundlagsändring som kan försäkra att Erdogan sitter kvar vid makten som president i ytterligare ett decennium. Ett besked om vapenvila från Öcalan i samband med kurdiska nyåret nouruz den 21 mars tycktes visa att Erdogan satsat rätt, även om det är högst oklart om PKK-ledningen i Kandilbergen verkligen är redo att lägga ned vapnen. Den syriske kurdledaren Saleh Muslim uttryckte sig ändå optimiskt och spekulerade även för Syriens del om en hoppfullare framtid:

–?Om nu Öcalan och Erdogan kan komma överens, om Ankara slutar att förtrycka sina kurder och om Turkiet som följd därav upphör med att stödja syriska sunniaraber som bekämpar kurderna – ja då skulle det kunna leda till att konflikten mellan oss kurder och sunniaraberna också upphör. Och då har vi äntligen en chans att förena våra krafter mot Assadregimen.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Inom själva Syrien måste dock Saleh Muslim och PYD tassa försiktigt och inte spela bort redan vunna kort. Det kurdiskt styrda området i norr är i praktiken den enda större del av Syrien där det inte förekommer väpnade stridigheter, men uppenbarligen irriteras såväl sekulära som jihadistiska grupperingar över PYD:s framgångar Med bitterhet konstaterar han att oenigheten mellan SNC och andra syriska oppositionsgrupper snarare tenderar att öka och övergå i rena inbördes våldshandlingar, samtidigt som de sunniarabiska rebellerna fortfarande vägrar tillerkänna Syriens kurder lagfästa rättigheter som etnisk minoritet. Och Saleh Muslim argumenterar för att det från första början bara har funnits en enda möjlig lösning på Syrienkrisen: en politisk kompromissformel där Assadregimen på något sätt delar makten med oppositionen, åtminstone under en övergångsfas.

Det vill säga ungefär vad FN:s supermedlare Kofi Annan och Lakhdar Brahimi har hävdat hela tiden, och vad såväl stormakter som Assad och somliga oppositionsröster har gett läpparnas bekännelse till men sedan i handling inte har vågat eller velat konkretisera. Så den vältalige och mångordige Saleh Muslim visar sig efter flera timmars långprat och kaffedrickande vara en luttrad, men kanske realistisk, pessimist:

–?Inom mitt parti PYD har vi egentligen aldrig trott att Assad skulle störtas snart, vilket ju många, ja de flesta både inom och utanför Syrien, trodde för två år sedan.Vi har heller aldrig räknat med någon utländsk militär intervention för att stödja oppositionen. Och om inte en politisk kompromisslösning kommer till stånd, ja då finns risken att Assad sitter kvar så länge han vill.