Rör inte min skola

När gärningsmannen klev in i skolbussen som transporterade Malala och hennes väninnor ska han ha frågat ”Who is Malala?” innan han började skjuta. Nu har han fått ett svar på över 300 sidor i boken I am Malala.

Malala har dock hård konkurrens. Böcker och forskning om hur muslimska kvinnor finner sin roll och sin plats i ett samhälle dominerat av islam kommer allt tätare ju mer muslimska kvinnor utbildar sig. Några av dem som tidigare på ett personligt sätt beskrivit sin kamp för att finna sin plats som självständiga och fria kvinnor inom religionens ramar är exempelvis Asra Nomani i Standing Alone (2006) eller Irshad Manji i The Trouble with Islam (2005). Inom forskningen är listan oändlig och ämnet behandlas utifrån flera olika perspektiv av både antropologer, sociologer och genusforskare. Oftast är det fråga om kvinnor med ursprung i något muslimskt land som har gjort karriär på universitet i USA eller Europa.

Trots det rikliga utbudet lyckas Malala Yousafzai skapa sig en egen genre, främst på grund av sin ringa ålder. Hennes berättelse ger den unga flickans perspektiv, vilket hittills har saknats. Därtill är kvinnor överhuvudtaget i många muslimska sammanhang varken garanterade utbildning eller möjligheten att frimodigt uttrycka sig utan att censureras.

Malalas berättelse handlar om kampen för rätten till utbildning och mot talibanernas försök att förhindra detta. Drivkraften och inspirationen får hon tidigt från sin far, som är lärare. För honom är utbildning något centralt, och under en stor del av sin barndom bevittnar hon faderns kamp för att få starta nya skolor. Han kämpar mot en kvävande byråkrati, mutor och fattigdom, men han omgärdas samtidigt av en varm och trygg familj som tycks vara präglad av kärlek och omtanke. Det tar tid för familjen att stabilisera sin ekonomi. Delvis beror det på faderns ideliga och misslyckade försök att etablera fler skolor i området. Ändå är familjen aldrig riktigt fattig, även om villkoren emellanåt är hårda.

Inte sällan ges detaljerade inblickar i den enkla vardagen. Här beskrivs dofterna från frukostarnas stekta ägg och det återkommande tedrickandet. Fattigdomen illustreras av andra barn, som letar på soptippar efter rester som de kan sälja för att skaffa sig och sina familjer något att äta.

Malalas personliga historia vävs samman med Pakistans historia, som ofta beskrivs förenklat och aningen ytligt. Men det ger ändå en bild av vad det är för sociala och politiska krafter som har dominerat landets utveckling. Händelser som attacken mot World Trade Center 2001 och talibanernas härjningståg i Afghanistan upplevs av befolkningen i Swatdalen i norra Pakistan, där Malala bor, som en serie varsel om vad som komma skall.

Det är 2005 som genomgripande förändringar sker. Den 8 oktober härjades Pakistan av en jordbävning, som beskrivs detaljerat i boken. Jordbävningen uppmättes till 7,6 på richterskalan. Över 70 000 människor dödades, varav 18 000 var barn, och 128 000 människor skadades. 3,5 miljoner människor förlorade sina hem. Vägar och broar förstördes, och bland byggnaderna som förvandlats till spillror fanns 6 400 skolor. Trots att alla, inte minst Pakistans regering och armé, lovade hjälp hände inte mycket i Swatdalen. De trånga passagerna genom bergsmassiven som omringar dalen ansågs vara besvärliga hinder för hjälpinsatser. Men Malala och hennes familj bevittnar hur talibanerna genast tog tillfället i akt. Från att bara ha styrt över en radiostation, organiserar talibanledaren Maulana Fazlullah hjälpinsatser till befolkningen.

Samtidigt sprider talibanerna sin tolkning av islam, som säger att jordbävningen kom som ett straff från Gud för befolkningens lössläppta livsstil. Vad som behövs, enligt Maulana Fazlullah, för att livet i Swat ska bli bättre är att människor följer Koranens bud. Enligt talibanerna innebär det att män ska låta skägget växa och att kvinnor ska hålla sig hemma. Om de vistas utomhus, ska de göra det i en burka, och om en man finns i deras sällskap får det endast vara den de är gifta med eller en nära släkting. Dessutom krävde talibanerna att alla flickskolor skulle stängas, eftersom de anser att utbildning för flickor innebär ett demoraliserande, västerländskt inflytande över islam. Malalas far upprörs över talibanernas intrång i människors privatliv, och Malala beskriver både sin rädsla och sin ilska. Hon berättar om hur elever lämnar skolan, hur grannar väljer talibanernas sida och hur unga män rekryteras till talibanernas styrkor för att skickas vidare ut i heligt krig.

Malalas far gör sig alltmer känd genom att vägra acceptera de talibanska villkoren, och under tiden blir också Malala alltmer omtalad genom bland annat BBCs sändningar på urdu och genom sitt eget bloggande. Den talibanska snaran dras samtidigt allt hårdare runt människorna i Swatdalen. Ett så kallat blodstorg upprättades. Där pryglas antingen människor offentligt, som straff för brott mot talibanernas sedlighetslagar, eller också lämnas döda kroppar där efter sporadiska avrättningar av människor som inte har följt talibanernas godtyckliga regler.

Historien tydliggör hur talibaner drar nytta av och stärks av institutionellt kaos. Där myndigheterna inte klarar av sin uppgift, väntar de på att skaffa sig inflytande genom att fylla ut tomrummet och tillfredsställa behoven. I just Pakistans fall, beskriver Malala hur förhandlingar med talibanerna dessutom ledde till att de stärkte sina positioner, som de sedan upprätthöll med brutalt våld.

Den 15 januari 2009 beordrade Fazlullah slutligen att alla flickskolor skulle stängas. Malalas mediala profil samt hennes fars opinionsbildande aktiviteter i olika organisationer för att skolorna skulle förbli öppna för både pojkar och flickor, innebär i det läget ett intensifierat hot mot familjen.

Att Malala så småningom blev skjuten, vet vi. Men vad som dessutom framkommer i boken är hur diplomatisk och politisk prestige riskerade att förhindra att hon skulle få den vård hon behövde för att överleva.

Situationen i Pakistan och kvinnans situation i traditionellt muslimska samhällen är bokens båda huvudämnen, bägge lika angelägna. Talibanernas terrorvälde i Pakistan har fått liten uppmärksamhet i Sverige. Emellanåt har försök gjorts att uppmärksamma det, men utan framgång. Den 17 januari 2009 beskrev professorn i statsvetenskap Ishtiaq Ahmed situationen på Svenska Dagbladets debattsida, under rubriken ” Talibaner sprider skräck i Swatdalen”. Artikelns nätupplaga visar att texten inte delades en enda gång på sociala medier. Vad likgiltigheten berodde på är svårt att säga. Men mig veterligen har varken etablerade medier eller UD drivit frågan på ett sätt som kunde göra den tillgänglig och angelägen för allmänheten.

Populärt

Låt oss försonas

Hur ska vi kunna tala med varandra eller våga ha delade meningar, om minsta felsteg leder till utvisning från gemenskapen? Vi behöver en kanon för att föra djupare samtal om vad som är rätt och fel.

Malalas ambition att förena sin utbildning med sin religiösa identitet är viktig att förstå för den som vill skaffa sig en uppfattning om hur islam kommer att utvecklas. Utbudet av forskning och andra böcker i ämnet ger dels en bild av hur situationen är för kvinnor där islam dominerar samhället, dels en uppfattning om hur utvecklingen påverkar kvinnor och deras omnejd. Min egen forskning, som presenteras i populärvetenskaplig form i boken Jag har mina känslor och mitt förstånd (2012), visar att muslimska kvinnor studerar allt längre, gifter sig senare och föder färre barn än tidigare. Allt fler kvinnor lyckas skaffa sig både utbildning och arbete utanför hemmet. I första hand utmanas traditionella samhällsnormer när de väljer att skjuta fram sina positioner. Från att leva med ofta begränsade möjligheter till följd av låg status leder kvinnornas aktiva val till nya roller och identiteter att förhålla sig till. Inte sällan innebär det konflikter med både släkt och vänner, även om de som vill studera får stöd av sina fäder. Dessutom uttrycks ofta en personlig inre konflikt där kvinnornas mål med studier och arbete ska förbindas med deras ambition att upprätthålla en muslimsk religiös identitet.

Samtidigt blir det allt vanligare att kvinnor också får stöd även från oväntat håll. Ett exempel är den fatwa (juridiskt muslimskt utlåtande) som utfärdades i Pakistan av 50 muslimska religiösa auktoriteter och som fördömde förövaren av mordförsöket på Malala. Här klargjordes att dådet inte kunde rättfärdigas med åberopande av islam.

Utvecklingen får konsekvenser för hur islam tolkas och utövas, detta medan radikala och bakåtsträvande krafter gör allt för att stoppa den. När vuxna män bestämmer sig för att med all kraft försöka hindra flickors skolgång och mörda flickor som anses vara ett hinder för deras ambitioner, säger de desperata handlingarna något om hur hotade dessa grupper känner sig. Unga flickor har fått nya förebilder i utbildade och framgångsrika kvinnor, och därmed har en trend som det inte går att stoppa tagit fart.

Christina Lamb är medförfattare till boken. Hon är en slipad och välrenommerad brittisk utrikeskorrespondent med erfarenheter från både Pakistan och Afghanistan. Det kompromissande som samarbetet mellan henne och Malala har inneburit lyser igenom på flera ställen. Det blir ett möte mellan en ung flickas ofta enkla betraktelser och en erfaren journalists fäbless för siffror och stormaktspolitik. Emellanåt blir det långsökt och ansträngt när det å ena sidan ska förefalla som om en 15-årig flicka gör djuplodade omvärldsanalyser med åsikter om USA:s drönarattacker och relationerna mellan USA, Pakistans armé och talibanerna. Å andra sidan förekommer det knappast några reflektioner alls över faktumet att faderns engagemang för flickors utbildning inte tycks innebära några konsekvenser för Malalas helt outbildade mor. Icke desto mindre är kompromissen sannolikt även bokens stora förtjänst. Att få en 16-årings perspektiv på den egna tillvaron i kombination med information om politiska händelser som påverkar henne och hennes omgivning, är värdefullt. Sådant saknas om det inte är vuxna människor som ser tillbaka på sin ungdom. Därför är I am Malala en bok som både vuxna och tonåringar med fördel kan läsa och ha stort utbyte av.

Eli Göndör

Fil dr i islamologi, leder Timbros integrationsprogram: Majoritet och mångkultur.

Mer från Eli Göndör

Läs vidare